Utomkvedshavandeskap (X)

Hur har det gått för er alla stackare som varit med om ett X? Några plus?

Jag har tyvärr varit inaktiv här på FL senaste tiden då mitt X inte "botades" så lätt. 2 veckor efter op så hade mitt hcg stigit igen, hann inte ens in till den tid jag fått utan fick åka in akut pga sjuka smärtor och att jag var helt svimfärdig. Blev inlagd och fick sen methotrexat (cellgift). Efter 2 dagar hemma var det dags igen... ambulansfärd in till SÖS pga extrema smärtor som gjorde att jag tappade medvetandet korta stunder. Blev inlagd och sen ny op då de tog bort äggledaren. Detta är nu 8 dagar sedan och jag lusläser allt om X på nätet. Har plöjt igenom en låång tråd om det här på FL som var nmågra år gammal och var i 7 "avsnitt". Känner att jag önskar att den aktiva tråden fanns kvar där man kunde följa massor med kvinnor som haft ett eller flera X hur de sedan plusade igen, pratade av sig och stöttade varandra.

Blir så förvirrad av detta med cellgift. Jag fick inga restriktioner mer än att inte ha sex förrens hcg sjönk till 0. Detta blev ju inte aktuellt då äggledaren ändå opereradaes bort några dagar senare. Närjag läser om methotrexat på nätet så säger läkarna väldigt olika. En del säger att man inte behöver vänta medan andra säger att man ska vänta mellan 3-12 månader! Vad gäller eg? Finns det någon forskning på det?

Hej igen!!

Usch.. Det är så lätt för en del att bli med barn, dom tittar på varandra å blir med barn av "misstag" ungefär.. De e så det känns iaf..

Jag å min kille kör skyddat just nu... Eftersom vi inte vet hur länge man måste vänta när man fått den där sprutan. Ska ringa å kolla de igen nu på morgonen på kvinnokliniken. Men det känns iaf som att det inte spelar någon roll eftersom att jag inte haft något som ens kan liknas vid mens sen mitt HCG-värde var nånstans under 20 å de var nån gång i April. Så samtidigt som jag frågar vad som gäller med cellgiftssprutan så ska jag prata me dom om att få komma in på utredning igen för att få mensen att komma igång igen..
Just nu känns det som att jag och min kille aldrig kommer att kunna få barn.
Han är helt stensäker på att de vänder å att de ordnar sig för oss.. Men jag känner inte alls samma säkerhet.

När jag var yngre ca 15-22 så sa jag att: "JAG SKA ALDRIG HA BAR, FY FAN"
NU ångrar jag dom orden mer än allting annat..
Hade aldrig någonsin kunnat ana att de skulle vara sånt här känslomässigt slit.
Samtidigt är jag ju livrädd.. de finns ju ingeting som säger att vi inte får ett X igen..

Lintias; Jag förstår precis vad du tänker och känner. Nu äntligen har mitt hcg sjunkit (har ej tagit blodprov men testen var ytterst svaga för en dryg vecka sedan och tempen har sjunkit nu till slut). Fick något som liknade mens i söndags för 1,5 veckor sedan bara 2 veckor efter den sista operationen så nu hoppas jag på ÄL om knappt en vecka.

Fick igår brev från den läkaren som opererade mig första gången och hon hade fått provsvar på något hon passade på att ta när hon ändå var inne och grottade och det visade sig att jag har endometrios... typiskt... inget går ju som det borde. Men men just nu vägrar jag ge upp! VI SKA HA BARN! Så enkelt är det bara, och detsamma gäller dig!

JAg har forskat överallt angående methotrexate men det är svårt att hitta info om det förutom när det används som cancerbehandling eller för psoriasis och reumatism. Men då är det ju upprepade behandlingar under lång tid. Enligt de läkare jag pratat med på SÖS (deverkar ju vara de som är mest aktiva i landet med methotrexate som behandlingsform) så går den lilla dosen ur kroppen på bara något dygn. Sedan har jag plöjt igenom ALLT på Fl flera år tillbaka och hittat några få som vågat bli gravida direkt och de har alla fått friska barn. Någon fick dock mf (men det säger ju inget om cellgiftet eftersom hon haft både X och flera mf tidigare). Blir bara så trött på att det inte finns någon gemensam rekomendation på detta att tillgå! Om nu SÖS är duktiga på detta och har erfarenhet så borde det väl finnas rapporter att få tag på?

Ska också ringa till sjukhuset idag i andra ärenden och samtidigt fråga henne om vad hon anser då det var hon som skrev ut cellgiftet när jag fick det. Då skulle jag ju vänta några månader men det var ju för att jag var nyopererad och hade massa blodkoagel inne i äggledaren och massa ärrbildning och att den var uttänjd på ett ställe. Så att vänta var för att låta äggledaren läka och därmed minska risken för nytt X.

Skönt att ha någon att följas åt med! Känns väldigt ensamt i detta elände... vi har nu äntligen blivit öppna med allt vi varit med om och det är skönt att slippa plumpa kommenaterer om vi inte ska skaffa barn etc. Men samtidigt känner jag ingen som gått igenom X och som förstår oron och mina hjärnspöken. Har mått bra psykiskt ett tag nu men allt revs upp när jag träffade min svägerska som är gravid ungefär i samma vecka som jag skulle ha varit i. Det svider....

hej, ts beklagar att det ska hända dig o andra här i tråden.

jag fick mitt x -04. det blev akut op. tog bort ena äggledaren. jag var sjukskriven i 2 månader. orka inte jobba igen. o jag hade ont. jag mådde inget bra så för våran del var det inte på tapeten så att säga att försöka så snabbt igen. även om jag var inne på att jag måste bli gravid snabbt igen. men om jag ska göra denna historia kort. jag blev gravid förra året. så det tog sin tid men fick mig en liten kille till slut. har en kompis som oxå fick utomkveds, hon op inte bort nått o hon blev gravid ett halvår efter. det där är så olika. jämför er inte med varandra. alla är vi olika. om ni undrar över nått så e det bara o fråga. vill ni verkligen fråga o privat, skicka i inboxen, så lovar jag o svara så fort jag ser det .

och jag önskar er alla lycka till framöver!

Stella 78: Jag håller med dig i att det är jobbigt att ingen annan man känner har varit med om ett X, vissa jämför det som har hänt oss med ett missfall, vilket INTE är samma sak.

Vi var har oxå varit öppna å ärliga med vad som hänt, de känns mycke lättare då.
Just för att ja kan bli toklessen av att bara se en liten bebis, så kan de ju va bra att ha förklarat för folk varför man blir så.

Iaf så ringde jag till KK idag..vi kunde INTE få en tid nu i sommar.
Till hösten sa hon, *SUCK* är de enda jag känner.. Alltså till hösten får vi komma i kontakt me nån som kan hjälpa oss. Om vi inte lyckas på egen hand innan de då, men de känns ju svårt eftersom ja inte har mens eller äl.
Däremot kunde jag gå å ta alla proverna på labb redan nu, så de va gjort tills hösten.. De kändes ju lite bättre iaf.. Men allt känns så långt bort.

Ringde till killen å berättade nyss, han blev lessen han me.. känns som att vi redan väntat å längtat så länge redan.. Så ska vi behöva vänta annu längre..

Har inte så stor koll på vad endometrios e för nått, jag vet bara att de gör allt ännu mer krångligt.. =/ Huvva..lider med dej.

Men som du skrev.. VI SKA LYCKAS!! De bara är så.. för de har JAG BESTÄMT!!

Nericia: Näe, man ska ju inte jämföra sig med varandra, men de är oerhört svårt. Däremot e de väldigt skönt att höra om dom som de gått bra för å som blivit gravid snabbt efteråt.. Vi hade säkert oxå lyckats bättre (kanske) om jag nu hade haft min mens. Inte många gånger innan i livet jag gått å HOPPATS på att få mens NU NU NU!! Men NU gör jag de..
Så är de väldigt skönt att höra att man inte är ensammen. Känns ju som att de pratas mer om missfall än om X, men de är ju kanske lite vanligare me mf..så de e väl därför.

Linitias; Nä, det går absolut inte att jämföra med ett mf. Hade ett mf i februari och även denna gång fick jag först mf och sen även ett X. Det var tvillingar... Självklart blev vi ledsna efter att vi fått mf men skillnaden var att det efter redan 1 dag blev nedräkning inför ÄL etc för då var det ju bara upp på hästen igen. Nu efter X så är det ju lite mer komplicerat än så... dessutom den där förbaskade rädslan för att få ett nytt X eftersom jag bara har en äggledare kvar.

Frågade du läkaren om det där med cellgift? Jag fick inte tag på någon av alla de 11 läkarna jag haft under min sjukhusvistelse (försökte bara med de 2 som opererade mig och gav mig cellgift).

Japp, nu ska vi lyckas!

Stella 78- även jag hade tvillingar, ett x och ett i livmodern. Vet du attt det är väldigt ovanligt. Väldigt väldigt. Så det är därför läkarna inte upptäcker det i tid. Även jag var på sös föresten så vi borde ökat deras statistik ordentligt.

För mig upptäcktes det som var utomkveds i v 9 då äggledaren sprack (samma som dig gissar jag med akutsmärtor och ambulansfärd) och den andra avstannande någon vecka senare, vilket upptäcktes när jag skulle skriva in mig på mvc. Detta var då i oktober/november.

Det tog tre månader innan mensen kom tillbaks. Sedan var det tre snabba menser och jag var gravid igen. Denna gång utvecklades inte fostret som det skulle men förmodligen hade jag både i och utanför livmodern igen.

Andra gången var inte så illa medan första var riktigt traumatiskt, jag grät i veckor. Och att alla runt oss är/blev/blir gravida (och vid det här laget har ett gäng bebbar anlänt) gör ju inte saken lättare.

Det gör det ytterligare komplicerat, jag har ingen rädsla för missfall utan rädslan är att det ska lägga sig fel och det absolut värsta är ju om jag skulle förlora även andra äggledaren för då försvinner mina chanser på fler barn. Men även om jag har ett foster i livmodern kommer jag inte kunna slappna av, var är det andra kommer jag nog tänka. Observera att jag skriver kommer. För jag kommer bli gravid igen och jag hoppas att det går bra nästa gång.

Vet ni, jag har varit superstressad, inte kunna tänka på annat än att bli gravid och få en till bebis. Men jag övertalade min man att skaffa en hundvalp, så nu har familjen en liten hårig bebis att lägga vår energi på. Och den tar mycket energi och tid så jag hinner inte fundera på så mycket annat, och med två busfrön på 4 resp 5 år hemma på sommarlov så är det verkligen fullt upp.

Det ska gå bra för oss alla! och på vägen dit stöttar vi varandra när det känns tufft.

Jag tycker också att det kan vara jobbig att umgås med folk som är gravida eller har bebisar, just för att det påminner mig om hur min graviditet slutade med operation i oktober istället för bebis. Senaste tiden har varit extra jobbig då beräknad förlossning skulle varit i början av juni om allt gått som det skulle och jag har tänkt på att jag skulle kunnat haft ett barn nu. Jag har flera kompisar som fått barn det senaste året och jag har tyvärr inte orkat ha så mycket kontakt med dem på sistonde. Jag har tänkt ett tag att jag borde se till att träffa dem snart men skjutit upp det hela tiden. Nyligen tog jag mig dock i kragen och ringde ett par av dem och bestämde träff nästa vecka. Det kändes jättebra direkt då jag lagt på luren. Jag ser verkligen fram emot att träffa dem och även deras barn.

Stella 78: Jag vet inte om jag har haft mf, men jag är nästan säker på att jag haft minst 1 kanske 2. Läkarna jag pratat med i efterhand var nästan säkra på att det var så. Men eftersom jag inte var medveten om vad som egentligen hände så tog jag det inte så hårt då.

Nu känns allt precis som du skrev komplicerat.

Jag har ju båda min äggledare kvar, eftersom dom inte kunde lokalisera exakt var x:et satt så började dom me att ge mig cellgiftssprutan istället för att gå in å rota i mig. Å cellgiftet funkade ju å de va ju bra, men när vil lyckas igen så finns det u inget som säger att de inte blir samma sak i samma äggstock om du förstår hu ja menar.

Jag frågade om sprutan jag fått å det var 3 månader på den..så nu e de OK att köra oskyddat.. Så vi får väl ta å börja me de då när killen kommer hem =)

Jag hoppas ju iaf att de blir som förra gången, att vi trots ingen mens lyckas blir me barn iaf å att de den här gången sätter sig på rätt ställe å sen stannar kvar.
Den bebis som väl kommer, är så efterlängtad å så älskad redan nu.
Man låter ju lite knäpp.. Men så e de.

Jessica201: Jag har och är väl fortfarande väldigt stressad över att bli me barn, jag börjar känna mig gammal(fyller 26 i sommar).
Har också funderat på att skaffa hund, men killen vill att vi ska bo lite bättre först så de bli lite mer yta för hunden att springa å leka på. Men ja kan tänka mig att man har annat å tänka på när man har en liten valp att ta hand om. =)

Trifolium- Jag håller verkligen med om tiden när bebisen skulle kommit var jobbigt. Vårt var beräknat 31 maj, veckorna runt var tunga. Gissar att tiden runt 17 november blir tungt igen då det var nästa bf.

Lintias- Vad skönt att väntetiden är över. Jag håller tummarna för snart plus. Måste tillägga också att även fast det känns så nu så är 26 inte så gammalt. Själv är jag 36 år och försöker intala mig att jag inte ska känna stress. Jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger och att man inte kan göra något åt känslan men jag kunde inte låta bli ändå. Äh va f.n, nu ska vi plussa.