Jag orkar inte leva längre..

När jag gick igenom nästan samma sak fast med två barn inblandade o ville dö varje dag o höll på att bli sjukskriven för depression o gick ner 7 kg på 3 månader så tänkte jag att jag får må skit nu i ett halvår sen ska det bli lättare sa alla och det stämde lite faktiskt...jag mådde skit o hymlade inte om detta o nu 1,5 år senare känns allt liiite lättare även om det är tufft ibland! Ta det lugnt o en dag i taget...

hej läste din tråd gråt ut du kommer bara må bättre , du e inte den första och inte den sissta som behöver genomgå detta , du måste okså va stark låt inte detta knäcka dig, ryck upp dig ta en dusch och gråt inte framför honom han har ju lämnat dig vf ska du gråta så han ska se ..gråt när du e ensam!
samtidgt e det jttebra om man börjar skriva ner sina tankar en dagbok typ du kommer se det blir lättare se till att umgps med folk gör sånt du tycker e kul hitta på ngt gå du okså ut...
gör såmt du mår bra av du kommer klara detta tänk på din dotter och umgås med henne så blir det bra ska du se

Jag har varit med om det här några gånger, och med barn, fruktansvärt! Och i längden blir sömnproblemen stora så allt känns ännu värre.
Det är bara att bita ihop, någon tröst finns inte nu, så är det bara. Prata med din mamma, vräk ur dig, gråt. Det blir inte bättre nu för det men det är något man måste göra. Senare vänder man nog ofta det hela till ilska och vill resa sig, vara stark, men inte nu. Var svag och ledsen nu, det vänder när det finns utrymme alls. Kramar i massor trots att det inte hjälper dig!!
Ett tips kanske, undvik kontakt med honom och håll din sorg till de som ger dig stöd, av honom lär du inte få något eller hur?

Vipera:
Ja det är verkligen fruktansvärt, jobbigt att du varit tvungen att vara med om detta flera gånger..:( Jag sitter just nu i valet och kvalet om jag ska träffa honom eller inte. Han ska komma hit 2-3 gånger i veckan och vara med våran dotter samt varannan helg. Allt detta måste ske hemma hos oss eftersom han inte har någonstans att bo än utan bor med sin bror i en etta. Jag VILL VILL VILL så gärna träffa honom imorgon när han ska komma, men jag vet lika mycket hur fel det är och att han bara kommer göra mig ledsen. Det är den gnutta hopp som finns i mig att allt ska bli bra som gör att jag vill träffa honom men jag VET innerst inne att det inte finns något hopp och att det bara är självdestruktivt att träffa honom imorgon. Jag måste "vänja mig av" med honom och inte träffa honom på ett bra tag. Eller? Hur länge känner man såhär?

Hej TS.

Jag har tänkt på dig och skyndade mig att logga in för att kunna skriva till dig. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig men alla ord känns så klena - jag vet hur stor din sorg känns nu och det finns inte mycket som hjälper. Men jag lovar - det kommer att bli bättre med tiden. Det är för hemskt att sånt här ska behöva hända och när det drabbar en själv känns det som att det aldrig någonsin kommer att känans bra i hjärtat igen. När jag läser dina inlägg kan jag fortfarande känna smärtan som jag hade då min sambo lämnade mig för en annan kvinna. Åh, jag skulle vilja gör så mycket för dig nu! Du är starkare än du tror!

