Varför blir man bitter?

Nathalie W skrev 2009-08-10 00:02:51 följande:

Håller inte med. Utan det är snarare hur man hanterar sina misslyckanden som är det väsentliga.

De jag känner som jag skulle kunna beskriva som bittra har aldrig accepterat att det blev som det blev utan har fastnat i tanken kring händelser. De fortsätter trots att åren går att resonera på samma vis och sällan hade de (i deras sätt att se på livet) någon möjlighet att påverka.

Ett bra hanterat "misslyckande" är väll inget misslyckande?

Nathalie W skrev 2009-08-10 01:04:07 följande:

Förstår inte hur du menar?

Säg att man misslyckas med något, ex få ett jobb som man så gärna ville ha, som man sökte och trodde att det skulle gå vägen. Men så får man inte det, och så ser man det kanske som ett misslyckande. Men om man tillåter sig att sörja och bearbeta detta så kommer man över det - det var ett misslyckande först men sen insåg man saker o ting och kan se det på ett annat sätt....då e det ju ett misslyckande som har blivit hanterat på rätt sätt.....o man slipper bli bitter.

Hur tänkte du?

Det är väll en definitionsfråga. Med "misslyckas" menade jag mer att "ge upp" än att efter X antal försök inte få något man vill ha, t ex ett jobb man sökt.

Jag är en aning bitter, då jag har haft för många motgångar. 

Nathalie W skrev 2009-08-10 02:29:42 följande:

ok.

utan att ha läst något i tråden så ville jag bara skriva det första jag själv tänkte på när jag läste ordet bitter - synd om mig mentalitet

 

Min definiton :)

Typ att man håller kvar vrede, sorg och ilska. Som andra redan uttryckt.

Synd-om mig -mentalitet :) instämmer.

Jag skulle vilja utveckla och säga att det är folk som har gått in i offerroller.

Och stannar där-forever.

Bitter är inte tillfälligt.

Man kan känna sig bitter men då är man i själva verket bara litet tillfälligt uppgiven.

Synd om mig mentaliteten är väl om man ständigt söker bekräftelse och ältar inför andra? Jag tex tynger ingen annan med mina tankar .