splittrad

Hur mycket går hon på dagis? För mycket kanske? Om hon är väldigt grinig när hon kommer hem, kanske det är för att hon är slutkörd. Barn är som alla andra, man håller en fasad utåt och när man kommer hem slappnar man av också då kommer känslorna. Du visar väl inte heller att du är grinig på jobbet? Det gör man hemma...

Annars tycker jag att du tänker helt rätt... Du ska göra det som känns bäst för dig/er. Funkar det för er att du har henne i sängen så är det väl jättebra. Det har väl ingen annan med att göra? Det är ditt/ert barn, och ni gör det som är bäst för er. Man kan lyssna på andra och ta emot råd, men det som är rätt för andra kanske inte är rätt för er. Så håll ut och gör på ditt sätt, då blir det bäst.

15 timmar är ju inte särskillt mycket. Men det kan ju ändå vara så att hon är trött... Det känner man ju själv om man så bara är en timme på dagis så är man ju helt slut sen, allt spring, och ljudnivån. Så det är ju inte konstigt att hon är lite kinkig när hon kommer hem. Det är ju bara att försöka vara tålmodig och låta henne ha humör. Skulle hon inte trivas skulle du säkert märka det...
Mina barn är hemmabarn så jag kanske är lite partisk i min råd. Jag gillar inte heller tanken på att nån annan ska ta hand om dem istället för mig.
Små barn har ju sina perioder. Det är trots som kommer och går. Det hör ju till utvecklingen. Det drabbar ju alla förr eller senare.

Jag tycker du ska lyssna på omgivning och hennes pappa också. Det finns vissa faror med att "bry" sig för mycket och det märker du kanske inte nu men så småningom. Var så säker! Jag träffade min sambo när hans son var 2,5 år gammal och min sambo och sonens mamma har under dessa år gett sonen all tid och uppmärksamhet de har kunnat. De har försakat sig själva i relationen (slutade med skilsmässa) och sonen uppvisar numera en del mycket jobbiga beteenden pga den ständiga uppmärksamheten. Han bestämmer ALLT och har så fått göra under sina första år. Vi måste gå på led i trappen, i en viss ordning och en viss takt annars kastar han sig på golvet och skriker. Sonen bestämmer vem som får äta, hur många tuggor man får äta innan man ska dricka sin mjölk, hur mycket toalettpapper man får ta, i vilken ordning jag tar på mig mina ytterkläder - ja du förstår. När jag påtalar för sambon att det är nu de ser konsekvenserna av blott 2,5 års uppfostran så säger han "Jag hade ingen aning om att det skulle bli så här". Vem har det när det är första barnet? Därför kan det vara bra att lyssna på andra också.

Jag kanske missuppfattar ditt inlägg och överreagerar lite men vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Vi har svårt att sätta gränser, visa vem som bestämmer och inte känna ständigt dåligt samvete mot våra barn. Vi ska självklart ge dem hur mycket kärlek som helst men vi ska agera vuxna/vuxet mot våra barn också och kunna hålla en form av "distans" ibland. Du måste också visa din dotter att du är hennes pappas sambo/fru, du måste visa att du är dina föräldrars dotter, kollega ibland osv. Du är inte bara mamma som måste tillgodose din dotters behov dygnets alla timmar. Jag tycker verkligen att det är dags att hon sover i egen säng. Både för hennes egen skull och för din och din mans bästa!

Emmli 84 skrev 2009-10-20 19:06:57 följande:

Hej!

Jag har en son som är precis lika gammal som din dotter. Jag tror man ska vara uppmärksam på sitt barns signaler som du verkar vara och försöka förstå varför barnet gråter eller "testar". Sedan får man så gott man kan skilja på verkliga behov och önskningar som barnet kanske inte behöver få uppfyllda (eller absolut inte bör få uppfyllda). När det gäller närhet tror jag det är ett behov, där man inte kan skämma bort sitt barn. Om det funkar bra för er att dottern sover i era sängar, tror jag att det hjälper henne att bli en tryggare person, det kommer garanterat en tid då hon inte vill sova där längre.

Har du läst Jeper Juul?

Håller med tipset ovan, om du inte har läst Jesper Juul tycker jag det är något du absolut bör göra! Boken ditt kompetenta barn ger mycket bra förståelse för varför barn i den här åldern beter sig som de gör.

