Fama123 skrev 2010-02-22 08:43:31 följande:
Vad sorgligt det är att vi är så många. Är så ledsen för allas skull. Vår lille E har nu varit död längre än han levt (eller, han levde ju för fullt i min mage mycket längre än så förstås) och det är ohyggligt tungt. Jag tror fortfarande inte att jag begripit riktgt vad som hänt. Att han funnits, att han är borta, att han aldrig mer kommer tillbaka. Trots det har jag börjat jobba. Bara 25% visserligen, men jag är inte säker på att det gå så bra. Hur har ni andra gjort? När kom ni igång med jobb, hur har FK hanterat er?
Vi kom till den dagen förra veckan, när Winston varit död längre än han levde. Känner också, som du beskriver, att det fortfarande känns overkligt att han funnits ibland. Och overkligt att vi tvingas leva utan honom. Jag funderar ofta på om det kommer att göra så här ont för alltid, har svårt att tro att det kommer kännas på något annat sätt.
Du skriver att du börjat jobba igen, är det ditt egna val? Hoppas att det går bättre snart eller att du kan vara sjukskriven på heltid ett tag till. Min sambo var hemma (från eget företag) och var föräldraledig med W och jag höll på att läsa klart sista terminen på lärarutb. När W dog så hamnade vi helt mellan stolarna pga olika regler och bestämmelser som inte tog hänsyn till att vi förlorat ett barn. Resultatet blev att ingen av oss fick vara sjukskrivna med ersättning från FK. Min sambo tvingades börja jobba efter fyra veckor och jag har börjat studera igen... vi försöker iaf men det går inget vidare för någon av oss :( Tyvärr måste vi ju för annars har vi inga pengar.
