WOW! 5-minuters-metoden funkar SÅ BRA!

VARFRÖR är alla så aggressiva mot varandra? Den som tycker 5mm är hemsk behöver inte använda den, vi som känner oss i behov av att testa den kan väl få göra det? = alla blir nöjda!

Vad skönt ts att ni fått det att funka så bra! Min personliga åsikt är att mår du bra och barnet bra (vilket ni uppenbarligen gör) så var det helt rätt att ta till 5mm!

Vi har inte testat och är inte riktigt där än,men blir det inte bättre snart så ska vi göra det. Än så länge håller vi på mede tassmetoden och somna utan gråt, men dte har inte gett något resultat än. Inatt vaknade vår dotter varje timme hela natten!

Lycka till alla ni andra sömnlösa!

Hur gammal är din dotter?

Fast från mina vänner som också praktiserar ett mer nära föräldraskap, där barnen inte somnar själva, kanske ammas till sömns långt upp i åldrarna, där barnen dessutom ofta samsover så har jag ALDRIG hört att det funnits dagis-insomningsproblem. Snarare har alla pratat om den dagismagi som gör att även våra barn utan nåt som helst mankemang går och lägger sig på sin madrass och somnar efter en liten stund.
Så gjorde min grabb första dagen han var utan mig på dagis och så har alla andra AP-barn jag känt gjort. (Och alla vi föräldrar har fascinerat konstaterat detta!)

Min dotter är dryga 5 månader och har sovit dåligt sen hon föddes...

Nej, jag tänkte just på det....om hon var 5 månader och uppåt just med tanke på varje-timmes-uppvaken. Det är jättevanligt att de börjar få ännu mer uppvak än tidigare just runt 5 månader (tydligt i studier kring barns sömn) och att de sedan sover rätt oroligt och risigt under andra halvåret. Värst brukar det vara under separationsfasen som oftast ligger mellan 6-9 månader. Båda våra har vaknat varannan timme första månaderna för att amma och det är ju liksom normalt - kommit till ro snabbt vid bröstet oftast då - sedan har det varit rätt jobbigt just under separationsfasen. Lillebror slog alla rekord tyckte jag, vaknade var 30-60 minut nätterna igenom utan undantag mellan 5½-9 månader, och så gick det bara plötsligt över. 11 månader nu och sover mestadels hela nätter. Gjorde inga förändringar alls. Han somnar aldrig själv på kvällarna t.ex.

Tänkte mest på det du sa kring att snälla metoder som "somna utan gråt" och TASS-metoden inte fungerat. Man ska inte förvänta sig stora förändringar med ett riktigt litet barn eller ett barn under separationsfasen. Ni har inte gjort dessa metoder fel, det är inte fel på ert barn utan små barn och barn som ännu inte passerat separationsfasen fungerar helt enkelt så. Har man tur så råkar man ha en sömntuta av naturen, men de flesta av oss har det inte . När barn befinner sig i separationsfasen så fungerar inga metoder som inte handlar om betingning....och det avråder ju även Eckerberg själv från.

Det är URJOBBIGT när de inte sover, jag vet. Jag hoppas oavsett att ni väntar med 5 mm tills er dotter i alla fall blivit 10 månader då de flesta barn brukar få bättre struktur på sin sömn av sig själva, och inte är i separationsfasen, men det är självklar ert beslut som familj. Det är ju ingen tillfällighet att de flesta som använder "somna utan gråt", TASS, babywhisperer etc. ofta upplever att det fungerar bra och får resultat när barnet börjar bli 10-12 månader. En helt annan mottaglighet och mognat hos barnet då.

Hoppas du inte tog illa vid dig av mitt inlägg, det var inte min avsikt. Hoppas att ni hittar en lösning som passar er familj.

Jag har bara läst TS och undrar bara hur gammal Lova var när ni började med 5mm?

Frösöblomster: Nej jag tog inte illa upp. Tips kan man alltid komma med, bara man inte försöker tvinga sina åsikter på någon annan

Så med dina gick dte över av sig själv? Ibland vet man varken ut eller in, för det är ju ett alternativ att "vänta ut" sömnproblemen. Men enligt somna utan gråt är det väldigt ovanligt att det går över av sig själv.

Vi har iaf gjort en åtgärd och flyttat in Josefin i eget rum. Det känns väldigt bra att få ha sängen och sovrummet för sig själv! Och hon vaknar lite mer sällan nu, sover några 2 timmarpass inte bara 1 timmes. I den här takten kanske hon sover hela nätter när hon är 18 år!

Jag tror att man som förälder ofta har lite bråttom. Det är ju bara att titta på alla trådar som handlar om "Hjälp! Mitt barn sover inte, han är mellan 5-9 månader". Barn i den åldern sover oftast rätt kass....tyvärr , sedan finns det ju vissa som är sjusovare av naturen, men de är faktiskt inte så många. Inget av våra barn har funnits inom den kategorin . Inte lika många trådar om äldre barn som vaknar varje timme....och nej, alla föräldrar har inte kört metoder och det är därför de sover bättre när de blir lite äldre.

På samma sätt som barn utvecklas motoriskt, så utvecklas de i huvudet så att säga och läser du det kapitel som handlar om just barns sömn så står det även där att det är runt 9-10 månader de börjar få stabilitet i sömnen. Läs kapitel 2 en gång till . Jag gillar "somna-utan-gråt", men jag delar inte Pantleys uppfattning om vikten av att somna själv för att sova hela nätter. Främsta anledningen är att vi har två barn som inte somnar själv, och båda sover hela nätter för det mesta. Jag har letat efter studier som på något vis backar upp detta, men det finns inte. Båda har dessutom haft tillfällen då de somnat själva, men inte har de haft mindre uppvak för den skull . Dessutom tror jag inte att det står att det är ovanligt att det löser sig själv. Står väl snarare tvärtom, men att man kan välja att aktivt påverka sömnen, på ett för barnet snällt sätt, om man själv vill skynda på förloppet.

Vad jag mest vill ha sagt är att man kanske inte ska vänta sig underverk just under den period då barn generellt har sin risigaste sömn, och att det är lite smådumt att köra hårdare metoder just då.

Vår yngsta gick från att vakna var 30-60 minut i flera månader till att plötsligt en natt vakna en gång (9 månader då). Så fortsatte han i 2 veckor och sedan började han sova hela nätter för det mesta om än med tidiga morgnar, men det är ju också normalt för små barn. De är av naturen morgonmänniskor. Han börjar närma sig året nu och sover oftast hela natten, ibland vaknar han till men somnar om själv när han ser att vi är där eller känner en. Han ammas fortfarande till sömns vilket borde vara en omöjlighet.....strorebror sövs i famnen, vilket också borde vara en omöjlighet.

Sömnproblem får de nog bli lite äldre för, för att man ska börja tala om. Vad skönt att ni tycker era nya sovarrangemang fungerar bra. Man får prova sig fram och ha rejält med tålamod (de tycker jag att de har rätt till). Jag tycker också att man ska tänka medvetet på vad som är barnets problem och ens eget. Lite olika sätt att bemöta det hela på inser man själv rätt snabbt. Det finns det ju fler alternativ än att köra en CIO-metod och att bara inte göra någonting.

Lycka till!

Ni kommer att få sova innan hon blir 18 år.....fast ni kanske planerar syskon .

På ett sätt blir jag lite irriterad på när fler av er skriver att det ligger i barns natur att vakna flera ggr per natt, att sova dåligt både det första och det andra halvåret och att de hamnar i olika separationsfaser osv. Att man liksom inte ska ha något där att göra, att man inte ska göra någonting för att riskera att "förstöra" naturens gång. Som att det skulle kunna ske något hemskt! Att ens barn kanske blir helt galen eller psykiskt sjuk eller får ngn sorts trauma av att få styras in i bättre rutiner...
Man ska bara vänta ut tiden och hoppas på att det blir bättre..

Att det är naturligt att bebisar vaknar på nätterna och att de hamnar i olika faser, ja, det må vara så. Men om man KAN göra något åt det, varför inte försöka göra det då? Jag menar att man kan styra in sitt barn i bättre vanor. SÅ mycket handlar om vanor och rutiner. Det är A och O. Man kan göra det på ett bra sätt som inte behöver vara hemskt. Vi försökte såklart göra mycket saker innan vi valde att göra detta. För jag var också emot 5MM innan. Men istället blev det bara alldeles för mkt för min dotter och blev bara som en röra av allt. Vi kanske var för ivriga. Men det hade nog gått lite för långt också innan vi verkligen försökte göra ngt åt hur tillvaron såg ut. Men en del saker kunde vi inte styra över så bra heller, vi flyttade och det var mkt nytt för oss och Lova.

Jag blir också helt less på att en del hävdar att deras barn minsann är hungriga på nätterna och ska ha välling när de är 2 år! Det är ju nästan skrattretande. Säger bara stackars barn och framförallt föräldrarna. Det handlar endast om en dålig vana. Sedan finns det väl undantag om barn som faktiskt behöver det av någon anledning. Men om man då ska följa naturens gång så sägs det ju att bebisar ska sluta med nattmålen/målet runt 5-6 mån. För då behöver de inte äta på nätterna. Men det är ju svårt att styra bort det för att det har blivit en vana att vakna och få mat av mamma/pappa. Det finns metoder för det med. Men tänk om det också är farligt för ens barn!?.....
Man gör sitt barn och sig själv en tjänst om man försöker skaffa bra rutiner och vanor tidigt.
Ett barn anpassar sig snabbt! Så är det.

Varför ska man som mamma låta det bara vara på ett visst sätt för att man har hört att "så här ska det vara". Det är som att man är rädd för att något hemskt ska hända om man försöker styra in sitt barn i bra vanor? Det är inget Fel i det!! Det är ju precis det dom behöver! Ett barns föräldrar, inte minst mamma är sitt barns vägledare. Dom vet ju själva inte hur saker och ting ska vara. De följer sin mamma och pappa. VEM mår inte bra utav att få sova hela nätterna liksom? Eller att kanske bara ha 1-2 uppvak där barnet snabbt somnar om. Ännu bättre om de kan somna om på egen hand. Ens barn mår definitivt bra av det och även då föräldrarna. Det blir oftast bara onda cirklar annars.

Det är så jäkla tabu att be om hjälp, att prata om att något är jobbigt med föräldrarskapet eller ens barn, det är tabu att klaga över det. Man som mamma ska bara acceptera, oavsett hur man själv mår! Annars kan det ju misstolkas.. typ som att man inte skulle orka med sitt eget barn. Att man i värsta fall inte vill ha det eller ångrar sig eller något sånt. Inte undra på att det är rätt vanligt med förlossningsdepression. Det är ju så mkt nytt, sådan omställning, sömnen blir dålig och man känner sig lätt otillräcklig och hjälplös som mamma.
Men så ska det vara misann! Det är så det är att vara morsa. Man ska bara ta emot och acceptera, oavsett om man själv håller på rasa samman. Man kan ju inte göra något annat än att låta det vara som det är. Man ska bara vänta ut tiden liksom.. För snart går det nog över. Det är bara en fas de är i. Snart kommer dock en ny. Har jag läst. Hm. oj, nu blev det knepigt! Får Hoppas att den blir bättre..  För så här är det, det har vi läst och så säger barnmorskorna. Man ska bara bita ihop. Oavsett om man som mamma håller på att gå närmre och närmre in i väggen. Men det är ju också tabu att tala om, som mamma ska man ju ha omänskligt mycket tålamod!?

Varför ska man låta det vara på ett dåligt sätt !? Varför ska man acceptara att må dåligt? Ännu mer låta sitt barn må dåligt pgr av att bara låta det vara som det är, "för det är ju naturens gång att det är såhär"...

Jag var nära att brista, mitt tålamod skulle inte hålla så mycket längre. Jag var livrädd. Tänk om man skulle göra något fruktansvärt dumt!? Man har ju hört om knäppa hemska föräldrar som tex skakar sitt barn. Men inte skulle jag kunna göra något sånt!! Nej gud nej! Men i de värsta stunderna kunde jag faktiskt förstå att en del gör något så hemskt! För man är så jävla hjälplös och förståndet håller på att brista. Ingeting hjälper och frustrationen är ett faktum. Men jag hade det i mina tankar ofta, att inte bli en sån/göra något sånt hemskt. Och när det blev för jobbigt tog jag djupa andetag och gjorde något annat för en liten stund. Gick iväg till ett annat rum. Det hjälpte. Fyfan, skulle ju aldrig kunna skada mitt eget barn!!!

Men att man kände att tålamodet höll på brista var ju inget man ville säga till folk. Inte heller barnmorskan. Man sa väl kanske att det bara var lite jobbigt, med sömnen och sådär. Men de sa också att de bara var i någon fas och att det går över.. Men skulle jag berätta hur jag egentligen kände och hade det då kanske man skulle anses vara en lite sämre mamma som inte orkar med sitt eget barn.. något i den stilen. Att man är lite knäpp eller inte mår bra psykiskt.
Men jag bet ihop ett jäkla bra tag. Höll skenet uppe. Höll allt inne líksom. Men det är ju faktiskt sällan bra att göra det. Till slut mådde ingen av oss i min familj speciellt bra av hur vi hade det.

Jag är SÅ glad över att vi gjorde något åt saken, och det gick ju så snabbt och lätt. Det var kanske precis Det min dotter behövde för att komma till ro och slappna av. Det var kanske därför hon inte gjorde något speciellt motstånd. Men i andras ögon låter det kanske som att hon typ har lärt sig att mamma och pappa inte bryr sig, dom kommer inte och ger upp och skrika. SÅ var det definitivt inte! Hade det varit en pers och tagit mkt längre tid, och om hon tex gallskrikigt och gjort motstånd så hade jag inte gjort det där! Man känner rätt tydligt vad som är rätt coh fel. Man hör skillnad på skrik och skrik.
Det där funkade bra för henne. Det var rätt för oss alla. För hon sover i princip varje natt hela natten i sitt eget rum sedan dess. Vaknar hon till någon gång, vilket sker sällan, så är det bara små små gnäll, i sömnen i princip. Och hon blir lugn av sig själv och somnar om. Ibland går jag in och klappar på henne i alla fall, anske säger något lugnt för att hon ska höra mig, eller ger henne nappen, för att jag inte vill att hon varenda natt ska känna sig ensam och kanske rädd. Men hon har aldrig vaknar och skrikigt.

Sedan håller jag med om att man in första taget inte ska hålla på exprimentera för fullt, att ett barn vaknar 1-3 ggr per natt är väl rätt normalt. Att man faktiskt kan bita ihop ett tag. Man orkar mkt mer än vad man tror. Men om det blir som det blev i mitt fall, att Lova själv tydligt inte mådde bra och inte sov mer än 1 timme i sträck dygnet runt. Och att när hon var vaken var gråtig och irriterad mest hela tiden och inte specellt nyfiken osv av sig.. DÅ är det inte normalt.

Jag tycker det är heeeelt otroligt fantastiskt hur vi har det nu. Lovas utveckling har gått i rasande takt och är så jääkla glad och sprallig om dagarna. HELA dagarna. Alla vi känner och andra v träffar säger det med. OJ vilken glad liten tjej! Jäämt glad!
Det är ju ett tydligt tecken på att hon mår bra och känner trygghet
Det känns nästan som att hon tar igen den där tiden då det var dåligt och har galet mycket energi att bli av med nu. hehe. Hon är så himla sprallig och energisk. Och det ger mig så mycket energi med =) ÅH vad jag älskar mitt liv och min fina dotter!

Hoppas att fler vågar göra något åt problem de har. Man ska inte behöva ta vad som helst. Man ska inte behöva känna att tålamodet håller på att brista. Att man bara ska acceptera en jobbig tillvaro en längre tid. Inget blir bra om man själv mår uselt. Man måste tänka på sig själv Också. Men självklart går ens barn i första hand. Det är inget jag ens ska behöva säga. Men det är superviktigt att inte glömma bort sig själv.

Vid 4-års ålder har barnets sömn utvecklats som hos en vuxen dvs, Det har då lika många perioder av ytlig sömn som djupsömn som en vuxen. Detta gör då att det per automatik sover bättre. Så vid 4-års ålder brukar de flesta barn sova på nätterna.