Jag håller inte med de flesta här och tror att ditt barn är medvetet trotsig och gör det därför att hon får för mycket uppmärksamhet.

Beteendet påminner oerhört mycket om min dotters när hon precis hade blivit inskolad. Jag minskade tiden på dagis och VIPS så var beteendet borta. Problemet är ofta att de blir överstimulerade, och även om de sover som de ska så kanske HJÄRNAN inte hinner vila upp sig ändå pga alla intryck!

Att ge uppmärksamhet till barnen i den här åldern är givetvis inte något som är fel, men man måste ju själv försöka läsa av signalerna, det ditt barn försöker tala om för dig är att något känns fel och att du måste hjälpa henne med det. Inte att testa några gränser eller spela på dina känslor. Hon är ju inte ens 2 än och en 1-åring är helt enkelt inte kapabel till det än, även om det kan tyckas så.

Jag håller inte med om att vara nära sitt barn sen kommer innebära att barnet ska styra. Då har man misslyckats med att förstå vad nära betyder.

Sov hon hela nätter i egen säng innan hon började på förskola eller har hon kommit in till er hela tiden? Har hon gått länge på förskolan?

Om hon alltid kommit in till er på nätterna så hade jag inte kopplat det till förskolan. Om det däremot börjat sen hon började på förskolan och hon gått där länge hade jag sett över tiderna eller om det är så att det är något som inte är riktigt bra för henne där. Har det bara hållt på en kort tid kan det ju vara en övergångsperiod, hon bearbetar helt enkelt intrycken i sömnen.

Sen rent generellt så om ni mår bra och dottern mår bra av samsovning, även om det bara är halva nätter, så finns ju ingen anledning att låta andra utomstående styra det. Hon kommer inte vilja sova i er säng resten av livet om ni inte skapar det behovet (och det gör ni inte genom att nu tillgodose hennes behov av närhet och trygghet).

En annan sak är att i 2-årsåldern brukar dom flesta barn börja drömma mardrömmar som dom kommer ihåg och det kan hända varje natt eller mer sällan. Kan ju berätta hur det varit för oss. Vår äldsta har alltid sovit i egen säng, vill inte sova med oss, men i ungefär ett år, från 2 år till 3 år, så hade hon mardrömmar varje natt och ville att vi skulle ligga bredvid henne i hennes säng. Vilket vi naturligtvis gjorde. Nu fungerar det bra med nattlampa för henne (4 år nu).
Mellan har mardrömmar lite då och då och då vill han helst komma upp en liten stund för att kunna släppa det helt och sen kunna somna om gott igen, i sin egen säng (2 år nu).

Personligen anser jag inte att barn testar när dom uttrycker sina känslor, oavsett vilka känslor dom uttrycker. Det är väl snarare sättet dom uttrycker dom på, men en 2-åring som är trött efter förskolan skulle jag bara se som trött. Kanske lite frukt vid hämtning? Vila i soffan en stund när ni kommit hem (varva ner lite) eller sova lite fastän hon slutat sova på dagen?

Jag brukar annars också tipsa om Jesper Juul, det är mycket kloka saker han har att säga. Det är ingen metod, utan hjälp att finna ett förhållningssätt till sina barn och omgivning som bygger på respekt och ärlighet.

Då tror jag det är att det blir för mycket för henne helt enkelt och att hon skulle behöva få lite tid att varva ner och vila efter förskolan. Hitta på saker kan ni ju göra ändå, men ta det lite lugnare dom dagar hon är på förskolan .

Och låt henne komma in om hon behöver det. Jag tror att många som ger rådet att inte låta barn sova med föräldrarna och liknande själva varit med och skapat ett behov/en situation som dom sen (medvetet eller omedvetet) skyller på barnen, att dom "tar tillfällen i akt att styra". Dom har inte lyssnat på sina barns behov eller kunnat se sin egen del i det samt själva haft svårt att stå emot "vad alla andra tycker" och då blir det ju jobbigt när barnen inte är som "normen". Svamligt, jag vet, men jag är trött .

Emmli 84 skrev 2009-10-20 19:06:57 följande:

Livs mamma skrev 2009-10-25 22:54:05 följande:

Livs mamma skrev 2009-10-25 22:54:05 följande: