behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..

Varför inte handgripligen avbryta innan det svämmar över, då? Han kan uppenbarligen inte hantera mjölkpaketet så varför skulle han få göra det utan ingripande från vuxen? (att som äldre än ett år slå med bestick i bordet leder förresten till att man blir av med besticken här. Bestick är till för mat, inget annat)

När junior var liten (1½-2½år) gjorde jag saker MED honom när han vägrade eller inte kunde. Jag tog t.ex hans händer, höll fast trasan i dem och sen torkade vi tillsammans. Tveksamt om en fyraåring skulle gå med på det beteendet... det var som redan inlärt att man inte kommer undan genom att vägra när 4årsåldern var nådd här. Nu räcker det att jag sitter och coachar. Typ "Nu får du skölja ur trasan innan du fortsätter", "Där har du missat lite" och så. Och givetvis beröm och tack när det är klart.

Jag brukar försöka hålla balansgången att behandla barn som jag skulle behandla mina vuxna vänner. Nu hoppas jag att mina vänner har tillräckligt omdöme för att inte insistera på att få hälla mjölk om de vet att de spiller, men inte fasen skulle jag gå med på att nån som alltid häller mjölk över hela bordet skulle få hantera tetran - jag skulle lite snyggt erbjuda mig att göra det åt dem! =) Ur det perspektivet känns det inte ens ok att låta barnet göra det liksom, så länge han inte tar konsekvenserna (dvs torkar upp) av sitt handlande.

Pratar ni om det utanför situationen nån gång? Om att du tycker att det inte är ok att varje måltid behöva torka mjölk varje måltid och vansinnesutbrott när han inte får som han vill? Det är lite olika från barn till barn, men min uppfattning är att väldigt många fyraåringar har tillräcklig mognad för att se sitt beteende ur andras ögon om man bara bjuder dem det perspektivet (att räkna med att de ska göra det självmant vore galet), och i ett sånt samtal kan barnet själv få vara med och ta fram strategier och kompromisser (bra idé om du tänkt ut några såna i förväg att föreslå för barnet). Man växer väldigt genom samtal i stil med "Hur ska vi gemensamt lösa det här problemet?" - även som vuxen!

Personligen tror jag inte på timeout-grejen. Däremot anser jag att man måste bete sig som folk om man vill vara bland folk. Vill man skrika, sparka och slå omkring sig är det helt ok - men man får gå undan och göra det där ingen annan behöver stå ut med det (utomhus eller på sitt rum eller vad man nu har att tillgå). Sen är man välkommen tillbaks igen när man kan bete sig som man gör bland folk. Och det tillämpas av både barn och vuxna i min familj - ibland går vi vuxna självmant undan eller ber varandra göra det för att vi inte är vidare trevligt sällskap för tillfället. Fokus hamnar mer på det sociala samspelet än på att lyda liksom. kommer barnet tillbaks till bordet och säger att han ska äta konstaterar jag bara att bra, då har du rasat ur dig och beter dig som folk igen då? Då är man givetvis välkommen - oftast med en kram och kärleksfulla kommentarer om hur glad jag är att han vill vara med oss igen.

Slutligen - det där med att ha bestämt sig och vägra kompromisser känner jag igen. =) Undrar om det är nån typisk 4åringsgrej..? Här hade vi en period där han dessutom bestämde sig för saker utan att berätta det för oss, vilket ledde till att vi inte alls fattade varför han blev skogstokig när vi gjorde nåt eller berättade vad vi skulle göra... *suck* Tricket där var att överinformera (helt motsatt till vad som hade funkat tidigare, då ungen inte kunde brytt sig mindre om vad vi gjorde och hur, utan bara glatt flöt med). Att hela tiden berätta vad som skulle hända. T.ex "Du, vi får kolla hur mycket mjölk det är i paketet när vi äter om en stund. Är det halvfullt får du hälla, annars häller jag. Då får du hälla en annan gång när det är mindre mjölk i paketet". "Vi ska handla ditten och datten. Vi ska INTE köpa nån leksak/glass/tablettask/whatever idag, bara ditt och datt", "Vi ska gå ut om en stund. Du får ta med dig två leksaker - vill du välja ut dem nu på en gång så kan du lägga dem i hallen sen så vi inte glömmer dem när vi går?", "Vi kommer nog ha lite bråttom när vi ska till tåget senare, så jag hjälper dig med skorna och jackan idag. Sen när vi är framme hos farmor och inte har bråttom får du klä dig själv som vanligt." osv osv
Ganska snart kände han sig trygg i att även om det inte blev som han ville den här gången så får han bestämma en annan gång inom snar framtid. Sen gäller det bara att ha disciplin att hålla det - och att komma ihåg att informera om det INTE funkar att följa barnets planer. Numera funkar det t.o.m att säga "vi gör så nästa/en annan gång" i efterhand om nåt blivit galet i barnets ögon för att avbryta ett utbrott.

