Vi som förlorat i Plötslig spädbarnsdöd

Jag har varit i kontakt med andras bebisar hela tiden sedan Linus dog. Jag var på vår föräldrargrupp, hälsat på på öppna förskolan bla....
Det hade kännts konstigt om jag inte gått dit efteråt för det var ju ändå min vardag ... och bara stänga mig ute ville jag nte heller göra...

Sedan kan ju aldrig något annat barn ersätta Linus......

Det har hjälpt mig sedan vet jag hur olika man bearbetar sorgen..
Man får helt enkelt ta en stund i taget......

Hej,
här finns en tråd som jag önskar att jag inte kunde tillhöra, men tyvärr gör det.

Vi förlorade vår lille Winston den 16 oktober 09. En frisk, stark pojke som två dagar innan sin fyramånadersdag inte går att väcka.

Vi har inte fått något besked från obduktionen än, vi väntar och har fått veta att det kan dröja månader. Det första utlåtandet sa i alla fall att det inte fanns något som tydde på annat än psd.

Kram på er alla.

Om en vecka så är det 1 år sedan Ronan dog.
Återupplever allt just nu

Nu var det ett tag sedan jag själv var här inne.
Såg att du Heiwen tillkommit, och vill skicka en varm kram till dig och din familj, men också ett Grattis till den nya graviditeten!

Michas: Vill bara skicka en kram! Kan tänka att det är en svår vecka framför just nu.

Det som hänt här sedan sist är att liten pojke skulle ha fyllt ett år, en vecka innan julafton. Det blev en dag som vi hade stor vånda inför, men som vi sedan, jag och hans pappa bestämde oss för att försöka "fira" som en glad minnesdag. Han föddes ju trots allt och vi fick ha honom i hela tre månader!
Dagen gick bra, men självklart fanns också saknaden.

Sedan kom julen, som också gick bättre än förväntat, så nu har vi några månader framför oss fram till dödsdagen.
Fattar inte att det snart har gått, även för oss, ett år...

hej!
Vi förlorade vår son Arvid i PSD 30 januari 2007, 6 veckor gammal.
Januari 2008 fick vi Emilia till oss och i April2009 kom Lova! Sorgen finns där och oron, vi hade larm till både Lova och EMila, fungerade jättebra!!
KRAM TILL ER ALLA

Nala81: Ledsen att även ni förlorat. Dock tacksam att du berättar om syskonen också, som kommit efter! Kram till dig med!

Vi förlorade våra pojkar ungefär samtidigt är ledsen för er och för alla andras skull.

Tänkte fråga lite om det du skrev om obduktionssvaret.. Har ni legat på för att få veta något så fort? Vi fick veta att det skulle ta flera flera månader, att det tydde på psd men att svaret skulle dröja långt in i 2010. Har ringt en gång för att få veta lite mer... vet inte om jag borde ringa igen, inte kan de väl glömma bort oss??

Grattis till ert plus, jag förstår verkligen lyckan och rädslan. Kram!

Hej!
Vi förlorade våran dotter Hanna den 23 augusti 2009, 5 månader gammal. Enligt det första utlåtandet från obduktionen så är orsaken PSD men vi väntar fortfarande på det slutliga svaret. De sa att det kunde ta ca 6 månader, men man kanske skulle ringa och höra sig för.

Det har snart gått fem månader sedan Hanna dog och för människorna runt omkring oss är det vardag igen. Men för oss blir det aldrig detsamma och det känns så orättvist att "alla andra" kan leva som vanligt. Tankarna är ständigt hos Hanna och det känns så tomt, men eftersom vi är tillbaka i arbete som tidigare osv så känns det som att andra tror att sorgen har "gått över" och att allt är som förut.
Funderar på om jag skulle ta kontakt med någon och prata av mig men jag känner inte att jag har något större förtroende för den kurator som vi träffade i samband med Hannas bortgång.
Det är skönt (även om jag önskar att det inte skulle behövas) att änglarum finns där andra (tyvärr) befinner sig i liknande situationer och där det finns förståelse för hur man känner och tänker.

Många varma kramar till er

Skrållan04: Vill börja med att säga att jag är ledsen för att även du är här! Sedan vill jag säga att jag håller med: det är skönt att få prata med andra i samma situation - även fast man som grund inte önskar någon förälder detta!

Sorgen tror jag vi alla känner finns med oss i allt som vi gör, mer eller mindre framträdande, eller så känner iaf jag.
Någon uttryckte det, i en bok jag läser, som att det är som ett osynligt sorgeband, och det kan jag nog hålla med om.
Dvs den finns alltid där.

Jag och min man hade tur med kurator. En jättefin kvinna som följde oss i ett halvår, och som gav oss mycket tid och möjlighet att få prata, men tyvärr är det inte alltid det är så har jag förstått.

Just nu går jag i egen terapi, kände att jag behövde fortsätta att bearbeta det som skett. Det var jag som fann vår pojke, och den bilden är tung att bära.
Går just nu hos en väldigt bra terapeut. Vad jag vill säga med detta är att: behöver du hjälp, försök att få den! Ring till närmaste sjukhus och be att få prata med någon. Funkar det inte personkemimässigt, be att få byta! Tror att man i våra situationer behöver få prata med någon annan utanför familjen.

Kram!

Och du! Tråden kan också få vara en möjlighet. Och även att vi kanske kan inboxa varandra vi som samlas här!