Jag orkar inte leva längre..

Hur mycket jag än känner för alla som går igenom detta så kan jag inte rekommendera tabletter. Det är ingen mirakelkur mot brustet hjärta. De tabletter som finns är "lyckopiller" och lugnande, det är väl vad vi pratar om där? Lyckopiller kan man lätt bli psykiskt beroende av och den första tiden brukar saker bli värre (inget för någon som är trött på sitt liv). Lugnande finns milda i hälsokostbutiken. Poängen är dock att inget av detta reparerar ett brustet hjärta alls. Man kan bedöva sin hjärna lite bara, vill man det? Av andra orsaker gick jag på lyckopiller i fyra år innan man visste att de är personlighetsutplånande. Det tog lång tid att komma tillbaka.
Det enda sättet jag vet att komma ur liknande är att hålla sig borta från det som krossar igen och igen, komma ur illusionen.
Till öppna psyk kan man alltid vända sig dock.
I mitt senaste fall av brustet hjärta delade vi på oss och men är nu tillsammans igen och försöker få barn igen. Det har jag inte nämnt då man inte skall tro på sådant i de flesta fall. Vårt fall var speciellt då vi hade precisa saker vi kunde lösa. Men jag kan säga att min fru var tvingad att spela helt kall för att just distansera sig. Nu fanns jag ju där ändå och hon visste min vilja. Det tog dock typ ett års separation och rådgivning innan vi funnit oss själva såpass att vi kunde reda ut problem och bli tillsammans igen.
Så TS, lämna du med och se vad som händer med er som individer. Han har redan tagit det steget, nu är det din tur!

OBS!!! Så kallade "lyckopiller" eller SSRI som de heter blir man INTE beroende av - inte beroende på något vis. Vid t ex depression rubbas balansen av en massa hormoner i hjärnan, bl a serotonin och dessa hjälper hjärnan att återställa balansen. Som att ta insulin vid diabetes. Att ta dessa mediciner vid en "frisk" kris som du går igenom är dock inte förstahandsval. Men ibland drabbas man av kriser som man inte är redo för vilket gör att hormonerna i hjärnan drabbas så hårt att vi har svårt att klara av allt själva och då blir ssri aktuella (vid depression minskas halten, vid låg halt blir vi deprimerade och så är den onda spiralen igång). Dock så kan vissa i början av en sådan behandling få ökad ångest (under ca två veckor) men det är långt ifrån alla.

Det du beskriver här uppe är dock en helt frisk krisreaktion. Det går upp och ner, pendlar mellan olika känslor som förtvivlan, ilska och att man känner sig avslagen. Och så kommer det att vara ett bra tag framåt. Men det är aldrig fel att prata med någon professionell i såna här lägen, och jag hoppas verkligen att du ringer och söker hjälp. Vårdcenral eller psyikatrin där du bor borde kunna hjälpa dig.

När du orkar och kan så "Hämnas" på honom..

Inte genom att göra ngt elakt mot honom i vanlig bemärkelse utan genom att själv bli så jävla bra..

Se till att bli snyggast, bäst, lyckligast, och framgångsrikast på alla sätt du kan.
Var upphöjt trevlig och korrekt mot honom men kylig.

Om detta blir ditt mål så tjänar både du och din dotter på det oavsett om du får ngn respons från honom eller ej, men ngn som är desperat är inte attraktiv, då tycker han bara att han valt rätt, men om du verkar gå vidare och blomstra så kanske han börjar undra om han gjort fel val...

och då får du glädjen i att krossa honom genom att vägra ta honom tillbaks för att du upptäckt att du klarar dig bättre utan honom, eller så får du möjlighet att prata med honom, få honom att förklara sitt beteende och få honom att kräla på sina bara knän och eventuellt ta tillbaks honom, men du måste visa att du inte tar ngt skit.

Antidepressiva tycker jag du bara ska ta som yttersta yttersta nödfall för det är ett rävgift.. tro mig.

TS: Det här klarar du! Jag lovar! Själen behöver tid för att läka och det kommer säkert vara jobbigt många stunder. Men du kommer att resa dig, du kommer att skratta och vara lycklig igen och du kommer att älska igen! Du förtjänar bättre än vad du nu har haft, det kommer du själv att inse.

All styrka till dig och massor med kramar! Jag tror på dig!