Han kan väl träffa barnet vid sin bror för den skull? Varför skall du hålla med "lekplan" för honom för? Han gör sina val och det ger konsekvenser. Du skall se till ditt och inte låta honom invadera det utrymme du nu behöver med dina vänner!
Jag kan ju inte ens andas en tanke om det finns någon möjlighet att det blir ni två igen men en sak vet jag; om han är trött på er nu så skall han vara utan!
Om han kan gå och komma som han vill och du finns där med alla dina känslor så är du bara honom betjänt på din bekostnad. Det tar tid att resa sig och skadad är man alltid sen. Du behöver skapa halmstrån att starta resan upp, inte klänga fast vid det som drar ner. Skaffa många bra kontakter som inte har med honom eller knappt er att göra. Du kommer att trötta ut vissa men andra kommer att vara kvar. Sedan är mammor kanske ofta inte det bästa i längden... Sedan får man ju höra i all evighet "kommer du ihåg hur ledsen du var då? Vad hade du gjort utan mig då?!!!"
Nej, det finns ingen tröst och inget som lättar, Man kommer alltid att vara skadad, men läka kan man. Håll dig borta från honom, han har inget nu som du saknar egentligen. Om han sedan saknar dig en dag, det kan man inte räkna med men att vara "på" leder inte till det.
Lycka till så gott det går, och försök se till att betala räkningar och sådant som känns otroligt oviktigt nu. Se till vardagen och få den att rulla, tiden går och det måste ju lösa sig, eller hur?

Anonym (been there):
Tusen tack för dina vänliga och peppande ord, det både värmer och stärker mig! Jag vill inte ens tänka mig in i situationen att det är en annan kvinna man bli lämnad för det måste ha varit ett rent helvete!!!!!!! Fy va hemskt du måste haft det :( Men det är väl så att tiden läker alla sår.. eller lindrar dom i allafall.

Vipera:

Jag vill att min dotters pappa och hon ska träffas här hemma främst för dotterns skull. Hon känner ju av detta och är väldigt känslig och ambivalent så jag känner att det är bäst för henne att träffa honom ensam (utan hans bror som hon inte känner) och i sin egen hemmiljö. Då kan han natta henne i sin säng osv. Jag har i allafall tänkt göra som så att jag ska skicka ett mess till honom nu där jag skriver såhär:

"hey you..  Jag känner att det är bäst om jag inte träffar dig på ett tag så mamma är med XXX men går direkt när du kommer. Hur länge tänkte du stanna? Pussa på XXX mycket, hon behöver det. Hon har saknat och frågat efter dig, varit lite ledsen och känslig. Ha det så mysigt"

och så tänkte jag göra tills det känns som om jag kan träffa honom utan att bryta ihop. Men han ska ju såklart inte själv kunna välja när han ska gå alla dagar, har jag nått jag ska göra så får han ju stanna tills jag vill komma hem.

För övrigt så har jag ansträngt mig som bara den att "rycka upp mig" så igår var jag först på en bondgård och matade djur med min dotter och mormor o morfar och på kvällen åt jag min första fasta föda på 4 dagar( har ju inte kunnat äta pga halsflussen) samtidigt som jag betalade alla räkningarna och i morse var jag på  rytmik med min dotter och sen i lekparken. Snart ska jag städa lite här hemma och förbereda middag... Det känns tungt men jag försöker verkligen för min dotters skull. Det gör otroligt ont i mitt hjärta när hon frågar efter pappa, hon behöver en stabil mamma nu. Tack alla ni för stöd, det hjälper mig verkligen!!

Jag köpte en jädrans massa nya kläder, såg till att se så bra ut på usidan som möjligt så att ingen kunde se hur dåligt jag mådde på insidan.

Ett fejkat självförtroende hjälpte mig igenom den första krisen. Sen blev det bara bättre och jag vågade mig ut osminkad osv. Jag vill bara se så stark ut som möjligt.

Lycka till!

Jag förstår dej precis, tror jag! Är oxå nyligen dumpad...i torsdes. Jag är precis där...ledsen hela tiden, vill helst bara bort nå´nstans långt bort...

Mitt tips är att beställa tid hos din vårdcentral. Och få antidepressiv medicin som hjälper dej att bli starkare genom den här första kaotiska tiden!

Lycka till!

Kram!

Stackars stackars dig! Men som alla andra har sagt - det kommer att gå över. Låt det göra ont när det gör ont, gråt när du behöver det, var arg när du behöver det. Allt har sin tid. Måste säga att det var ett fantastiskt fint sms du skrivit till honom trots vad du går igenom på grund av honom - hoppas han inser vilken varm och underbar människa han ger upp.
Stora kramar till dig!