Svar på #190
Hej igen,
Tack för snabbt svar.
Jag väntar på en flerorganstransplantation. Det vill säga, delar av min mage,lever,bukspottskörtel, mjälte, tolvfingertarm, tunntarm och delar av tjocktarmen ska bytas ut. Det är den största organtransplantationen man kan göra och den är ovanlig - har inte gjorts på så många i Sverige.
Jag är ibland så otroligt rädd inför vad som komma skall att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så mycket som snurrar i huvudet. Mest hur jag kommer att reagera när de ringer. Och hur det kommer att kännas att vakna upp. Lång rehablitiering och komplikationer vanliga. Grundsjukan är en endokrin pankreastumör av den snällare sorten, men den sitter förbaskat dumt till.
Ibland vill jag bara smita och förtränga andra gånger vet jag att jag måste gå igenom detta för att komma vidare. Slippa alla demoner i huvudet. Stor operation, en annan människas organ. OCH att inte när det blir av. Ja ni vet. PUST. Att leva i en bubbla ett fängelse, måndag hela veckan, är väl ett sätt att försöka beskriva känslan. Det känns så övermänskligt och overkligt. Vad min kropp måste behöva gå igenom. Samtidigt är jag otroligt tacksam att det går att göra och att någon vill ge mig denna gåva. MEN DET ÄR FORTFARANDE SÅ LÄSKIGT. ÖVERMÄNSKLIGT: hur klara man sig?
Jag har inga speciella "starka" symtom av min tumörsjukdom idag och det gör kanske att overklighetskänslan är lite starkare. Vad vet jag.
Tacksam för erfarenheter kring ämnet.
Hälsningar
Mutlime
Har varit uppsatt på listan i ca tre månader nu...
