WOW! 5-minuters-metoden funkar SÅ BRA!

På ett sätt blir jag lite irriterad på när fler av er skriver att det ligger i barns natur att vakna flera ggr per natt, att sova dåligt både det första och det andra halvåret och att de hamnar i olika separationsfaser osv. Att man liksom inte ska ha något där att göra, att man inte ska göra någonting för att riskera att "förstöra" naturens gång. Som att det skulle kunna ske något hemskt! Att ens barn kanske blir helt galen eller psykiskt sjuk eller får ngn sorts trauma av att få styras in i bättre rutiner... Man ska bara vänta ut tiden och hoppas på att det blir bättre.. Att det är naturligt att bebisar vaknar på nätterna och att de hamnar i olika faser, ja, det må vara så. Men om man KAN göra något åt det, varför inte försöka göra det då? Jag menar att man kan styra in sitt barn i bättre vanor. SÅ mycket handlar om vanor och rutiner. Det är A och O. Man kan göra det på ett bra sätt som inte behöver vara hemskt. Vi försökte såklart göra mycket saker innan vi valde att göra detta. För jag var också emot 5MM innan. Men istället blev det bara alldeles för mkt för min dotter och blev bara som en röra av allt. Vi kanske var för ivriga. Men det hade nog gått lite för långt också innan vi verkligen försökte göra ngt åt hur tillvaron såg ut. Men en del saker kunde vi inte styra över så bra heller, vi flyttade och det var mkt nytt för oss och Lova. Jag blir också helt less på att en del hävdar att deras barn minsann är hungriga på nätterna och ska ha välling när de är 2 år! Det är ju nästan skrattretande. Säger bara stackars barn och framförallt föräldrarna. Det handlar endast om en dålig vana. Sedan finns det väl undantag om barn som faktiskt behöver det av någon anledning. Men om man då ska följa naturens gång så sägs det ju att bebisar ska sluta med nattmålen/målet runt 5-6 mån. För då behöver de inte äta på nätterna. Men det är ju svårt att styra bort det för att det har blivit en vana att vakna och få mat av mamma/pappa. Det finns metoder för det med. Men tänk om det också är farligt för ens barn!?..... Man gör sitt barn och sig själv en tjänst om man försöker skaffa bra rutiner och vanor tidigt. Ett barn anpassar sig snabbt! Så är det. Varför ska man som mamma låta det bara vara på ett visst sätt för att man har hört att "så här ska det vara". Det är som att man är rädd för att något hemskt ska hända om man försöker styra in sitt barn i bra vanor? Det är inget Fel i det!! Det är ju precis det dom behöver! Ett barns föräldrar, inte minst mamma är sitt barns vägledare. Dom vet ju själva inte hur saker och ting ska vara. De följer sin mamma och pappa. VEM mår inte bra utav att få sova hela nätterna liksom? Eller att kanske bara ha 1-2 uppvak där barnet snabbt somnar om. Ännu bättre om de kan somna om på egen hand. Ens barn mår definitivt bra av det och även då föräldrarna. Det blir oftast bara onda cirklar annars. Det är så jäkla tabu att be om hjälp, att prata om att något är jobbigt med föräldrarskapet eller ens barn, det är tabu att klaga över det. Man som mamma ska bara acceptera, oavsett hur man själv mår! Annars kan det ju misstolkas.. typ som att man inte skulle orka med sitt eget barn. Att man i värsta fall inte vill ha det eller ångrar sig eller något sånt. Inte undra på att det är rätt vanligt med förlossningsdepression. Det är ju så mkt nytt, sådan omställning, sömnen blir dålig och man känner sig lätt otillräcklig och hjälplös som mamma. Men så ska det vara misann! Det är så det är att vara morsa. Man ska bara ta emot och acceptera, oavsett om man själv håller på rasa samman. Man kan ju inte göra något annat än att låta det vara som det är. Man ska bara vänta ut tiden liksom.. För snart går det nog över. Det är bara en fas de är i. Snart kommer dock en ny. Har jag läst. Hm. oj, nu blev det knepigt! Får Hoppas att den blir bättre..  För så här är det, det har vi läst och så säger barnmorskorna. Man ska bara bita ihop. Oavsett om man som mamma håller på att gå närmre och närmre in i väggen. Men det är ju också tabu att tala om, som mamma ska man ju ha omänskligt mycket tålamod!? Varför ska man låta det vara på ett dåligt sätt !? Varför ska man acceptara att må dåligt? Ännu mer låta sitt barn må dåligt pgr av att bara låta det vara som det är, "för det är ju naturens gång att det är såhär"... Jag var nära att brista, mitt tålamod skulle inte hålla så mycket längre. Jag var livrädd. Tänk om man skulle göra något fruktansvärt dumt!? Man har ju hört om knäppa hemska föräldrar som tex skakar sitt barn. Men inte skulle jag kunna göra något sånt!! Nej gud nej! Men i de värsta stunderna kunde jag faktiskt förstå att en del gör något så hemskt! För man är så jävla hjälplös och förståndet håller på att brista. Ingeting hjälper och frustrationen är ett faktum. Men jag hade det i mina tankar ofta, att inte bli en sån/göra något sånt hemskt. Och när det blev för jobbigt tog jag djupa andetag och gjorde något annat för en liten stund. Gick iväg till ett annat rum. Det hjälpte. Fyfan, skulle ju aldrig kunna skada mitt eget barn!!! Men att man kände att tålamodet höll på brista var ju inget man ville säga till folk. Inte heller barnmorskan. Man sa väl kanske att det bara var lite jobbigt, med sömnen och sådär. Men de sa också att de bara var i någon fas och att det går över.. Men skulle jag berätta hur jag egentligen kände och hade det då kanske man skulle anses vara en lite sämre mamma som inte orkar med sitt eget barn.. något i den stilen. Att man är lite knäpp eller inte mår bra psykiskt. Men jag bet ihop ett jäkla bra tag. Höll skenet uppe. Höll allt inne líksom. Men det är ju faktiskt sällan bra att göra det. Till slut mådde ingen av oss i min familj speciellt bra av hur vi hade det. Jag är SÅ glad över att vi gjorde något åt saken, och det gick ju så snabbt och lätt. Det var kanske precis Det min dotter behövde för att komma till ro och slappna av. Det var kanske därför hon inte gjorde något speciellt motstånd. Men i andras ögon låter det kanske som att hon typ har lärt sig att mamma och pappa inte bryr sig, dom kommer inte och ger upp och skrika. SÅ var det definitivt inte! Hade det varit en pers och tagit mkt längre tid, och om hon tex gallskrikigt och gjort motstånd så hade jag inte gjort det där! Man känner rätt tydligt vad som är rätt coh fel. Man hör skillnad på skrik och skrik. Det där funkade bra för henne. Det var rätt för oss alla. För hon sover i princip varje natt hela natten i sitt eget rum sedan dess. Vaknar hon till någon gång, vilket sker sällan, så är det bara små små gnäll, i sömnen i princip. Och hon blir lugn av sig själv och somnar om. Ibland går jag in och klappar på henne i alla fall, anske säger något lugnt för att hon ska höra mig, eller ger henne nappen, för att jag inte vill att hon varenda natt ska känna sig ensam och kanske rädd. Men hon har aldrig vaknar och skrikigt. Sedan håller jag med om att man in första taget inte ska hålla på exprimentera för fullt, att ett barn vaknar 1-3 ggr per natt är väl rätt normalt. Att man faktiskt kan bita ihop ett tag. Man orkar mkt mer än vad man tror. Men om det blir som det blev i mitt fall, att Lova själv tydligt inte mådde bra och inte sov mer än 1 timme i sträck dygnet runt. Och att när hon var vaken var gråtig och irriterad mest hela tiden och inte specellt nyfiken osv av sig.. DÅ är det inte normalt. Jag tycker det är heeeelt otroligt fantastiskt hur vi har det nu. Lovas utveckling har gått i rasande takt och är så jääkla glad och sprallig om dagarna. HELA dagarna. Alla vi känner och andra v träffar säger det med. OJ vilken glad liten tjej! Jäämt glad! Det är ju ett tydligt tecken på att hon mår bra och känner trygghet Det känns nästan som att hon tar igen den där tiden då det var dåligt och har galet mycket energi att bli av med nu. hehe. Hon är så himla sprallig och energisk. Och det ger mig så mycket energi med =) ÅH vad jag älskar mitt liv och min fina dotter! Hoppas att fler vågar göra något åt problem de har. Man ska inte behöva ta vad som helst. Man ska inte behöva känna att tålamodet håller på att brista. Att man bara ska acceptera en jobbig tillvaro en längre tid. Inget blir bra om man själv mår uselt. Man måste tänka på sig själv Också. Men självklart går ens barn i första hand. Det är inget jag ens ska behöva säga. Men det är superviktigt att inte glömma bort sig själv.

På ett sätt blir jag lite irriterad på när fler av er skriver att det ligger i barns natur att vakna flera ggr per natt, att sova dåligt både det första och det andra halvåret och att de hamnar i olika separationsfaser osv. Att man liksom inte ska ha något där att göra, att man inte ska göra någonting för att riskera att "förstöra" naturens gång. Som att det skulle kunna ske något hemskt! Att ens barn kanske blir helt galen eller psykiskt sjuk eller får ngn sorts trauma av att få styras in i bättre rutiner... Man ska bara vänta ut tiden och hoppas på att det blir bättre..Att det är naturligt att bebisar vaknar på nätterna och att de hamnar i olika faser, ja, det må vara så. Men om man KAN göra något åt det, varför inte försöka göra det då? Jag menar att man kan styra in sitt barn i bättre vanor. SÅ mycket handlar om vanor och rutiner. Det är A och O. Man kan göra det på ett bra sätt som inte behöver vara hemskt. Vi försökte såklart göra mycket saker innan vi valde att göra detta. För jag var också emot 5MM innan. Men istället blev det bara alldeles för mkt för min dotter och blev bara som en röra av allt. Vi kanske var för ivriga. Men det hade nog gått lite för långt också innan vi verkligen försökte göra ngt åt hur tillvaron såg ut. Men en del saker kunde vi inte styra över så bra heller, vi flyttade och det var mkt nytt för oss och Lova.Jag blir också helt less på att en del hävdar att deras barn minsann är hungriga på nätterna och ska ha välling när de är 2 år! Det är ju nästan skrattretande. Säger bara stackars barn och framförallt föräldrarna. Det handlar endast om en dålig vana. Sedan finns det väl undantag om barn som faktiskt behöver det av någon anledning. Men om man då ska följa naturens gång så sägs det ju att bebisar ska sluta med nattmålen/målet runt 5-6 mån. För då behöver de inte äta på nätterna. Men det är ju svårt att styra bort det för att det har blivit en vana att vakna och få mat av mamma/pappa. Det finns metoder för det med. Men tänk om det också är farligt för ens barn!?.....Man gör sitt barn och sig själv en tjänst om man försöker skaffa bra rutiner och vanor tidigt.Ett barn anpassar sig snabbt! Så är det.Varför ska man som mamma låta det bara vara på ett visst sätt för att man har hört att "så här ska det vara". Det är som att man är rädd för att något hemskt ska hända om man försöker styra in sitt barn i bra vanor? Det är inget Fel i det!! Det är ju precis det dom behöver! Ett barns föräldrar, inte minst mamma är sitt barns vägledare. Dom vet ju själva inte hur saker och ting ska vara. De följer sin mamma och pappa. VEM mår inte bra utav att få sova hela nätterna liksom? Eller att kanske bara ha 1-2 uppvak där barnet snabbt somnar om. Ännu bättre om de kan somna om på egen hand. Ens barn mår definitivt bra av det och även då föräldrarna. Det blir oftast bara onda cirklar annars. Det är så jäkla tabu att be om hjälp, att prata om att något är jobbigt med föräldrarskapet eller ens barn, det är tabu att klaga över det. Man som mamma ska bara acceptera, oavsett hur man själv mår! Annars kan det ju misstolkas.. typ som att man inte skulle orka med sitt eget barn. Att man i värsta fall inte vill ha det eller ångrar sig eller något sånt. Inte undra på att det är rätt vanligt med förlossningsdepression. Det är ju så mkt nytt, sådan omställning, sömnen blir dålig och man känner sig lätt otillräcklig och hjälplös som mamma.Men så ska det vara misann! Det är så det är att vara morsa. Man ska bara ta emot och acceptera, oavsett om man själv håller på rasa samman. Man kan ju inte göra något annat än att låta det vara som det är. Man ska bara vänta ut tiden liksom.. För snart går det nog över. Det är bara en fas de är i. Snart kommer dock en ny. Har jag läst. Hm. oj, nu blev det knepigt! Får Hoppas att den blir bättre..  För så här är det, det har vi läst och så säger barnmorskorna. Man ska bara bita ihop. Oavsett om man som mamma håller på att gå närmre och närmre in i väggen. Men det är ju också tabu att tala om, som mamma ska man ju ha omänskligt mycket tålamod!? Varför ska man låta det vara på ett dåligt sätt !? Varför ska man acceptara att må dåligt? Ännu mer låta sitt barn må dåligt pgr av att bara låta det vara som det är, "för det är ju naturens gång att det är såhär"... Jag var nära att brista, mitt tålamod skulle inte hålla så mycket längre. Jag var livrädd. Tänk om man skulle göra något fruktansvärt dumt!? Man har ju hört om knäppa hemska föräldrar som tex skakar sitt barn. Men inte skulle jag kunna göra något sånt!! Nej gud nej! Men i de värsta stunderna kunde jag faktiskt förstå att en del gör något så hemskt! För man är så jävla hjälplös och förståndet håller på att brista. Ingeting hjälper och frustrationen är ett faktum. Men jag hade det i mina tankar ofta, att inte bli en sån/göra något sånt hemskt. Och när det blev för jobbigt tog jag djupa andetag och gjorde något annat för en liten stund. Gick iväg till ett annat rum. Det hjälpte. Fyfan, skulle ju aldrig kunna skada mitt eget barn!!! Men att man kände att tålamodet höll på brista var ju inget man ville säga till folk. Inte heller barnmorskan. Man sa väl kanske att det bara var lite jobbigt, med sömnen och sådär. Men de sa också att de bara var i någon fas och att det går över.. Men skulle jag berätta hur jag egentligen kände och hade det då kanske man skulle anses vara en lite sämre mamma som inte orkar med sitt eget barn.. något i den stilen. Att man är lite knäpp eller inte mår bra psykiskt. Men jag bet ihop ett jäkla bra tag. Höll skenet uppe. Höll allt inne líksom. Men det är ju faktiskt sällan bra att göra det. Till slut mådde ingen av oss i min familj speciellt bra av hur vi hade det. Jag är SÅ glad över att vi gjorde något åt saken, och det gick ju så snabbt och lätt. Det var kanske precis Det min dotter behövde för att komma till ro och slappna av. Det var kanske därför hon inte gjorde något speciellt motstånd. Men i andras ögon låter det kanske som att hon typ har lärt sig att mamma och pappa inte bryr sig, dom kommer inte och ger upp och skrika. SÅ var det definitivt inte! Hade det varit en pers och tagit mkt längre tid, och om hon tex gallskrikigt och gjort motstånd så hade jag inte gjort det där! Man känner rätt tydligt vad som är rätt coh fel. Man hör skillnad på skrik och skrik.Det där funkade bra för henne. Det var rätt för oss alla. För hon sover i princip varje natt hela natten i sitt eget rum sedan dess. Vaknar hon till någon gång, vilket sker sällan, så är det bara små små gnäll, i sömnen i princip. Och hon blir lugn av sig själv och somnar om. Ibland går jag in och klappar på henne i alla fall, anske säger något lugnt för att hon ska höra mig, eller ger henne nappen, för att jag inte vill att hon varenda natt ska känna sig ensam och kanske rädd. Men hon har aldrig vaknar och skrikigt.Sedan håller jag med om att man in första taget inte ska hålla på exprimentera för fullt, att ett barn vaknar 1-3 ggr per natt är väl rätt normalt. Att man faktiskt kan bita ihop ett tag. Man orkar mkt mer än vad man tror. Men om det blir som det blev i mitt fall, att Lova själv tydligt inte mådde bra och inte sov mer än 1 timme i sträck dygnet runt. Och att när hon var vaken var gråtig och irriterad mest hela tiden och inte specellt nyfiken osv av sig.. DÅ är det inte normalt. Jag tycker det är heeeelt otroligt fantastiskt hur vi har det nu. Lovas utveckling har gått i rasande takt och är så jääkla glad och sprallig om dagarna. HELA dagarna. Alla vi känner och andra v träffar säger det med. OJ vilken glad liten tjej! Jäämt glad! Det är ju ett tydligt tecken på att hon mår bra och känner trygghet Det känns nästan som att hon tar igen den där tiden då det var dåligt och har galet mycket energi att bli av med nu. hehe. Hon är så himla sprallig och energisk. Och det ger mig så mycket energi med =) ÅH vad jag älskar mitt liv och min fina dotter!Hoppas att fler vågar göra något åt problem de har. Man ska inte behöva ta vad som helst. Man ska inte behöva känna att tålamodet håller på att brista. Att man bara ska acceptera en jobbig tillvaro en längre tid. Inget blir bra om man själv mår uselt. Man måste tänka på sig själv Också. Men självklart går ens barn i första hand. Det är inget jag ens ska behöva säga. Men det är superviktigt att inte glömma bort sig själv.

På ett sätt blir jag lite irriterad på när fler av er skriver att det ligger i barns natur att vakna flera ggr per natt, att sova dåligt både det första och det andra halvåret och att de hamnar i olika separationsfaser osv. Att man liksom inte ska ha något där att göra, att man inte ska göra någonting för att riskera att "förstöra" naturens gång. Som att det skulle kunna ske något hemskt! Att ens barn kanske blir helt galen eller psykiskt sjuk eller får ngn sorts trauma av att få styras in i bättre rutiner... Man ska bara vänta ut tiden och hoppas på att det blir bättre..Att det är naturligt att bebisar vaknar på nätterna och att de hamnar i olika faser, ja, det må vara så. Men om man KAN göra något åt det, varför inte försöka göra det då? Jag menar att man kan styra in sitt barn i bättre vanor. SÅ mycket handlar om vanor och rutiner. Det är A och O. Man kan göra det på ett bra sätt som inte behöver vara hemskt. Vi försökte såklart göra mycket saker innan vi valde att göra detta. För jag var också emot 5MM innan. Men istället blev det bara alldeles för mkt för min dotter och blev bara som en röra av allt. Vi kanske var för ivriga. Men det hade nog gått lite för långt också innan vi verkligen försökte göra ngt åt hur tillvaron såg ut. Men en del saker kunde vi inte styra över så bra heller, vi flyttade och det var mkt nytt för oss och Lova.Jag blir också helt less på att en del hävdar att deras barn minsann är hungriga på nätterna och ska ha välling när de är 2 år! Det är ju nästan skrattretande. Säger bara stackars barn och framförallt föräldrarna. Det handlar endast om en dålig vana. Sedan finns det väl undantag om barn som faktiskt behöver det av någon anledning. Men om man då ska följa naturens gång så sägs det ju att bebisar ska sluta med nattmålen/målet runt 5-6 mån. För då behöver de inte äta på nätterna. Men det är ju svårt att styra bort det för att det har blivit en vana att vakna och få mat av mamma/pappa. Det finns metoder för det med. Men tänk om det också är farligt för ens barn!?.....Man gör sitt barn och sig själv en tjänst om man försöker skaffa bra rutiner och vanor tidigt.Ett barn anpassar sig snabbt! Så är det.Varför ska man som mamma låta det bara vara på ett visst sätt för att man har hört att "så här ska det vara". Det är som att man är rädd för att något hemskt ska hända om man försöker styra in sitt barn i bra vanor? Det är inget Fel i det!! Det är ju precis det dom behöver! Ett barns föräldrar, inte minst mamma är sitt barns vägledare. Dom vet ju själva inte hur saker och ting ska vara. De följer sin mamma och pappa. VEM mår inte bra utav att få sova hela nätterna liksom? Eller att kanske bara ha 1-2 uppvak där barnet snabbt somnar om. Ännu bättre om de kan somna om på egen hand. Ens barn mår definitivt bra av det och även då föräldrarna. Det blir oftast bara onda cirklar annars. Det är så jäkla tabu att be om hjälp, att prata om att något är jobbigt med föräldrarskapet eller ens barn, det är tabu att klaga över det. Man som mamma ska bara acceptera, oavsett hur man själv mår! Annars kan det ju misstolkas.. typ som att man inte skulle orka med sitt eget barn. Att man i värsta fall inte vill ha det eller ångrar sig eller något sånt. Inte undra på att det är rätt vanligt med förlossningsdepression. Det är ju så mkt nytt, sådan omställning, sömnen blir dålig och man känner sig lätt otillräcklig och hjälplös som mamma.Men så ska det vara misann! Det är så det är att vara morsa. Man ska bara ta emot och acceptera, oavsett om man själv håller på rasa samman. Man kan ju inte göra något annat än att låta det vara som det är. Man ska bara vänta ut tiden liksom.. För snart går det nog över. Det är bara en fas de är i. Snart kommer dock en ny. Har jag läst. Hm. oj, nu blev det knepigt! Får Hoppas att den blir bättre..  För så här är det, det har vi läst och så säger barnmorskorna. Man ska bara bita ihop. Oavsett om man som mamma håller på att gå närmre och närmre in i väggen. Men det är ju också tabu att tala om, som mamma ska man ju ha omänskligt mycket tålamod!? Varför ska man låta det vara på ett dåligt sätt !? Varför ska man acceptara att må dåligt? Ännu mer låta sitt barn må dåligt pgr av att bara låta det vara som det är, "för det är ju naturens gång att det är såhär"... Jag var nära att brista, mitt tålamod skulle inte hålla så mycket längre. Jag var livrädd. Tänk om man skulle göra något fruktansvärt dumt!? Man har ju hört om knäppa hemska föräldrar som tex skakar sitt barn. Men inte skulle jag kunna göra något sånt!! Nej gud nej! Men i de värsta stunderna kunde jag faktiskt förstå att en del gör något så hemskt! För man är så jävla hjälplös och förståndet håller på att brista. Ingeting hjälper och frustrationen är ett faktum. Men jag hade det i mina tankar ofta, att inte bli en sån/göra något sånt hemskt. Och när det blev för jobbigt tog jag djupa andetag och gjorde något annat för en liten stund. Gick iväg till ett annat rum. Det hjälpte. Fyfan, skulle ju aldrig kunna skada mitt eget barn!!! Men att man kände att tålamodet höll på brista var ju inget man ville säga till folk. Inte heller barnmorskan. Man sa väl kanske att det bara var lite jobbigt, med sömnen och sådär. Men de sa också att de bara var i någon fas och att det går över.. Men skulle jag berätta hur jag egentligen kände och hade det då kanske man skulle anses vara en lite sämre mamma som inte orkar med sitt eget barn.. något i den stilen. Att man är lite knäpp eller inte mår bra psykiskt. Men jag bet ihop ett jäkla bra tag. Höll skenet uppe. Höll allt inne líksom. Men det är ju faktiskt sällan bra att göra det. Till slut mådde ingen av oss i min familj speciellt bra av hur vi hade det. Jag är SÅ glad över att vi gjorde något åt saken, och det gick ju så snabbt och lätt. Det var kanske precis Det min dotter behövde för att komma till ro och slappna av. Det var kanske därför hon inte gjorde något speciellt motstånd. Men i andras ögon låter det kanske som att hon typ har lärt sig att mamma och pappa inte bryr sig, dom kommer inte och ger upp och skrika. SÅ var det definitivt inte! Hade det varit en pers och tagit mkt längre tid, och om hon tex gallskrikigt och gjort motstånd så hade jag inte gjort det där! Man känner rätt tydligt vad som är rätt coh fel. Man hör skillnad på skrik och skrik.Det där funkade bra för henne. Det var rätt för oss alla. För hon sover i princip varje natt hela natten i sitt eget rum sedan dess. Vaknar hon till någon gång, vilket sker sällan, så är det bara små små gnäll, i sömnen i princip. Och hon blir lugn av sig själv och somnar om. Ibland går jag in och klappar på henne i alla fall, anske säger något lugnt för att hon ska höra mig, eller ger henne nappen, för att jag inte vill att hon varenda natt ska känna sig ensam och kanske rädd. Men hon har aldrig vaknar och skrikigt.Sedan håller jag med om att man in första taget inte ska hålla på exprimentera för fullt, att ett barn vaknar 1-3 ggr per natt är väl rätt normalt. Att man faktiskt kan bita ihop ett tag. Man orkar mkt mer än vad man tror. Men om det blir som det blev i mitt fall, att Lova själv tydligt inte mådde bra och inte sov mer än 1 timme i sträck dygnet runt. Och att när hon var vaken var gråtig och irriterad mest hela tiden och inte specellt nyfiken osv av sig.. DÅ är det inte normalt. Jag tycker det är heeeelt otroligt fantastiskt hur vi har det nu. Lovas utveckling har gått i rasande takt och är så jääkla glad och sprallig om dagarna. HELA dagarna. Alla vi känner och andra v träffar säger det med. OJ vilken glad liten tjej! Jäämt glad! Det är ju ett tydligt tecken på att hon mår bra och känner trygghet Det känns nästan som att hon tar igen den där tiden då det var dåligt och har galet mycket energi att bli av med nu. hehe. Hon är så himla sprallig och energisk. Och det ger mig så mycket energi med =) ÅH vad jag älskar mitt liv och min fina dotter!Hoppas att fler vågar göra något åt problem de har. Man ska inte behöva ta vad som helst. Man ska inte behöva känna att tålamodet håller på att brista. Att man bara ska acceptera en jobbig tillvaro en längre tid. Inget blir bra om man själv mår uselt. Man måste tänka på sig själv Också. Men självklart går ens barn i första hand. Det är inget jag ens ska behöva säga. Men det är superviktigt att inte glömma bort sig själv.

Och ts, det är inte så att ni som kört cio är de enda med glada, pigga, och utvecklade barn, det verkar vara något slags mantra för "er" 

Nej, ts. Jag håller inte med dig. Det du skriver är vinklat utifrån en förälder som inte är påläst. Fröblomster förklarar ju precis vad som gäller utifrån barnets utveckling. Det är inget hon hittat på, varför inte läsa tex Lars H Gustafssons senaste bok om barn och uppfostran. Eller läs på Growing people, deras senaste utskick om sömn. Min dotter blev aldrig utsatt för någon cio-metod men idag sover hon oftast hela nätter, ibland med ett uppvak. Det var en tuff tid men man är ju också två (oftast)?Ett barn ska inte tvingas till sömn utan få hjälp att lära sig. Jag tror på rutiner och jag tror på att lära barnet sova men man kan inte lära barnet något det inte är mottagligt för, tids nog kommer den fasen i utvecklingenOch ts, det är inte så att ni som kört cio är de enda med glada, pigga, och utvecklade barn, det verkar vara något slags mantra för "er"Min dotter är en pigg liten skrutta som "alla" säger är såå glad jääämt www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2...www.norstedts.se/bocker/utgiven/2010/Var/gust.../