Varför blir man bitter? Någon som vet?
Är det för att man inte tar hand om sitt känsloliv på rätt sätt? För känslorna måste ju vårdas "rätt" annars så kan dom orsaka en massa ex sjukdomar osv och summan kan bla. bli att man blir bitter - förstår ni hur jag tänker?
Ingen kanske var överdrivet. Min man och tidigare en psykolog, men nu försöker jag arbeta själv med de redskap jag har fått.
Jag håller för övrigt med ts gällande vårdandet av känslor, jag tror dock att utgångsläget är så olika för alla att det resonemanget kanske lätt blir aningen förenklat.
Jag läste en gång en bra förklaring till varför man blir bitter.
- Man blir bitter när man känner sig hopplös, känner att man inte har kontroll och inte har förmågan att göra något åt en viss situation.
. Då ändrar jag mig till " arg och frustrerad på vissa händelser" 
.
. Jag har varit nere i skorna pga energitjuvar och med de sorterat bort så går det lättare att försöka öppna sig. Det är lätt att man fastnar i tankarna om man inte får annat perspektiv.
Jag tror att man blir bitter om man inte kan försonas med sitt öde, vad det nu än är som tenderar att göra en bitter. Det är ok att vara fast i det jobbiga ett tag men sedan måste man på något sätt, antingen på egen hand eller med proffesionell hjälp, komma vidare för att inte fastna i en offerroll och identifiera sig med den.
Själv kämpar jag och maken med ofrivillig barnlöshet och det har inte varit en dans på rosor, men vi har lyckats vända det negativa till en stor erfarenhet som gör oss mer ödmjuka och förhoppningsvis till ännu bättre föräldrar om vi får möjliheten att adoptera ett barn. Dessutom har vi blivit varse vilka fantastiska vänner vi har, det har blivit många långa samtal med dem. Samtal som vi kanske aldrig hade haft på samma sätt om vi gått igenom det vi gjort de senaste åren...
P A K skrev 2009-08-11 22:12:30 följande: