Utredning efter upprepade missfall osv... Del13

Pinglan: Tror aldrig att vi som varit med om mf/ma kan gå igenom en graviditet utan oro. Jag är ständigt orolig och nojar över minsta lilla. Har lovat mig själv att om allt ser bra ut hos läkaren på fredag i v.11+0 då ska jag börja njuta av graviditeten.

Pinglan: Grattis till graviditeten! Håller tummarna för att vul:et ska se bra ut. Själv har jag rul 16:e mars, så jag går också och räknar ner dagarna nu och oroar mig.

Mrs Te: Grattis! Härligt med en bebis till!

Snigelkatt: Hade tänkt skriva grattis till dig också, medan jag läste ifatt, men sedan såg jag dina senare inlägg. Hur har det gått? Tänker på dig.

Christine: Välkommen hit. Beklagar sorgen. Har du fått hjälp att bli av med det döda fostret ännu? Senast hade jag ett ma där fostren dog i v. 7 eller 8, men det upptäcktes inte förrän i vecka 13. Det började blöda av sig självt kvällen innan jag skulle ta cytotec, men kroppen fick inte ut allt och jag blödde mycket så det blev akutfärd till sjukhuset och skrapning. Den läkare jag fick träffa på det bekräftande vul:et tyckte dock jag skulle ta tabletter dagen därpå, och inte gå och vänta.

Själv har jag klantat mig mot en vän. Hon var gravid i somras, när jag borde ha varit det. Jag  orkade inte skriva till henne (vi e-postar mest, hon bor i ett annat land) förrän vid jul, när jag kort bad om ursäkt och berättade varför. Så visar det sig nu att hon också haft en radda missfall tidigare. Så går det när man håller tyst om missfall vänner emellan...

hammoleket: Redan dags för RUL, oj vad tiden går fort. Håller tummarna att allt ser bra ut. När var du på senaste VUL/UL? Visst är det konstigt att man inte pratar om sina mf, jag har valt att vara väldigt öppen med mina och då vågar även andra vara det. Min chef sa lite (i mina öron) spydigt efter mitt första ma att det är sånt som händer. Efter mitt andra sa hon att hon visste hur det kändes för själv hade hon haft 3 stycken!!! Varför sa hon inte det direkt?

jazzy: lycka till med rul:et imorgon! Och skönt att allt såg bra ut på ditt fvp.

icka: Mitt senaste rul (de har två här nuförtiden) var för fyra veckor sedan. Allt såg bra ut då, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Tänk om den är död nu? Fast magen verkar växa i alla fall. Jag har inte berättat för så många än att jag är gravid (ingen utöver familjen och några få vänner), men nu börjar folk fråga.
Lustig chef du har. Men kanske orkade hon inte berätta det just då. Några månader efter mitt första mf så berättade jag för min handledare på jobbet, och han sade direkt att hans fru också hade haft ett missfall efter första barnet (de hade då hunnit få ett till). Mitt första mf skedde under en konferensresa på sommaren med jobbet nämligen. Min handledare märkte nog att jag betedde mig konstigt, men frågade inte varför.
Det är konstigt att det är så tabu att prata om missfall, ja. Att jag inte har varit så öppen beror på reaktionerna jag fick från de allra första jag berättade för, vid första missfallet. Kommentarer från mina närmaste jag tyvärr aldrig glömmer. "Är du säker på att du var gravid?", "Du är väl inte ledsen, det var ju så tidigt (v 6)", "Det var nog bäst som skedde". Sedan tappade jag orken att berätta för fler. Så nästa gång jag fick missfall berättade jag inte för någon. Efter ett tag berättade jag för mamma, men på något sätt skämdes jag för att jag fått missfall.
Efter mitt sista ma blev jag tvungen att berätta för både vänner, släktingar och folk jag bara känner ytligt. Hade nämligen hunnit sprida till alla att jag var gravid. Så nu har jag fått hög dos både av förstående människor och oförstående. Bästa kommentaren hittills: "Men så dumt att jag frågade om du var gravid, annars hade du ju inte behövt berätta för mig att det blev missfall". Stackars henne som fick veta det.

Hammoleket: Tyvärr så speglar deras kommentarer deras okunnighet om mf. Jag har prcis "skällt" lite på en tjej i en annan tråd som sa att mf ALLTID beror på att det är fel på fostret. Men om vi blir fler som vågra prata om det så kanske attityderna kring det minskar. Jag kände en stor skam och skuld efter mitt första ma, men efter det andra så valde jag istället att informera folk om orskaerna till att det kan bli mf, altså att det inte bara beror på fostret.

Jag har börjat att bli så nervös också för mitt vul som jag ska ha nästa tisdag, kommer då att vara i vecka 7+0. Tycker att mina bröst inte ömmar lika mycket längre och jag har inte samma molvärk. Är så rädd att det är ytterligare ett ma.