Jag orkar inte leva längre..

rädd skulle det stå

Jag förstår dig om du är i chock. Det kan man få för mindre duster än vad du varit med om. Inget konstigt med det alls.

Men ja, som du själv skriver kommer du snart att landa i vad som hänt. Och det är inte roligt, det är skittufft!
När jag hamnade där fick jag panik och visste inte nånting, jag ville bara skrika och bara lägga mig ner och dö. Jag ville inte sova (jag var rädd för mardrömmarna), jag ville inte äta, jag ville inte prata med någon (jag var rädd att jag skulle skrämma omgivningen med mina mörka tankar) o.s.v.. Jag ville helt enkelt bara ge upp.

Men nu är det ju så att vi måste ha mat för att funka. Vi måste sova. Annars kommer vi aldrig upp ur några svackor! Och du behöver det även för att vara en bra förälder.

Försök att se på det hela som ett jobb. Ett projekt. Du SKA fixa det här, även om det tar tid. Så nu måste du fokusera. Försök förträng känslorna en liten stund, och försök strukturera upp tillvaron. I en kris behöver man struktur att hänga upp livet på.

1.Vad kan du få hjälp med i ditt föräldraskap just nu? Har du familj eller vänner som kan ställa upp? Du kommer kanske behöva endel tid för dig själv, eller för att träffa ditt ex och ordna upp saker och ting, inte minst känslomässigt.

2. När du mår som sämst kommer du behöva ta ett beslut om du ska söka läkarhjälp eller inte. Men just då är man ofta väldigt dålig på att tänka logiskt och praktiskt och har svårt att ta ett sådant beslut, än mindre ta sig till läkaren.

Här kan en vän kan vara till stor hjälp. Be en vän ringa varje dag den kommande månaden för att prata med dig tio minuter och kolla hur du mår. Ifall vännen märker en tydlig försämring i ditt tillstånd får han/hon köra dig till läkaren.

Om du inte har någon lämplig vän att vända dig till, skriv en egen lista vad som är dina kriterier för att söka läkarhjälp. Skriv den redan nu, medan du fortfarande mår okej. Det kanske är att du inte orkar klä på dig på hela dagen, att du inte klarar av att vara förälder just nu, eller att du inte orkar äta eller inte kan sova mer än 5 timmar per natt. Ifall du om ett tag märker att du uppfyller kriterierna går du bums till läkaren. Du kan till och med förbereda genom att lägga ett kuvert med taxipengar vid din lista, allt för att du inte ska hoppa av när du väl hamnar där och mest av allt bara vill lägga dig i sängen och ge upp.

Du, jag förstår om du är rädd. Det är så mycket nytt och skrämmande omkring dig, hur ditt liv kommer se ut nu, hur du ska fixa allt. Försök att prata med familj och vänner, om du har några du kan lita på och öppna dig för. Verkligen jättebra att du reflekterar över detta, så du kan försöka förbereda dig, och klara dig genom den här mastodontsvackan som du verkar stå inför. Din inställning tyder på en stor mognad och inre styrka.

Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan.
Stor kram

försök att orka för din dotter skull hon behöver dig jag vet att det är svårt har haft samma bekymmer men jag har klarat mig för min son skull....

Ts, precis samma procedur går jag igenom just nu. Vi har inte varit tillsammans lika länge, och han är inte far till mitt barn. Men fy i helvete hur ont det gör! Det verkligen svider i hela min kropp och själ.. min sambo packade sina saker och stack för ungefär...10 minuter sedan.

Jag älskar honom, så det gör ont i mig. Jag ser ingen väg att gå som det sitter en skylt med en pil på som det står "vägen till lycka efter separation" på.

Har varit med om samma sak förut. Tog slut med mitt ex efter tre år o låg bara i sängen i grät. kunde inte äta eller dricka o gick ner massor i vikt. men det går över. klen tröst kanske men tider läker alla sår, men det tar tid! hoppas du mår bättre snart. kram

Hej TS.

Jag är inne och ser hur du har det. Tänker på dig varje dag. Det låter bra att du har kunnat "rycka upp dig" - det känns bra att komma ut lite och att se sitt barn trivas ger så mycket glädje.

Stor kram till dig!

TS, jag lider verkligen med dig och förstår hur det måste kännas.
Jag blir så *piiip* förbannad på karlar som bara hur iskallt som helst kan dra sin väg, lämna allt. Det är så j-a lätt för dom! Se hur han har behandlat dig nu istället, intala dig att du är VÄRD BÄTTRE! Och visa den j-a karln att du ÄR minsann stark, knäpp honom på näsan. Sträck på dig, gå ut och ha roligt, skäm bort dig själv! Fråga dig själv: Varför ska JAG gå under för HANS skull för att HAN lämna MIG?

