UL-katastrof, vätska bakom nacke och runt lungor

Hej. Jag är inte så bra på hur man värderar olika typer av sk "markörer" för kromosomförändringar. Men för min del var det cystor i hjärnan och något som kallas ekogent hjärtfokus. Två markörer och det faktum att jag är över 35 gjorde alla mycket misstänksamma. Men, jag fick ur läkaren att chansen att allt var bra fortfarande var mycket större än risken att det inte var det. Vi tog också fvp direkt och veckan med väntan var nog det värsta jag har varit med om. Precis alla de där tankarna for genom skallen. Men, läkaren ringde och sa att kromosomerna såg normala ut. Och på det uppföljande ultraljudet i v 23 syntes inte längre markörerna. Än är inte barnet fött, men nu känns det ändå rätt avslappnat och positivt igen. Och jag är i slutändan glad för att vi fick ett svar. Även om det alltid finns många frågor som inte får något svar. Jag vill bara säga att det finns mycket hopp!

Vi gjorde kub-test och det visade sig att fostret hade förtjockad nackspalt samt ett blåsljud på hjärtat oddsen 1:20 ds, panik gjorde fvp utan anmärkning andades ut, rutinultraljud ok sedan var vi på morfologiskt ul vilket visade att fostret nu hade förstorat njurbäcken...här är vi idag och vi skall på nytt ul i vecka 32 är nu i 30 för att se om hjärtat är friskt samt hur njuren ser ut....tänk på att det är otroligt svårt att se "rätt" det är så mkt som är omoget...detta har vi tröstat oss med...och förhoppningsvis kommer både vi och ni att föda friska barn...lycka till

Tack för era svar, det värmer!

Jag har sovit typ två timmar i natt. Alla möjliga tankar har farit igenom huvudet, allt från hur jävla underbart det skulle vara om detta går bra, till vart vi ska strö askan efter Mini, till att jag har önskat att jag fick missfall i tidig vecka istället för detta helvete. Fyfan man känner sig inte som en god människa när man önskar sig sånt. Men jag vet att alla konstiga tankar är normala, men det känns inte bra.

Det känns som en omänsklig uppgift att gå och vänta flera dagar på svaret. Ren tortyr.

Jag tänker också att det är synd om Mini för han (vi vet inte kön men pratar om bebisen som en "han") känner säkert av min stress som jag inte kan ta bort. Och blir orolig. Och så önskar jag att jag hade frågat om det, ifall han blir mycket påverkad av mina stresshormoner nu. Och ifall det gör ont att ha vätska i nacken och lungorna. Och sen tänker jag att det spelar ingen roll ifall han blir påverkad för han ska ändå bli dödad snart.

Herregud ibland önskar man att ens tankeförmåga kunde stängas av.

Idag ska jag ut i naturen hela dagen, ska bli jävligt skönt att jobba lite med händerna och få frisk luft och kanske slippa fundera så mycket.

Hej! Vi var med om en linande situation för ett drygt år sedan. Vi hade dock ganska tydliga markörer och läkaren var relativt säker på att det var en kromosomavvikelse. Vi gjorde ändå ett fvp för att kolla med säkerhet. Jag vet precis vad du går igenom. Jag skickar all styrka till er.

Vill bara skicka en stor kram till er. Förstår hur fruktansvärt det är med alla hemska tankar. Men gör som du skriver idag, försök gå ut och arbeta med händerna och tänk på allt du ser ute även om det känns banalt. Ang. stressen så tror jag inte du behöver oroa dig för bebisen, jag mådde av olika anledningar väldigt dåligt under min förra graviditet och var otroligt stressad (inte i "vanlig jobb-bemärkelse") men den lilla bebisen klarade sig jättebra och är idag en glad 3-åring. Dessutom tror jag att de sa att foster saknar receptorer för vissa stresshormoner till ganska sent i graviditeten. Tänker på er och hoppas att allt ändå ska visa sig vara bra.

Nu har jag inget eget handikappat barn, men jag har jobbat med många. Här är en fin dikt. Hoppas att allt går bra för er!

Välkommen till Holland
Av Emely Pearl Kingsley (fritt översatt till svenska)

Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det skulle kännas, så är det så här???..
När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger: ?Välkommen till Holland.?
?Holland!?, halvropar du. Vad menar du med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i Italien! Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!
Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna.
En viktig sak att komma ihåg är att de inte har tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom.
Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.
Det är som sagt en annorlunda plats. Det är långsammare takt här än i Italien, mindre glamoröst. Men efter att ha varit här ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.
Och då och då så säger du till dig själv: ?Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat.?
Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.

hej! Beklagar verkligen. Har varit med om liknande. Fruktansvärt. Lider verkligen med er. I mars .08 upptäckte de en avvikelse på våran bebis me. våtska bakom nacken och buken....vill du veta mer så får du gärna fråga.....styrkekramar från mig till dig

Hej!!!

Jag vill först ge dig en stor styrkekram!
Förra veckan när jag och min sambo gjorde rutin ul det är vårat första barn..
Vi gick ditt glada men kom där ifrån mycket ledsna och oroliga, måtten mellan huvud och ben stämmde inte han mätte flera gånger. Vi fick en tid veckan efter samma sak denna gången, jag frågade bm vad är felet? han sa ev kromosomfel VA!!!!
Hela min dag var förstörd han ringde upp mig dagen efter och sa att han hade pratat med en specialist och hon sa att måtten var godkända men hur ska jag vara säker??

Jag är 25 år har aldrig rökt inte druckit nån alkohol sen det visade plus tagit alla mina vitaminer m.m men det hjälper tydligen inte.. Jag finns här om du vill prata *kramar om*

Tack för era svar.
Idag har jag varit ute hela dagen, kändes skönt. Löven föll, och det gjorde också några tårar.

Det känns grymt att behöva vänta så länge på svaren. Även om jag i mitt hjärta vet vad det kommer bli.

Usch.