Du får nog beskriva beteendet om jag alls ska kunna komma med någon infallsvinkel, alla familjer tycks ju ha olika problem och framförallt tycks problemen ofta uppstå i specifika situationer som skiftar från familj till familj. Alltså krävs det ju olika bemötanden vid olika situationer och i olika familjer... det finns liksom ingen universallösning som jag eller någon annan sitter inne på och som löser alla problem

Rent ytligt kan man ju säga att kommunikation och dialog är A och O samt att faktiskt respektera barnet och barnets vilja och känslor, istället för att utöva en maktrelation där föräldern styr och barnet förväntas lyda. Men mer konkret så beror det ju som sagt på vad just ni har hamnat i för "ond cirkel".

De långa inläggen från SCSI tycker jag var bra och visar ju lite på det jag menar med kommunikation och dialog.

SCSI: Tack för ditt långa svar som nästan fick mig att känna mig som en hemskt dålig mamma. Men förstår att det inte var det du ville.
Alla familjer är vi olika och det som passar sig för en kanske inte passar för oss.
Gällande Timeout är det något som sällan används, oftast är det just lekrummet som gäller de gånger han är olydig. Men han kan trissa upp sig till max och då menar jag verkligen max. Det är inte ens lönt att ta i honom, försöka prata med honom och man ska absolut inte vara i närheten av honom då får man smällar av honom. Därav blir det en Timeout för hans del, för att varva ner för att vi ska kunna hämta oss, andas. Om jag när han är så upptrissad tar in honom i lekrummet då är det förenat med fara för lillebror att leka där, då storebror kastar allt han kommer åt i väggar så det blir märken m.m. Tycker spontant att lillebror som leker fint inte ska behöva lämna sin lek och lekrummet för att storebror ska ta över och "bära sig åt" som det passar honom.

Men Timeout fungerar för oss de gångerna, han får en chans att lugna ner sig, vilket går rätt fort. Han har aldrig försökt smita ifrån hörnet, eller protesterat direkt. Visst han säger Nej, men det gör han till allt. Efter han är lugn så brukar jag krama honom och förklara att man får bli arg men man får inte skrika och inte slåss. Det verkar han förstå. Men klart svårt att behärska sig när ilskan tar över...

I fredags kom maken på ett bra sätt som "peppar peppar" har fungerat fram till nu.
Han tog en svart tejprulle klistrade den runt halva dricksglaset som en markring. Så sa han till sonen att inte över den linjen får du hälla upp. En mycket fokuserad och koncentrerad kille fick hälla upp. Nervös som attan var jag...MEN han klarade det och har så gjort hela helgen. Är så lättad! Förvissor spilld mjölk är ju inget att gråta över men ändå!!

Vi har pratat med honom och då förstår han vad som gäller och säger själv att det "är dumt att ta sönder, spilla ut" men men...det går in genom ett öra och ut genom nästa. HAHA!

Sluta hota och inför konsekvenser istället. Vad tycker han om? Lördagsgodis, att få titta på bolibompa, cykla ute? Slåss han så får han inte se bolibompa. Skriker han fast du sagt ifrån så blir det inget lördagsgodis - på riktigt. Är han dum så blir det inget cyklande ute, utan han får sitta på sitt rum hela dagen istället.

Sätt ner foten och var hård. Gränser ger trygga barn.