Här finns många som skriver bra saker, och som vill ge dig av sina erfarenheter. TS, vi vill dig alla väl, även om vi har olika sätt vi skulle föredra själva att läka på. Du har många osynliga vänner härute. Vi vill att du ska må bättre.
Kan hjälpen nå fler, så är det ju jättebra!

Jag tänker inte argumentera för eller emot mediciner. Om man klarar sig utan är det förstås jättebra och att föredra, men det FINNS kriser i livet där det faktiskt kan hjälpa til att få lite hjälp på traven med produktionen av serotonin och noradrenalin. Sådana medel blir man idag inte beroende av. Det finns dessutom ett hel spektrum av olika mediciner idag, så dessa kan anpassas till vårdtagaren. Detta är fakta.

Jag håller med om att mediciner är sådant som ska komma in i värsta nödfall. Som alla vet har TS det väldigt tufft, för hon kan inte ligga i sängen och gråta bort en vecka. Hon måste faktiskt klara sig även om hon blivit övergiven och fått tillvaron krossad. Hon har ett barn att ta hand om. Jag tycker därför att hon har all rätt i världen att veta att möjligheten finns.

Jag blir väldigt upprörd då jag läser innlägget av "anonym (också)". Ja, så har det funkat, hos både husläkare och på psykmottagningat som jag besökt.
För mig har min psykolog varit otroligt bra och hjälpt mig enormt. Trots att det varit jobbigt som sjutton, jag som aldrigt velat prata om det jobbigt som hände mig som ung. Jag var så van att stänga in allt jobbigt, klara mig själv, vara "stark".
Nu mår jag bra, och nu vet jag att det inte är något styrketecken att stänga sig som en mussla och inte ta emot hjälp. Det är precis tvärtom.

Psykologsamtalen var lösningen för mig, men för att komma dit behövde jag serotonin, som tabletterna fick min kropp att börjaproducera då nivån var farligt låg. Tabletterna var inte lösningen, men för mig var det dörröppnandet till hjälpen.

Känner precis din känsla och känner med mig.
Jag har inget bra råd, utan kan bara säga att ensamheten kommer att ge med sig. Det tog rätt lång tid för mig och var precis som du säger en berg och dalbana, men det blir bättre!
Önskar dig all lycka och att du fortsätter vara med vänner och familj så mycket du kan, för det är lätt hänt att gräva ner sig!

SKiljde mig för ett antal år sedan och känner igen reaktionen. Det är asjobbigt men en sak som många sade till mig då var att: Dalarna när man sjunker ner kommer med ett längre intervall, dessutom blir de grundare och inte så svåra att ta sig ur - dvs, ge inte upp, det blir bättre!

Jag bestämde mig i samband med min skilsmässa att aldrig ljuga om hur jag mådde, pratade mycket med vänner och familj. Satt en natt (vid 3-tiden på morgonen) på min pappas sängkant, grät och ville bara ha mitt liv tillbaka. Jag har inte fått mitt liv tillbaka, men ett mycket bättre. Jag lärde mig massor av krisen och kom ut som en starkare och självständigare person på andra sidan. Det kommer du också att göra. Är idag sambo med mitt livs kärlek (den första var inte det - det var bara som jag trodde då )

Under ca 6 månader hade jag dessutom kontakt med en samtalsterapeut. För mig fungerade det bra, jag fick ventilera och "kräka av mig". Fick dessutom hjälp till nya infallsvinklar och tankesätt. Om man inte får hjälp genom den landstingskommunala vården (vilket jag inte fick) kan man ofta få hjälp via kyrkan.

Lycka till och kom ihåg att det blir bättre!

Hade jag varit som min mamma så hade jag sagt "det finns många som har det så illa som du och mycket värre".
Min mamma är expert på att inte se individens lidande och att det inte spelar någon roll hur mycket värre andra kan ha det. Den som lider känner bara lidande utan jämförelse.
En sak som brukar komma som en överraskning om man tar för sig lite är att man har ofta bättre vänner än man trodde i en kris. Vissa visar sig inte vara så bra som man vill och andra utvecklas som vän. Men här måste man "ta för sig", man måste ta kontakt själv. Visa att man är OK med att bli bjuden på fest och umgås. Helt sant är att de kanske får höra en hel del malande om en olycka, men då ser de sin egen lycka bättre.
Ta kontakt med vänner, håll kontakt med vänner, odla ditt umgänge med vänner och familj. Ofta efter ett förhållande så faller man tillbaka till de vänner man hade och inte hunnit träffa lika mycket och lika fritt som under förhållandet Den man var innan förhållandet är ju delvis för att man hade de vänner man hade. Umgås man då med dem igen så är det ofta lättare att hitta sig själv igen. Plötsligt en dag sitter man där med sina vänner och är färdig, man vill inte längre prata om förhållandet och sveket, man är äntligen färdig.
Kramar och lycka till!

