Varför blir man bitter?

Jag förstår varför man kan bli bitter. Själv finns det mycket som hade kunnat göra mig bitter. Det som förut gjort mig bitter är jag dock inte bitter över längre.

Men fan så bitter jag hade kunnat vara.

Ja, exakt så tänker jag mig att det är. Bra skrivet!

Fast jag vet inte om det handlar om att det inte fått tillräcklig respons eller utrymme, snarare att det är något man verkligen inte kan göra något åt. Ett väldigt ofördelaktigt dilemma, exempelvis att vara oerhört ful enligt samhällets mått mätt, eller att inte kunna använda sin kropp som det var menat, eller att människor i ens omgivning är helt åt väggarna omöjliga att ha att göra med, etc.

Nä så tänker mig inte jag bitterhet. Jag tror absolut man kan styra över att inte bli bitter - genom att vårda sitt känsloliv. Jag tror att om man inte låter ledsamheten eller vreden finnas ( för att det kanske kan finnas en anledning till den) så föträngs den och ur det växer bitterheten fram - exakt så upplever jag det med mig själv.

Det som du pratar om att man ex skulle vara ful enligt samhälle handlar för mig mer om självkänsla......o det med människorna i ens omgivning handlar ju om mitt eget förhållningssätt och det med att inte använda kroppen förstod jag inte så mkt av men dom saknar du nämner har inte alls med den riktigta bitterheten att göra....handlar isåfall mer om en omogen människa som har missat en del insikter.

Fast nu är du där igen, inbillar dig att du med dina referensramar har ett svar på något som du själv frågar efter. Skulle du inte kunna bli bitter om du exempelvis föddes som gravt funktionshindrad i kroppen men med full hjärnkapacitet? Eller hade det varit superenkelt för dig att acceptera tt väldigt ofördelaktigt utseende? I så fall blir det ju banalt om man med både fördelaktigt utseende och fungerande kropp la anspråk på att bestämma vad bitterhet är. Man skulle i så fall kunna säga att alla som blir bittra är omogna, men så är ju inte fallet.

Läs gärna mitt föregående inlägg igen. Din motfråga stämmer inte med mitt uttalande och det är felaktig argumentation.
Problemet för din del är egentligen att du har svårt, mycket svårt att jag säger emot det du säger och inte stryker dig medhårs. Nåt du får jobba på, men ingen är ju perfekt som det heter.

Jag tänker såhär: om man har drabbats hårt av något, exempelvis att man är född med ett handikapp som gör att man får kämpa mycket, mycket hårdare än "vanliga" människor, så är det naturligt att känna sorg över detta. Sorg över att man inte fått ett liv man önskat sig. Om den sorgen inte får tillräckligt mycket utrymme och möts med empati av andra som kan lyssna kan den inte läka ut utan förvandlas så småningom till bitterhet istället.

Om sorgen får läka ut förvandlas den istället till acceptans och man kan gå vidare i livet, kanske med ett ärr som ömmar, men utan bitterhet. Först då får man lättare att se att det liv man lever har ett värde även fast det inte blivit som man tänkt sig eller velat.

W O R D! Du är mycket klok fruis.Det är de jag menar med att ta hand om sitt känsloliv. För visst finns det ett sätt att ta hand om sina känslor på som är viktigt att man gör för annars kan man bli både bitter eller få ångest osv?

Javisst, men att få bearbeta känslorna och bli bemött med empati behöver inte i sig innebära att bitterheten går över. Därför blir det så fel att säga att ens egen bitterhet i så fall ha företräde framför det. Jag menar att om vi har två bittra personer och de båda blir bemötta med empati och förståelse och får utrymme att bearbeta känslorna så är det inte underligt om den med de från början sämre förutsättningarna stannar kvar i sin bitterhet, den började kanske långt längre ifrån mållinjen så att säga.

Jo tyvärr...arbetar på det