behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..

bra tråd, denna sprar jag, har en skit jobbig 4 åring just nu, allt är fel för han, han ska ha den röda muggen, han kan hälla mjölken själv och ska ta oboy själv, då blir det halva muggen med oboy. han retar sina syskon hela tiden, slår lillebror, tar syskonen saker, skriker gråter. men han är världens gosigaste också, man kan avleda han ganska så lätt, så det är tur det, men har man 4 amå barn så orkar man inte alltid att göra det och man blir arg istället för små saker, jag måste lära mig att räkna till 10 och andas.

Låter som min kille ;) precis som du säger blir man arg för små saker.. Tror att det är en utmärkt idé att försöka räkna till 10 och andas. Men det är lättare sagt än gjort när man är mitt i, i stundens hetta.

Man kan lämna en riktig gullunge på dagis vissa morgnar, sen när man hämtar är de monster!!!! Vad händer på dagis

Men snälla, det är ju skrämmande att läsa om hur barn helt plötsligt har 1-årstrots, 2-årstrots, 3-årstrots och nu också 4-årstrots!??

Alltså helt allvarligt, inse att det inte handlar om trots utan om beteenden som uppstår pga hur ni föräldrar interagerar med era barn!

Ska tillägga att jag tänker att det måste vara enormt jobbigt att under flera års tid se på sitt barn som ett trotsande monster, tycker synd om er som har så fruktansvärt begränsat perspektiv...

Hoppsan, där fick man en känga...

Ja verkligen.. Har aldrig sett de som monster utan insett för länge sen att det är en del av deras utveckling att testa gränser etc.. Men för oss har en del av detta gått till överdrivt och då måste man såklart säga nej. Det är väl det det handlar om hur man bäst sätter de gränser som ibland måste sättas och hur man bäst hjälper barnen genom dessa utvecklingsfaser. Tror att de flesta vill hjälpa sina barn genom detta och helst ha förståndet kvar efteråt ;)

Ja, det där har jag reflekterat över flera gånger när jag läst här på FL. 5åringstrots och 6åringstrots har jag läst om här också.
Själv drabbas jag av 37åringstrots ibland. =)

Ursäkta men måste bara få fråga, har du inte ens snuddat vid tanken på att han väl bör få hjälpa till att göra i ordning i sitt eget rum? Tycker du verkligen det är konstigt att han upplever att du har förstört hans rum, hans fristad?!

Jag är chockad över flertalet kommentarer i den här tråden, inte bara det du skriver. Tycker inte det är ett dugg märkligt om ni har sådana problem med era barns beteenden utifrån vad som framkommer här faktiskt...

Istället för att bara bekräfta varandras känslor i den här tråden av att barnen är ohyffsade trotsmonster så vill jag föreslå att man börjar se på sitt eget beteende på ett annat sätt istället. Ovan nämnda förslag om att ringa bup är inte dumt, finns också en mängd boktips och då framförallt Juuls böcker som kan öppna upp för nya perspektiv. Mycket inom grenen aktivt föräldraskap är öht väldigt bra. Utan att ha läst den ännu vill jag också slå ett slag för Lars H Gustavssons nya bok, växa - inte lyda, som med all säkerhet ger ett nytt sken på det ni upplever.

Så för att svara på din avslutande fråga, vad gör man? Man ser till att förändra sig själv och sitt eget beteende i första hand, och inte gå år ut och år in med att tro att allt ligger hos barnet!

Jojo, enklast att skylla allt på barnen antar jag
Ja vi är nog trotsiga allihopa livet ut, men senare i livet är det ju plötsligt alla andras fel istället?