Något jag brukar upprepa högt framför spegeln när livet känns skit är: JAG VILL, JAG KAN, JAG SKA NÅ FRAM, OCH UPPRÄTT STÅ, OCH STADIGT GÅ! Det låter kanske fjantigt, men på något sätt intalar man sig själv att det här klarar minsann jag!

Många styrkekramar till dig!

TS, har tänkt på dig massor.
Läste de andra inläggen ovan, och ja, du är inte ensam, det är kanske lite skönt att veta det. Även om jag förstås önskar att ingen här i forumet hade behövt vara med om att bli lämnad, med eller utan barn.

Jag tycker du ska mest folkusera på dig själv nu, se till att du orkar vardagen, att du klarar dig igenom den första jobbiga tiden. Att hämnas på exet eller "knäppa på näsan" kan du göra sen om du nu känner det då. Sånt tar så himla mycket energi, energi som du behöver lägga på dig själv nu. Se till att ta vara på dig själv i första hand, och var inte rädd att få hjälp från människorna omkring dig.

När du klarat av första pärsen och känner dig piggare kan du gärna skämma bort dig med nya kläder, pyssla om dig, gå på spa och sånt, men mitt råd är att försöka läka inifrån och ut. Inte tvärtom.

Jag förstår inte Anonym (Been there) men det spelar väl ingen roll i sammanhanget Jag som kille som blivit dumpad rakt av och blivit sittande med barn o hus. Skulle jag då säga "Kvinnor, det är så j-a lätt för dom! Bara ta ut skilsmässa o få en lägenhet genom socialen eller liknande"
Om man gör om denna tragedi för TS till något manshat så hjälper inte det alls!
Faktum är att inget hjälper när man är i det läget. Dock, tiden går...
Några här har sagt saker om mediciner som kan hjälpa. Jag tror inte att det är rätt väg att gå för då tog man sig inte igenom det själv liksom. Försök så långt det går med bara samtal med vänner. Det som brukar hända till slut är att man slutar att vara bedövande ledsen och oförstående. Man inser vad som hänt och blir förbannad, jag är värd bättre och nu har jag den möjligheten att få det jag behöver!! Men visst, med åren kommer vågor av känslor ibland från den tiden då man var så ledsen. Jag jämförde min första skilsmässa med att få ett ben sakta avslitet för det kändes som det närmaste sättet att beskriva det. Men även ett avslitet ben läker även om det inte växer ut igen.
Man får tycka synd om sig själv för då inser man lättast att man är värd bättre.

Knaster, Anonym (been there) och Vipera:

Jag är så fascinerad och lycklig över att det finns människor som ni, som tar er tid att peppa, ge kloka råd och dela med er av era erfaranheter till en helt främmande människa! Underbart!

Hur min situation ser ut nu:

Dagarna går upp och ner och de pendlar fortfarande mellan hopp, uppgivenhet och sorg. Jag åkte till en kompis i onsdags då exet var med våran dotter och skulle sova här så jag skulle sova hos min kompis. Jag och kompisen delade en flaska vin och fick för oss att gå ut en stund på en tillställning där en kompis spelade skivor. Det var trevligt och jag var inte speciellt onykter, däremot hade jag total SUPER ångest dagen efter. Inte för något jag gjort utan en sorts kemisk ångest.. Så jag bör nog inte dricka alkohol i det här tillståndet. Det resulterade i att jag mådde skit och grät massor samt ringde till exet och berättade hur mycket jag saknar honom osv... Och inte blev det bättre av att jag ringde för han var ju iskall. Jag FÖRSTÅR inte att han inte bryr sig mer. Men jag antar att när jag börjar skita i hur mycket han bryr sig eller ej har jag kommit en bit på vägen. Det är verkligen som du Knaster säger, det är som ett projekt jag måste ta mig igenom.

Till hela den här soppan hör att vi sitter på en bostadsrätt som inte går att sälja (utan att gå back 1milj) samt ett landställe som vi är i desperat behov av att sälja.. Alltså kan vi inte sälja lägenheten och skaffa varsin ny.. Så jag får bo kvar i den här lägenheten med alla minnen ett bra tag till. Och totalpank. Det svider verkligen. Och våran dotter är otroligt känslig och man får inte gå mer än någon meter ifrån henne.

Just nu är han inne i vår dotterns rum och nattar henne.. efter det ska vi prata en stund (min idé och jag inser själv hur naiv jag är..) Om nån annan var i min situation skulle jag verkligen råda den att INTE träffa karln.. Men jag känner att jag måste bli totalt övertygad om att det är kört för att kunna gå vidare och släppa den tanken. Fast jag vet att det är kört innerst inne. Tänk att hjärnan och hjärtat vill så olika saker. Jaa.. jag hör själv hur puckad jag låter. Självdiciplin har aldrig varit min starka sida. :(

Men jag vill än en gång tacka er för erat stöd, det betyder verkligen mycket för mig. Jag skriver mer sen.

KRAM