Nån som mig med generaliserad ångest, dödsångest och svår hypokondri del 2

Jag gjorde en emg i maj. jag har mycket småryckningar, lite här och där. Just nu mycket i händer och fötter. Jag vill bara påpeka att chansen att få als är (som tur är) mycket liten och för dig som har en farfar som dött i denna förfärliga sjukdom, så är chansen ännu mindre! Jag tror faktiskt inte att läkarna skulle säga saker som inte är sann för och lugna en och de flesta som haft als har inte märkt det pga av ryckningar utan snarare att de blir drastiskt försvagad! Som att de släpar ett ben efter sig, eller inte kan växla på växelspaken eller trampa på pedalen.

Glömde och skriva att jag har världens läkar-skräck jag är rädd för att mina farhågor ska vara sanna. Första gången när jag gick på VC i dec 07, tvingade min sambo dit mig. Han undersökte mig och sa att han såg inga tecken på als. Det hjälpte mig inte alls jag var helt övertygad om att jag hade als. I feb tvingade pappa mig till VC, fick träffa en kvinnlig läkare som inte heller såg några som helst tecken på als, men min pappa sa till henne och skicka en remiss till en neurolog. Fick en kallelse ganska snabbt och var helt livrädd. Fick först träffa en läkarstudent och sedan en kvinnlig överläkare som sa; "Jag tror inte att du har als, det finns inga tecken på det". Sedan gick det bara ett tag och det enda jag kunde tänka var "tror" och att jag glömde ju att säga det här och det där. I maj kom mitt stora breakdown. Jag fick en stor ryckning i låret som inte ville sluta. Jag smög ut och satte mig i bilen och ville verkligen ta mitt liv. Jag "smet" ifrån min bebis och sambo för att ta livet av mig. Då hamnade jag på psyket, där en av psykiatriläkarna ordnade så jag och min sambo fick träffa en överläkare specialiserade på als och liknande sjukdomar. Han sa att han var 100 % säker på att jag inte hade als. Men min sambo sa att det var nödvändigt att jag gjorde en emg för att HELT utesluta det, och det var hemskt. jag tänkte hela tiden, nu får jag det svart på vitt å herregud!

Usch vad fruktansvärt att du har mått så dåligt! Jag har aldrig velat ta livet av mig (jag är ju livrädd för att dö), men jag har haft så kraftig ångest att jag inte sovit på flera dygn och bara gråtit så fort jag såg barnen nästan, för att jag var så rädd att dö ifrån dem. Där befinner jag mig inte alls nu, tack och lov. Jag klarar av att leva normalt, men tankarna kretsar mycket kring detta och jag känner efter massor.

Känner igen det där så väl med att ett enda litet ord som "tror" kan göra att allt det andra de sagt blir oväsentligt. Jag kan nästan tro ibland också att en del inte vill säga att de tycker något ser konstigt ut för att inte oroa mig. Samtidigt vet jag ju att mina närmaste skulle vara ärliga. Andra pratar jag inte om detta med.

Jag fick också kallelse snabbt till neurolog, och när jag var där sade han att jag fått en prio ett, av honom själv (också överläkare). Detta hakade jag också upp mig på då. Men det kan ju berott på att man levde med en sådan oro förstås. Och jag tror inte heller att de säger saker som inte stämmer för att lugna en, utan att deras erfarenheter är såna. Det borde ju jag veta som är sjuksköterska(dock ej inom neurologi) och jobbar med läkare dagligen när jag inte är mammaledig... Ironiskt va?
Mitt största bekymmer nu är verkligen mina ben och ryckningarna i kombination. Enbart ryckningar tror jag att jag hade kunnat stå ut med i nuläget. Kinden som alltid rycker eller burrar på samma ställe gör mig också väldigt obehaglig till mods. Skit är det med dessa symtom alltså!

Syntes dina ryckningar på emg:t?

Hur menar du med att risken för mig att insjukna skulle vara mindre med en farfar som dött i sjukdomen?

Jag menar bara om man ska utgå ifrån statistik, det är ca 200 varje år av 9 miljoner här I Swe som drabbas. I din närhet har en redan drabbas så därför minskar risken rent statisktiskt att 2 st i din omgivning skulle drabbas av en sjukdom så är så ovanlig. Förstår du hur jag menar?
Nej, konstigt nog såg inte läkarn dem och de märktes inte under emg:en, om det inte vore för att alla nära faktiskt fått se dem med blotta ögat hade jag funderat på om jag var galen

Li: Jag tänker mer på om det finns en ärftlig faktor då....

