Jag orkar inte leva längre..

Usch jag är så nervös, har ont i hela magen och kallsvettas. Snart kommer han ut ur hennes rum. Det känns som jag ska bli dumpad en gång till nu.. Fy det finns inget slut på den här mardrömmen. :(

Men gumman Usch va jobbigt för dig och dottern
Hoppas dagarna blir lättare för dig framåt.
Även om denu är helt kört som du säger så kanske det kan vara skönt ifall du får fråga honom saker du behöver ha svar på. Finns ju alltid med sådana frågor som snurrar i huvudet efter nåt sånthär.
Jag önskar dig all lycka till med din dotter i framtiden och hoppas du får må bättre SNART!
Massa kramar.

Anonym (olycklig) skrev 2008-11-07 19:17:25 följande:

Hej Ts!
Känner för dig.

Jag har själv blivit lämnad av ofrivilliga skäl och jag ska se om jag kan försöka ge dig några råd.

Till att börja med är du nog fortfarande i chocktillstånd. Inte så underligt. Gråt så mycket du vill och behöver. drick INTE alkohol. Då kommer du bara ringa och svamla till honom och det är inte till din fördel. Sök stöd och hjälp hos dina nära och kära. Hjälp med att ta hand om barnet. Du behöver lite tid för dig själv. Du måste få ta det lugnt och bara andas. Rå om dig själv och sörja. Jag menar inte att du ska lämna bort er dotter jämt men någon stund ibland.

Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att tänka tillbaka på det som har varit och framförallt prata!
Prata med dina vänner och din familj. Om du har någon bra vän, bjud hem henne på myskväll då ni sitter uppkurade i soffan och ser någon riktig chickflickrulle.

Försök att inte träffa honom så mycket under den närmsta tiden. Självklart ska han träffa er dotter men du behöver lite andrum för att sörja, slicka dina sår och så småningom läka.

Att Acceptera är det som är svårast. Man lever alltid på hoppet, det är det sista som lämnar människan. Det har gått 4 år sedan jag blev ensam när jag var gravid och jag har fortfarande inte riktigt accepterat att det har hänt
Men du måste acceptera att det är så här läget ser ut just nu. Du får utgå ifrån att han menar allvar och att ni tyvärr inte kommer bli ett par just nu. Man måste acceptera det som har hänt för att kunna gå vidare. Men det är en lång process och ta den tid du behöver.

Känn efter sen om du skulle vilja träffa en kurator och prata med när det värsta har lagt sig.

Jag beklagar verkligen din situation. Kram

BimBims Mamma skrev 2008-11-07 19:23:40 följande:

ts hur gick det?

Jag vet precis hur du känner och förstår verkligen vad du går igenom och hur jobbigt det är! Jag mår PRECIS som du, TROTS att det snart gått 9 månader sedan han - mitt livs kärlek - lämnade mig... Vi var ett par i 8 år och har ett barn på 3 år. Vardagen funkar, jag går till jobbet och tar hand om barnet. Men jag får fortfarande allt för ofta gråtattacker, panikångest och mår SKIT över att han inte finns här längre... Är fortfarande totalt förkrossad! Förkrossad över hur min tillvarao bara raserades, vi skulle ju vara en familj! Förkrossad över att mannen jag älskar så otroligt mycket inte vill leva med mig längre... Det gör så ONT! Och det gör så ONT att behöva träffa honom ibland i och med barnet. Han festar, träffar vänner är glad och lycklig. Jag är mest ensam... Och jag bara gråter varje ensam stund nästan... Fy vad jag hatar det här livet!!! Jag vill ha tillbaka min familj, pappan till mitt barn! Vet inte HUR jag ska gå vidare, trots att det ändå gått en tid. Han är den enda för mig, tyvärr... Känner också enorm sorg över att inte kunna skaffa syskon till vårt barn... Och så känner jag enorm sorg över att inte alltid få bo med barnet. Men jag kan ju inget göra... Kan bara stå här totalt maktlös...

Har inte läst alla inlägg. Ska göra det nu. Ville bara skriva att jag förstår dig till fullo, jag mår precis likadant. Kände igen mig i allt du skrev i trådstarten, hade kunnat vara jag som skrev det. Kanske ingen större tröst att höra att jag fortfarande mår så dåligt efter så här lång tid... Och tyvärr så känns det bland nästan värre och värre och saknaden blir större och större... Men så är jag också en ganska ältande person, samt att jag är så otroligt kär i min fd sambo!! Det är konstigt för jag både älskar och hatar honom...

Jag hoppas att du snart mår bättre! Skickar massor med styrkekramar!

Hej TS

Jag har återigen tänkt på dig ofta sedan jag var online sist. Är så glad för din skull att det finns så många som kommer med goda råd!

Det där med lägenheten och lantstället låter besvärligt men på något vis löser sig allting till slut. Det viktigaste just nu är att du tar dagen som den kommer och tillåter dig själv att känna de känslor som dyker upp - du får gråta hur mycket du vill och det är t.o.m tillåtet att vara glad emellanåt. Din dotter ger dig säkert mycket glädje, njut av de bra stunder som finns - för det hoppas jag att du får uppleva också.

Livet blir inte alltid som man önskar och när drömmar slås i kras och kärleken tar slut gör det så ONT att det känns som att hela kroppen ska gå sönder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: du är starkare än du tror! Du kan, du vill och du kommer att lyckas ta dig igenom detta! Jag tror på dig!

Håller nu på att läsa inläggen i tråden, vilket är till stor hjälp för mig också. Men en sak förvånar mig, att det verkar vara en del som skriver att man bara kan gå till läkare och få utskrivet medicin. Fungrar det verkligen så där ni bor? Jag har mått uselt denna tid - riktigt riktigt dåligt!! Har alltid förr varit en stabil tjej, men har i denna depression börjat lida av panikattacker och ångest över att ha mist den jag älskar så mycket. Till sist var det så mycket att jag orkade inte med det, och sökte upp läkare. MEN han vägrade skriva ut något och kunde inte heller hjälpa mig med någon samtalshjälp... Han sa bara att det var en sorg jag måste ta mig igenom själv, att jag ju egentligen var fullt frisk. Ok, tänkte jag och trodde ju att det skulle bli bättre med tiden. Men paniken kom till och från, gråtattacker, tankar om att jag inte ville leva, sorg, sömnlöshet... Månaderna gick... Mina föräldar och syskon sa till mig att så kan jag inte leva längre, jag måste ju få hjälp! Så jag uppsökte läkaren igen. Men fick ingen hjälp...

Hade önskat SÅ att jag bara hade kunnat ta en tablett och slippa känna dessa känslor jag gör... I alla fall ett tag. Är så trött på att alltid behöva må så här dåligt!! På jobbet fungerar det bra, jag hinner inte tänka så mycket. Och det fungerar också bra när jag är med barnet, jag älskar min son över allt annat och vill förgylla hans dagar så som han förgyller mina! Men sen, när han sover, det är DÅ det kommer. När jag är ensam... Vissa dagar känns mer ok, och jag gråter inte. Andra dagar kan jag vara ledsen och bara gråta konstant av saknad efter mitt ex, från det att sonen somnat och hela natten och inte få någon sömn. Ytterligare andra dagar kan jag ha panik, vara förbannad och bara hata mitt ex... Önskar att det fanns sätt att komma ifrån denna berg-o-dalbana av känslor! Och tro mig, jag har tänkt MÅNGA gågner att NU ska jag visa att jag klarar mig! Jag ska träna, göra mig snygg, klara mig utan honom, och verkligen försöka må bra! Men det går bara någon dag, sen kan jag vara tillbaka i mina saknad-panik-sorg-känslor igen...

TS jag förstår precis hur du mår, jag går igenom exakt samma sak, å mår precis lika dåligt.
Hade vart skönt om vi kunde skriva lite med varandra för jag har ingen som är i samma sits som jag.
Du kan väl skriva i inboxen till mej