Jag orkar inte leva längre..

Jag ligger i min säng och det känns som om jag ska gråta upp mina innälvor. Det gör så otroligt ont i min själ så jag kan inte ligga still..

Han sitter i köket och dricker kaffe och skojar med vår dotter.

Jag har dubbla täcken, feberfrossa och halsfluss. Har inte ätit något på flera dagar. Jag har svårt att se för mina ögon är så svullna efter att jag gråtit i tiotal timmar och jag har sår under näsan efter att jag snytit mig hela tiden. Det värker i mig jag är så olycklig och känner mig som världens mest ensamma människa.

Han är glad för ikväll ska han ut och supa med sina 2 kompisar som också är nyblivna singlar.

Igår gjorde min sambo slut med mig. Vi har varit tillsammans i 4,5 år och har en dotter på 1,5 år. Han älskar inte mig längre. Och han är inte ens ledsen för det. Jag vet inte var jag ska ta vägen, har panikångest. Är så extremt olycklig så jag är helt bedövad. Orkar inte leva. Hur ska jag kunna ta hand om våran dotter, jag kan inte ens röra på mig så olycklig är jag. Jag vill kräkas och dö på samma gång. Jag hör hur han sitter och skrattar och skojar. Jag har aldrig betytt något för honom och jag har aldrig kännt mig så oälskad. Hur ska jag kunna forstätta leva? Jag står inte ut det gör så ont att existera jag klarar inte det här. Varje andetag är en låga...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-11-02 20:25
Hur länge känner man såhär? Jag skulle så gärna vilja veta från er med erfarenhet, hur länge känner man sig totalt panikslagen, ensam, totalt olycklig och helt förkrossad? Under hur lång tid fortsätter man att hoppas? Hur lång tid tar det innan man känner sig som en människa igen? Självklart är det individuellt men hur var det för er?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-11-05 13:42
Nu har det gått 5 dagar sedan han gjorde slut. Mitt känsloliv går verkligen upp och ner och då och då fylls jag av en stor ilska och besvikelse, varvat med extrem sorg, saknad, ensamhet och även stunder då jag inte känner något alls, överhuvud taget. Helt bedövad.
Jag pendlar fram och tillbaka.

Ena sekunden kan jag sitta inbilla mig att allt löser sig och hoppas till den grad då jag nästan är glad och övertygad att allt kommer lösa sig ( vilket det absolut inte kommer).

Andra sekunden är jag arg och förbannad och tänker på hur oerhört känslokall och egoistisk han är, hur han inte ens kunde avsluta förhållandet på ett bra sätt utan gjorde slut, packade sina saker och stack inom loppet av 2 timmar. Lämnade mig där (med våran dotter) i ett så dåligt psykiskt tillstånd så jag knappt kunde röra på mig och dessutom 40 graders feber + halsfluss.

Sen kommer stunderna med sorg och saknad, jag tänker på hans mjuka hy, hans underbara doft, hans vackra leende och underbara humor. Jag tänker på när vi fick nycklarna till vår första gemensamma lägenhet och målade om på nätterna efter jobb. När vi var så lyckliga. Tänker på när våran underbara dotter föddes och vi två blev tre. Åhh vad jag har älskat honom (och gör än..)

Sen har vi stunderna då jag inte känner något alls. Jag känner ABSOLUT inget. Det är obehagligt. Jag blir rädd för vad som komma skall. Om nästa känslo-chock ligger och luraar bakom hörnet..

MEN jag tycker i allafall att jag lyckas ta mig igenom vardagen så gott det går. Är i lekparken med min dotter, träffar mina föräldrar mycket, lagar mat, tittar lite på tv, gråter... osv. Jag vill också säga att alla era ord gör mig starkare och ni hjälper mig verkligen genom det ni skriver. Jag hoppas att alla ni andra som sitter i samma (skit-)båt kommer att må bättre och bättre för varje dag. Nu är det dags att tänka på sig själv!!! Och barnen då SJÄLVKLART.

Ikväll kommer han igen och träffar dottern, får se hur jag mår imorrn...:(

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-11-15 15:29
Hej alla mina vänner här inne..
Det är så mycket jag skulle vilja skriva till var och en av er alla men just nu orkar jag inte. Jag ska bara berätta vad som hänt.. Ni kommer att tycka jag är den mest naiva människan som finns... Förra söndagen, lite drygt en vecka efter att min sambo lämnade mig så tiggde jag och bad med tårar och allt möjligt att få honom tillbaka... och jag lyckades! Det kändes som att vakna upp från de döda, jag kunde äntligen andas igen!! Jag blev så lycklig så jag grät av lycka och kunde inte tro att det var sant! Hela den här veckan har jag gjort allt i min makt för att han ska vara nöjd med mig (Hör själv hur SJUKT det låter) dvs. haft maten klar när han kommit hem och städat innan, inte klagat över att han varit borta och hittat på annat mestadels av veckan utan varit glad och nöjd över det jag fått.. Så i går så skulle han ut på krogen IGEN med sina singelkompisar och jag ville ju inte gnälla så jag önskade honom en trevlig kväll och lät bli att höra av mig till honom. Han kom hem 20 över 4 och jag tycker ändå att han var trevlig trots att han var onykter. När jag precis somnat om vaknar jag av att han får ett sms, klockan 05.12 och jag går då upp för att stänga av ljudet på hans mobil. Meddelandet är ifrån en tjej och lyder: ? jag har varit bla bla ikväll, är du barnfri i helgen;)?. Alltså ett svar på något sms han har skickat till henne. Jag frågade honom imorse om vem tjejen är, inte alls på ett anklagande sätt och då sa han bara att han inte orkar med mina frågor så nu är det definitivt slut för alltid. Hur kunde jag vara så dum och naiv och hur kan han ta tillbaka mig för att krossa mitt hjärta en gång till!? Jag känner nu att jag klarar inte av mer. Jag måste verkligen få hjälp nu? Jag känner mig som en sop-påse som han kastar runt med. Typiskt nog är min familj (mamma, pappa och syster) bortresta utomlands. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag lyssnade inte på vad någon sagt till mig utan tiggde att få honom tillbaka för att han skulle kunna krossa mig en än gång, trots alla varningar ifrån folk som bryr sig?. Jag rår inte på mig själv längre och våran dotter mår så fruktansvärt dåligt både fysiskt (feber och förkylning) och psykiskt hur mycket jag än försöker lägga på en glad mask framför henne. Jag känner mig som den minst respekterade människan i världen och dessutom som en usel mamma. Hur kunde jag bli så här? Jag har alltid varit den som folk minns som jätteglad och positiv tjej men nu är jag bara en skugga och genombitter. Förlåt för mina mörka tankar men nu tror jag ärligt talat inte att jag klarar mer. Lider med er andra som sitter i samma sits något fruktansvärt, jag vill inte att någon annan människa ska behöva känna på det här sättet.