December Bebis 2010 :)

Delifi - hoppas du får det lite lugnare snart...

Här sover alla fortfarande - utom jag Charlie, ettåringen, har sovit i sin säng hela natten (han vaknade vid sex när jag tänt för att amma, men mannen lyckades söva honom igen).

Cornelia har haft sin bästa natt sen hon föddes och sov 0.30-6.00 och somnade om direkt efter maten. Annars brukat jag mata var tredje timme om natten...

God morgon=)

Ser att ni pratar om att era sambos redan ska börja jobba......
Jag har turen med att få ha min sambo hemma ytterigare en vecka, 
och har oxå tur med att hans jobb tillåter att han jobbar en del hemifrån även längre fram.

Vet inte hur jag hade klarat denna veckan UTAN honom, iom att jag fortfarande har ont efter förlossningen,

Direkt efter förlossningen kan man börja med lätta knipövningar - knip 2 sek, släpp 2 sek. Det upprepar man 10 gånger, 10 gånger om dagen.

Efter två veckor utökar man knipet och pausen till 30 sekunder.

igår kväll fick Marcus, jag och farmor se Arvids första svarsleende!!  Såå underbart..fick någon till under kvällen efter massa gullande och fjantigt mammaprat..hihi! Så 3v och 4dgr var han. Nova vet jag var en dag tidigare..och jag var visst 4v precis. 
Ser framemot nästa framsteg! 

Bara jag som ännu känner av "baby blues"? Känner så stor kärlek för vår lille pojk och han är så duktig, ändå kan jag inte slappna av och bara njuta som jag borde. Allting från förlossning och bb börjar komma ikapp och jag har ångest om kvällarna som gör att jag känner mig värdelös om jag inte är med Tim hela tiden.

Inatt har han tex sovit först från 22 till 02, sen fick han mat, sov till 6 och fick mat och har sovit till nu.. Gnäller inte mycket, är hur nöjd som helst. Ändå kan jag inte känna den där himlastormande lyckan, den försvann lite på BB när allting var så jobbigt eftersom han bara var hungrig. Är det något fel på mig? Det finns inga tvivel om mina känslor för Tim, det är väl kraven på mig själv som ställer till det. Sen så vet jag ju att jag inte mår bra fysiskt, har mycket kvar att återhämta mig ifrån.

Känner skam av att ens skriva detta inlägg. Är så jobbigt att läsa om er i tråden, om hur bra allt är. Det går ju jättebra här också och ändå känner jag såhär! Pratar mycket med min sambo och mina föräldrar om det här och har fått förklarat för mig att det är vanligt att känna precis såhär, men åh vad jag önskar att det bara kunde försvinna.

Bra majorima, att du faktiskt skriver! Har inte upplevt precis det där, men jag tror man alltid tvivlar lite på sig själv som förälder! Jag får dåligt samvete om jag inte pratar och är med Emil varje vaken sekund han har! :(

Sambon kom inte till jobbet och vi kom inte till hörselkontrollet.
Utan inatt började sambon få tun skita och sen efter några minuter började han kasta upp.
Så jag sparng rent ut sagt från sovrummet till vardagsrummet med vår elias och la mig på soffan med honom.
Idag mår han fint och han ringde sin mamma och hon hade kastat upp och hans syster hade gjort det i skolan.
O jag mår bara fint bara lite tunskit men mår toppen men vågar inte äta.

Men vi har inte maginfluensa då danmark inte har fått det än i år
Så det är bara något annat minstänker frysta bär vi åt.

Äntligen så trodde jag att det var min tur för förlossning.
Mådde så rysligt illa vid 23.oo tiden i natt. Vi hade sett på film i sängen, men det var bara att springa på toa. magen fortsatte att tömma sig och jag hade en bedrövlig halsbränna. Det gick inte att lägga sig i sängen så sov korta stunder sittandes på sidan i soffan. Sambon som blev orolig av hur jag mådde, kunde inte lägga sig utan satt tappert brevid och hade koll på mig, vid 00.oo startade det med värkar och lite lite blod när jag var på toa, värkarna höll i sig med jämna mellanrum. Vid två hade halsbrännan lugnat sig något och sambon servade med mjölk och panodil, sedan la vi oss för att försöka sova några timmar innan vi eventuellt skulle fara in till förlossningen.
Gissa hur förvånad jag blev när vaktmästaren ringer på dörren och klockan var 10.30... Blev ingen bebis nu heller. Jag har haft lite värkar men de är helt borta nu. Så får ta en ny långpromenad idag och ladda med pasta. Lillebrorsan och hans familj rastade mig på en långpromenad i går med lillemans kusiner soon to bee. som åkte bobb ned för kyrkbacken i Varberg.

Mitt inlägg försvann visst...

Majorima -hormonerna gör att känslorna svallar upp och ner och för många tar det flera månader innan de riktigt starka känslorna för barnet kommer.

Ta det lugnt och försök att inte känna skam utan stanna upp i nuet och ta det som det kommer. Det går så fort med små bebisar vilket man inte inser när man fått sin första