Varför blir man bitter? Någon som vet?
Är det för att man inte tar hand om sitt känsloliv på rätt sätt? För känslorna måste ju vårdas "rätt" annars så kan dom orsaka en massa ex sjukdomar osv och summan kan bla. bli att man blir bitter - förstår ni hur jag tänker?
Det ligger ju ett eget val bakom hur man ser på livet.
Men en del har också haft extrem otur i sina liv och jag kan förstå att man i perioder blir bitter om man ser hur andra får drömkarriären på silverfat, få barn när man inte själv kan, reser jorden runt medan man själv lider för resten av livet efter en trafikolycka och så vidare.
Det är väldigt mänskligt att vilja mycket och inte bara nöja sig. Den som har uppnått en del av sina livsmål kan säkert förlika sig med det som inte blev av, men om man har blivit snuvad på allt det som man trodde låg inom räckhåll när man var ung och hade drömmar så förstår jag att man frågar sig vad meningen är med livet.
En del kallar det för ålderskris, de flesta når en punkt där man måste förhandla med sig själv och göra upp räkningen med de drömmar som inte längre är så lätta att förverkliga. Den som kan släppa efter slipper bli bitter men vi är alla olika-en del förväntar sig mycket, andra kan vara lyckliga med lite.
Men alla har ju inte fått förmågan att hantera allt som kan drabba en. De flesta av oss har ju nära och kära som hjälper och stöttar oss när vi behöver. Men har vi inte blivit sedda och bekräftade som riktigt små är det svårt att reparera. Det finns ju väldigt själviska och omogna föräldrar som kväver sina barn även som vuxna.
Man blir bitter av att inte följa sitt hjärtas röst. Jag vet själv att det är svårt. Man ska inte bara göra som andra tycker. Bitterhet och avund går hand i hand. Men det går att rätta till, om man vågar. Kanske öppna sig för någon, prata ut om hur man blivit behandlad som barn, ofta beror det på en sån sak. Man ska erkänna att det gjorde ont och gråta men också konstigt nog förlåta. Våra föräldrar är ju också offer för sina föräldrar, som kanske inte gjorde rätt alla gånger
jag är rätt sur och bitter och tror att jag är det för att jag vill ha något. Jag behöver något mer än det jag har men varken materiellt eller närhet av tex familj. Jag känner i hela mig att jag behöver något och att jag aldrig kommer på vad det kan vara och därför låter jag det gå ut över resterande befolkning.
Ja det där med anknytningen att den spelar roll tror jag stämmer bra. Att folk som fått lära sig att ta hand om sina känslor och göra sig av med dem på rätt sätt från det de var små, har lättare att hantera motgångar, för alla kommer uppleva motgångar i sitt liv men man behöver inte bli bitter för det.
Däremot dom som inte vet hur de ska göra sig av med känslorna och tvingas stänga in dom, blir nog bittra. Jag tror bitterhet bildas genom instängda känslor som inte fått utlopp utan ligger inuti en och gror till ens slags avsky och så bubblar det ut på annat sätt. Man bli elak istället för ledsen som man borde bli när något tråkigt händer.