All we want for Christmas is Michael

Jag har ett problem. Nån som orkar?

Ska ni aldrig ha TV?

Jo, mitt problem är att jag fortfarande inte klarar av att höra MJ från andras högtalare än mina egna. När jag är i affären eller bussen och allra värst i telefonen hos någon annan. Hemma väljer jag de låtar jag klarar av för stunden, men när någon annan spelar när jag sitter i telefonen så knyter sig magen, tårarna samlas, jag får ångest och måste lägga på. Jag fixar det inte.

Alltså, menade när jag sitter i telen med någon som spelar hemma hos sig.

Nej, det vill jag inte göra. Jag har ju hittat många sätt själv att hantera det på för att orka med, men sorgen blir liksom aldrig lättare vilket jag trodde den skulle bli i somras. Det har blivit lättare att hantera den, men smärtan lättar liksom aldrig. Det är svårt att sätta ord.

Jo visst, antagligen kommer det bli bättre en dag. Samtidigt vill jag inte släppa taget om sorgen, för det känns som att jag släpper taget om M.

Sen är det ju synd att man inte kan prata helt ärligt om vad man känner, hur man mår, varför, med någon. För det finns ingen som förstår. Skulle jag berätta allt för en kompis skulle den bara "eh, okej, du är inte frisk", typ.

Nej, det är sällan jag lyssnar på de lugna låtarna. Det gör jag endast då jag känner mig redo att släppa taget och gråta. Och det är låtar som andra kan spela utan att känna som jag. Har en kompis som har YANA som ringsignal nu helt plötsligt. När vi pratar i hemtelen och det ringer i bakgrunden i hennes mobil låter hon den ringa tills personen lägger på, det är FRUKTANSVÄRT. Man är helt oförberedd.

Samma här, det kändes som att han alltid skulle finnas där. Så pang bom fick man ett slag under fötterna, "nu är han borta". Inget "han är sjuk" eller liknande, ingen förberedelse. Jag kan fortfarande inte uttala D-ordet om M. Måste jag säga det så använder jag "gick bort", det andra ordet är för verkligt, det går inte.

Jag förstår dig. Jag kan inte byta avatar varken här eller på msn. Inte heller min bakgrundsbild på skrivbordet. Att byta ut hans ansikte mot något annat är inte ens ett val.

Ja, en dag kanske jag är redo för det där. Att börja tänka på honom med glädje. Just nu är jag fortfarande i det själviska stadiet. JAG har förlorat honom.