Ohnej - min mening var inte alls att du skulle känna dig som en dålig mor!
Självklart hittar man metoder som funkar i just den familj man har (åtskilliga är gångerna vi pustat ut när syrran med sin jämnåriga tjej åkt härifrån och varit glada att vi inte har DEN ungen... men vi har ju utvecklat metoder för att hantera den unge vi har, och hon kan hantera den hon har).

Håller helt med om att man måste flytta på barn som härjar så att det är risk för andra att vara i närheten - det är ju inte de som uppför sig som ska behöva gå undan! Det är ju just det "bete sig som folk"-tanken kretsar kring. Den skillnad jag har sett i timeout-kretsar är att man på nåt vis kräver att barnet ska sitta still och vara lugnt en viss tid innan det får komma tillbaks? Här får man härja och skrika bäst man vill tills man känner sig färdig med det.

Klurigt med markering på glaset där - toppen att ni löste det!

... och ska vi ha en diskussion om straff kontra konsekvenser så anser jag att konsekvenser är direkta följder av ett beteende. Ritar jag på väggen är konsekvensen att jag får tvätta rent väggen. Att bli av med tv-tid är ett straff. Skulle jag däremot ha sönder tvn vore konsekvensen att jag inte kan titta på den.

Fast alltså, att låta ett barn få göra roliga saker; titta på bolibompa, cykla, åka till badhus, djurpark, äta lördagsgodis osv - det är ju saker som  man förälder gör för att vara snäll. Att få saker och att få göra saker ska man göra sig förtjänt av är min mening.

Det där är ju inte konsekvenser, det är straff. Viss skillnad.
Konsekvenser är något som naturligt följer av en viss handling, inte något påhittat för att hindra honom att göra det han vill.

För att vara snäll!?
Jag gör saker med min dotter för att hon ska utvecklas och få leva och må bra. Att leva ett fullgott liv är verkligen inget man ska behöva göra sig förtjänt av.

hejhej, intressant tråd detta, kasnke man kan få lite hjälp=)??? Har en extremt trotsig 3½ årig dotter här hemma. Hela dagarna oftast brukar hon gnälla, tjata, skrika och bråka, hon nästan letar saker att gnälla om=) Har några exempel, Vi sitter vid könsbordet och fikar med mormor och morfar som köpt glass till alla barnen, dottern äter och är nöjd. Efter glassen är uppäten säger hon- mamma jag vill ha en till glass- varav jag säger- nej gumman inte nu, men du kan få en till glass sedan om du äter bra efter vi ätit middag. Dottern blir svart i ögonen, börjar dra i min tröja vid bordet o säger, mamma jag vill ha en glass NUUUUU, nej  säger jag du får en glass om du äter bra efter maten sen, varav mormor och morfar instämmer- ja du får en glass efter maten. Med jämna mellanrum sen gnälls det och tjatas om glass vid fikabordet, tills det slutligen är middag. Maten serveras, dottern sur igen- jag vill inte ha mat, det är äckligt. men smaka säger jag, det är gott, .. dottern kryper under bordet vägrar äta och leker o gnäller medans alla andra får NOLL matro. Morfar påpekar att om hon ska ha någon glass måste hon sitta vid bordet och smaka av maten, vilket hon INTE gör.. hon sägeratt hon struntar i glassen, för hon vill INTE äta., syskonen äter upp och det är glassdags.  dottern börjar genast gapa, jaaa glass glass, o när jag förklarar att hon inte får ngn glass då hon inte ens smakat av maten blir hon TOKIG, man kan nästan tro hon är galen, totalt frispel, skriker och slåss,men hon får ingen glass,kändes väldigt fel att ge henne en glass då hon visste från början vad som gällde. och hon valde att inte äta ngn mat alls. såhär är hon med allt, så fort hon inte får som hon vill blir det gap och skrik, säger jag hon får EN kaka 1-2 timmar öre maten vill hon ha 2 kakor, vill hon be om ngt så gnäller hon, känns som hon hela dagarna gnäller. Känns så tråkigt då hon atr all uppmärksamhet hemma, detta gör ju att hon tar allt fokud från alla sykonen oxå, jobbigt värre, hur sjutton ska man bete sig???