Min sambo bedrog mig medmin bästa vän. vi har en 2 åring ihop oh jag mådde såklart skit. Vi separerade i maj, men gjorde slut i feb då otroheten kom fram. Jag mådde dåligt men det som höll mig över ytan var min dotter min fantastiska dotter. Det blev skönt att att få eget att bilda vår egen familj. Nu först har jag kommit över seveket....såret har blivit ett ärr. Visst är jag rädd för en ny relation och jag vill leva singel med min dotter...eller iaf aldrig flytta ihop med nån. Nu kan jag glädjas på ett annat sätt...vardagen måste ju gå vidare med tanke på min dotter och på något sätt gör de det men jag har också fått hjälpt av en terapuet så mitt råd till dig, ta kontakt med proffisionell hjälp i det här. din dotter behöver sin mamma!!! hon älskar dig merän någon annan kan göra. Min ex sambo har nu vår dotter varannan helg annars och har redan träffat än ny...ÖNSKAR DIG ALL LYCKA TILL!!!!!!!

Hej alla mina vänner här inne..
Det är så mycket jag skulle vilja skriva till var och en av er alla men just nu orkar jag inte. Jag ska bara berätta vad som hänt.. Ni kommer att tycka jag är den mest naiva människan som finns... Förra söndagen, lite drygt en vecka efter att min sambo lämnade mig så tiggde jag och bad med tårar och allt möjligt att få honom tillbaka... och jag lyckades! Det kändes som att vakna upp från de döda, jag kunde äntligen andas igen!! Jag blev så lycklig så jag grät av lycka och kunde inte tro att det var sant! Hela den här veckan har jag gjort allt i min makt för att han ska vara nöjd med mig (Hör själv hur SJUKT det låter) dvs. haft maten klar när han kommit hem och städat innan, inte klagat över att han varit borta och hittat på annat mestadels av veckan utan varit glad och nöjd över det jag fått.. Så i går så skulle han ut på krogen IGEN med sina singelkompisar och jag ville ju inte gnälla så jag önskade honom en trevlig kväll och lät bli att höra av mig till honom. Han kom hem 20 över 4 och jag tycker ändå att han var trevlig trots att han var onykter. När jag precis somnat om vaknar jag av att han får ett sms, klockan 05.12 och jag går då upp för att stänga av ljudet på hans mobil. Meddelandet är ifrån en tjej och lyder: ” jag har varit bla bla ikväll, är du barnfri i helgen;)”. Alltså ett svar på något sms han har skickat till henne. Jag frågade honom imorse om vem tjejen är, inte alls på ett anklagande sätt och då sa han bara att han inte orkar med mina frågor så nu är det definitivt slut för alltid. Hur kunde jag vara så dum och naiv och hur kan han ta tillbaka mig för att krossa mitt hjärta en gång till!? Jag känner nu att jag klarar inte av mer. Jag måste verkligen få hjälp nu… Jag känner mig som en sop-påse som han kastar runt med. Typiskt nog är min familj (mamma, pappa och syster) bortresta utomlands. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag lyssnade inte på vad någon sagt till mig utan tiggde att få honom tillbaka för att han skulle kunna krossa mig en än gång, trots alla varningar ifrån folk som bryr sig…. Jag rår inte på mig själv längre och våran dotter mår så fruktansvärt dåligt både fysiskt (feber och förkylning) och psykiskt hur mycket jag än försöker lägga på en glad mask framför henne. Jag känner mig som den minst respekterade människan i världen och dessutom som en usel mamma. Hur kunde jag bli så här? Jag har alltid varit den som folk minns som jätteglad och positiv tjej men nu är jag bara en skugga och genombitter. Förlåt för mina mörka tankar men nu tror jag ärligt talat inte att jag klarar mer. Lider med er andra som sitter i samma sits något fruktansvärt, jag vill inte att någon annan människa ska behöva känna på det här sättet.