Anonym (kär och...galen?) skrev 2009-12-30 21:43:04 följande:
Jag har nog gått över det där stadiet då jag kan ha både och. Jag förstör ju mitt liv. All min tid lägger jag på en man som jag aldrig träffat. Jag träffar inte mina vänner längre, min man är borta mycket och jag bryr mig faktiskt inte om han skulle dumpa mig, då får jag ju i alla fall en anledning att åka till England. Jag vet att vi skulle ha det toppen. Han är så målmedveten. Jag älskar det hos honom. Så ung men ändå så sugen på livet, alla vinklar ur livet.
Jag hajjar, men du förstår väl att en sådan människa absolut inte skulle kunna attraheras av en sådan som dig som är så obsessed? För det är ju det mest avtändande som finns. Du skulle ses som ett sjukt fan av honom, en person som verkligen inte har alla hästar hemma och som är helt ointressant. Har du sett det ur den vinkeln? Det är ju en sak att tråna, en annan att bli hel i sig själv så att denna kändis skulle tråna efter dig. När du då uppnått det stadiet så hade du inte ens varit intresserad längre. Det låter nästan som en sorts sjukdom, det du håller på med. Ett sätt att fylla ett inre tomrum, precis som människor gör med mat, godis, sprit, knark, shopping, spel eller sex/porr tex. Har du sett det så?