Ja precis detsamma här. När jag var hos läkaren kunde han inte se en enda ryckning. Men alla andra har ju sett dem också, så det är ju knappast inbillning. Jag sade då till läkaren att det är ju typiskt, för jag HAR verkligen ryckningar. "Ja det är klart att du har sade han (tack och lov) annars hade du inte varit här. Men visst är det typiskt, för vid als hade jag sett dem, de försvinner inte då". Han provade även att daska till en del muskler, för så kan man tydligen framkalla ryckningarna också, men inte ens då kom de

Konstigt också att man kan ha så många olika typer av ryckningar. De kan kännas på massor av olika vis. Ibland långa serier, ibland enstaka ryck. krålande, burrande, som "poppande" osv osv. Dessutom har jag märkt att det verkar som att hela kroppen får "spel" ibland liksom, för börjar det rycka någonstans så rycker det liksom på en massa ställen.

jensan: Ja det finns otroligt mycket olika ryckningar, jag har nog haft alla som går att få. Allt från popcorn, stora kraftiga, små lätta och den otäcka som känns som maskar som kryper under huden. Huva det är riktigt läskigt! Jag har också läst och hört att ryckningarna i als inte brukar vara så starka och synliga? Har du hört nått liknande? Ibland får kroppen verkligen "spel" som du säger man känner sig som en j-la popcornmaskin! Första neurologen sa daskade också med en grej för att få dem å komma fram, utan resultat. Men ibland så kan jag framkalla mina väldigt lätt och det oroar mig jätte mycket! Har du kunnat göra det?
Av alla konstiga ställen jag ryckt, måste jag säga att trumhinnan och underlivet var de konstigaste! Vart har dina konstigaste varit? Får du också "ihållande" ryckningar ibland? (att de stannar på ett ställe under en tid)

Jensan; Måste tillägga att jag har en extrem dödsångest, rädslan att inte få se mitt barn växa upp. Men på nått sätt när jag åkte iväg i bilen hade jag kommit så långt att jag "ville" ta mitt liv men inte vågade pga att jag var så fullständigt övertygad om att jag hade als och hur jag skulle "plågas" ihjäl etc. Fy f*n vad hemskt det var

Li: Ja jag hatar också de där som "kryper". Jag har hört allt från att ryckningarna vid als inte känns, inte syns, både och och att de är som mina, typ. Fast jag har en hel del svaga burrande sådana nu som jag avskyr. Man skulle ju kunna tänka sig att de är svaga eftersom muskeln förtvinar (jag har sett ryckningar i händerna hos gamla människor med förtvinade muskler där),men samtidigt har jag läst beskrivningar av dem som låter precis som mina ryckningar (bla av Ulla-Carin Lindqvist och i en als-blogg som jag tyvärr gjorde misstaget att läsa i för någon vecka sen). Jag har också kunnat framkalla mina ryckningar genom att slå på en muskel, särskilt på vaderna.

Idag när min son skulle sova middag så lade jag mig tillsammans med honom för att vila, och då satte min kind igång igen, som vanligt, alltid på samma ställe, och så hoppar det runt tills hela ansiktet känns som det liksom darrar, främst vänstra sidan. Dessa ryckningar/darrningar gör att jag absolut inte kan koppla av och jag blir jätteorolig. Det kan tom rycka på sidorna av näsan, högt uppe. Dessa ryckningar syns inte, bara känns och inte kraftigt alls. För min del har det också ryckt inne i örat så att det låter som ett ojämnt pulserande. Annars är det nog som du säger underlivet, i baken och inne i strupen känns det som också ibland. Sen tycker jag som sagt att de här nya näsryckningarna är jättekonstiga, visste knappt att jag hade muskler där.

Ihållande ryckningar har jag ibland (om du menar såna som håller på i flera timmar/dagar utan uppehåll). Förra omgången hade jag en i handen som syntes tydligt och som höll på i säkert en vecka. Fick verkligen panik av den. Nu har jag några ställen där de är ständigt återkommande, fotvalvet, under foten, ett ställe nedanför knäet och så kinden då. På dessa ställen har det ryckt dagligen (många gånger om dagen) i flera månader nu.

Sen så har jag ibland ont också, precis som att det stramar till i samma muskelfibrer som rycker, och då blir jag jätterädd för att jag ska börja få kramper också, ytterligare ett otäckt tecken. Idag fick jag ett jättehugg/ilande i vaden där det ryckte sen, och då stannar jag till som helt fastfrusen av skräck för några sekunder och känner att det är kört, om du förstår. Men jag har ännu inte haft kramp, har du? Har du känt dig väldigt uttröttbar i musklerna också? Jag får ju jättelätt en sådan trötthet, te x av att hålla armen uppe när jag matar osv. Det var samma sak förra gången.

Idag känns mina knän och ena fotleden jättesvaga och det är så obehagligt. Liksom bara väntar på att foten ska börja släpa efter också...säger som någon inne på den andra tråden...om man bara kunde få vara förkyld...

Li: Usch det låter verkligen fruktansvärt!

Förra omgången tänkte jag inte så mycket på själva plågan att vara sjuk, bara att jag i såfall skulle dö inom 1-2 år, typ. Nu kan jag också se massa hemska scenarion om hur plågsamt det dessutom skulle vara, och en sån börda man skulle bli för både man och barn.

Konstigt nog är ändå inte min ångest lika stark nu, det är mer som en konstant malande oro med små ångest-sting, och en otrolig kroppslig fixering. Det är ju också ganska intressant hur vissa sekr kan gå mig förbi nu, och som hade oroat mig förut. Har t ex haft en massa blåmärken på senare tid, på konstiga ställen. Det bekommer mig inte nu, jag vet att jag lätt får blåmärken, men när jag var rädd för leukemi (som också har varit en av mina fixeringar) så hade jag ju fått panik av det. När jag var rädd för just leukemi hittade jag en massa röda prickar på kroppen som jag var säker på att de var petekier (hudblödningar) och fick tom min mamma att komma hem till mig från sitt jobb för att titta eftersom jag var så hysterisk. Det visade sig vara helt normala röda märken som man har. Min mamma hade massor av likadana. Jag fick ta blodprover då som visade att mina blodvärden var bra, men jag hade typ en tiondels lägre värde av vita blodkroppar än normalt, vilket ju fick mig att reagera fast jag blev försäkrad om att det var helt normalt och inte betydde någonting alls, inte ens en infektion. Sen hittade jag ju en form av leukemi där blodbilden inte behöver se förändrad ut från början, eller att jag var precis i början av att utveckla sjukdomen. Efter diverse olika cancerformer så hamnade jag till slut på als eftersom mina muskler började rycka.

Den här gången har jag ändå svårt att acceptera att mina ryckningar och andra symtom skulle bero på ångest (iallafall inte från början) eftersom jag inte varit så uppe i varv. Å andra sidan är det ju förstås en enorm hormonomställning att få barn och jag har sovit väldigt dåligt. Men man är nog olika benägna att få ryckningar, även om jag vill ha en orsak till det hela!

Jensan: Jag har också väldigt lätt å få blåmärken, men exakt som du så är jag inte rädd för det längre. Jag gjorde cellprov i förrgår, någonting som gav mig ordentlig ångest förra gången men som inte oroar mig alls så mycket nu. Är helt inkörd på als, det är det enda som kretsar i mitt sinne.
Det som gör det svårt för mig också är att jag inte känner mig stressad, trött, ångestfylld så vad beror det på att jag har så mycket ryckningar? Det driver mig till vansinne. Jag upplever dock att mina ryckningar blir mycket värre när jag har någon förkylning eller vid mens eller om jag sovit dåligt. Jag har mycket hela tiden men då blir de EXTREM.

Jag precis som du tycker att ryckningarna i ansiktet är mycket värre än i resten av kroppen, händerna tycker jag inte heller om. Jag har väldigt mycket småryckningar runt munnen, som jag lätt kan få om jag spänner mig eller gör grimaser eller så. Detta skrämmer mig mycket....

Jag fick kramper i vaden under nätterna när jag var gravid. Också får jag kramp/senandrag i fötterna när jag håller på med pilates och spänner foten. Om du förstår hur jag menar? Min svägerska har samma problem och vår pilateslärare sa att det beror på brist på kalium.
En annan sak som oroar mig är att jag tar magnesium utan förbättring.