• anassio

    behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..

    Har läst många tidigare inlägg om trotsiga ungar o jag känner som tur är att jag inte är ensam :)

    Men jag känner ikväll att jag måste få nån hjälp eller tips ang min son... för jaf orkar inte mer, bröt ihop ikväll när hans pappa kom hem o bara grät, sonen tittade på mig, verkade lite ångerfull o sa förlåt, men jag vet att imorgon är det samma sak igen...

    Han är som de flesta, hör INGENTING, säger "nej, det gör jag inte" till allt, äter inget (viklket leder till gringit humör...man får tjata ner några tuggor, o jag vet att det skapar en ond mat-cirkel...)
    det stora problemet är att han skriker så mkt och att han SLÅSS!
    Han slår o sparkar mig, sin pappa, syskon, vill gärna ge nåt slag el knuff mot sin kompis... jag kan inte få nån reson på han alls när han är på det humöret...vad gör jag för fel??? Var för tror han att han kan få slå oss? Vi blir arga o det känns som om man hotar sig igenom dagarna nuförtiden...
    Vart har mitt långa tålamod tagit vägen??? Orkar inte mer..

    Sitter här o skäms för att jag e en sån hemsk mamma...

  • Svar på tråden behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..
  • vittra

    Även om man säger monster med glimten i ögat (vilket jag också misstänkte) så antyder det ändå att man skyller allt på barnet och barnets utveckling. Bevisligen så kan man i oerhört många fall undvika "trotsbeteenden" genom att ändra mycket, mycket små detaljer i sitt eget sätt att vara. Då är det inte barnet som är grunden till alla problem och allt strul, utan samspelet.

  • vittra

    Som tex en sådan enkel sak som att säga "nu ska vi" istället för "ska vi??" och samtidigt låta barnet bestämma när det finns utrymme för det. Allting är en ömsesidig process, inte en statisk verklighet av ständig trots från barnets sida.

  • SCSI

    Jag tror ändå att väldigt mycket handlar om inställning och attityd. Visst finns det barn som blir värre än andra under de klassiska trots-perioderna men jag har ärligt talat aldrig sett nåt direkt trots hos vare sig nån av mina många syskonbarn (möjligen undantaget den systersotter som skrek i timmar så fort hon inte fick som hon ville från att hon var ett år, men det var ju mer hennes personlighet än nåt annat) eller hos min bonus som jag levt med sen strax innan han var 2. Visst har han haft perioder då han sagt emot allt av ren princip och slängt sina leksaker när han inte fått som han velat. Än sen då? Han har fått tvåvalsalternativ så ofta det har varit möjligt, jag har rannsakat mig själv om det varit så farligt att låta honom få sin vilja igenom (svaret är oftast nej) och sen har jag gett honom rätt att vara på dåligt humör (däremot inte att låta humöret gå ut över resten av familjen. Skrika får man göra på sitt rum). Kanske har jag haft turen att få världens mest lätthanterliga unge som bonusbarn men jag tror snarare att han inte behöver vara så avig eftersom han får det utrymme han behöver. Och det gör att han vanligtvis inte tjurar så mycket och länge när han INTE får som han vill, för han är trygg i att han får bestämma en annan gång. Jag är uppriktigt överraskad över att argumentet "Vi får göra så nästa gång" fortfarande håller med honom, men det är väl för att han vet att det faktiskt är sant. Bryter han ihop över att sylten hamnar på potatisen istället för på köttfärslimpan t.ex (såna där saker som jag som vuxen inte alltid tänker på är nån stor grej) så är det inte hela världen. Jag ber om ursäkt och säger att nästa portion så lägger jag den bara där han vill ha den, och han nöjer sig med det.

  • Trollungarnasmamma

    Jag skyller inte på mina barn att det är som de är.

    Men vad ska man göra när man kommer till dagis & vi inte ens har kommit därifrån & jag knappt sagt ele gjort ett ljud så är allt fel tycker dem.

    Tror ingen är en perfekt mamma & vi försöker göra vårt bästa för våra små troll...


    ~*~♥~*~ Nova-06, Elliot-09, Lillfisen i magen 5/12 ~*~♥~*~
  • SCSI
    Trollungarnasmamma skrev 2010-05-05 12:15:12 följande:
     Men vad ska man göra när man kommer till dagis & vi inte ens har kommit därifrån & jag knappt sagt ele gjort ett ljud så är allt fel tycker dem.
    Jag brukar gnälla jag med, fast värre. =)
    Jag vet inte hur många gånger både jag och barnet legat fullt påklädda och sprattlat på hallgolvet för att vi inte har några armar och inte kan få av oss skorna och jackan.
    Efter ett tag kommer vi på att det går att ha roligare än så, hittar våra armar och går och leker istället.

    *host* Faktum är att jag är så fånig att barnet flera gånger sagt åt MIG att skärpa mig, haha!
  • Trollungarnasmamma
    SCSI skrev 2010-05-05 12:20:00 följande:
    Jag brukar gnälla jag med, fast värre. =)Jag vet inte hur många gånger både jag och barnet legat fullt påklädda och sprattlat på hallgolvet för att vi inte har några armar och inte kan få av oss skorna och jackan. Efter ett tag kommer vi på att det går att ha roligare än så, hittar våra armar och går och leker istället.*host* Faktum är att jag är så fånig att barnet flera gånger sagt åt MIG att skärpa mig, haha!
    Hahahahaha
    ~*~♥~*~ Nova-06, Elliot-09, Lillfisen i magen 5/12 ~*~♥~*~
  • Bonanza

    Men alltså, de "tips" som ni ger här (fråga inte "ska vi", ge alternativ, försök bemöta barnets vilja etc etc) det är ju rent grundläggande som ingen väl kan ha missat? Det är ju det jag menar, man kan ha läst varenda bok som finns och vara extremt påläst och "korrekt" förälder - men vissa perioder är ändå förjävliga och det är inget att göra åt det.

    Eller förklara vad vi t.ex. gjorde för fel när vi på vår sons födelsedag kom in med den tårta han ville ha, presenter och sång i hans sovrum - och han blir hysteriskt arg, slåss omkring sig, svär och förstör saker. Han ville nämligen inte fylla år den dagen.


  • parvati

    Det är klart att det inte är enkelt med att vara förälder och ge sina barn en bra start i livet. Enkla råd ja, men väldigt svåra att genomföra och komma ihåg en dag när man är trött och grinig som mamma. Sedan handlar det lite om inställning barn visar inte egen vilja, blir, ledsna för att det är kul utan för att det hör till utvecklingen.

  • Jävelunge
    vittra skrev 2010-05-05 11:23:50 följande:
    Det var massor av råd och stöd i mina inlägg men det kanske inte var den sorten ni ville ha här? Intressant att Bonanza anser mitt inlägg vara så roligt och att jag är ute och cyklar, samtidigt som hon säger att det inte finns någon klassisk 4-årstrots.Bara för att barn utvecklas och kräver utrymme för såväl identitetsutveckling som självständighetsutveckling betyder inte det att man behöver tolka sina barn som monster som med alla medel måste tuktas tills de slutligen anpassat sig till just dina behov!Ser man barnets utveckling som 1-årstrots, 2-årstrots, 3-årstrots, 4-årstrots, 5-årstrots och 6-årstrots så är man inte ens i närheten av tillräckligt klarsynt för att inse att största delen faktiskt ligger hos en själv. Inte hos barnet. Barn kan utvecklas fullt normalt utan att bete sig som monster, i annat fall är det samspelet som brister och inte barnets trotsåldrar...
    Jag vet inte om jag tycker att du är särskilt rolig. Men du har ju helt jävla rätt. Måste ge dig en eloge för dina klockrena inlägg. (Inte bara i den här tråden).

    Föräldrar som jämt och ständigt gnäller om att deras barn är "trotsmonster" som beter sig illa på "pin kiv" (alltså bara för att jävlas med föräldrarna och inget annat) borde titta sig själva i spegeln. Förmodligen hittar de det riktiga trotsmonstret där.
  • Jävelunge
    Bonanza skrev 2010-05-05 16:03:57 följande:
    Men alltså, de "tips" som ni ger här (fråga inte "ska vi", ge alternativ, försök bemöta barnets vilja etc etc) det är ju rent grundläggande som ingen väl kan ha missat? Det är ju det jag menar, man kan ha läst varenda bok som finns och vara extremt påläst och "korrekt" förälder - men vissa perioder är ändå förjävliga och det är inget att göra åt det.Eller förklara vad vi t.ex. gjorde för fel när vi på vår sons födelsedag kom in med den tårta han ville ha, presenter och sång i hans sovrum - och han blir hysteriskt arg, slåss omkring sig, svär och förstör saker. Han ville nämligen inte fylla år den dagen.
    Ni gjorde ju inget fel alls. Men det behöver ju inte betyda att din son "trotsar" eller att han uppför sig dumt för att han har en genomtänkt plan för att ställa till med problem för er. Han kanske helt enkelt inte ville fira födelsedag den dagen? Och då är det väl bara att respektera det. Vad gör det om han inte vill fylla år?
Svar på tråden behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..