Plus igen efter mf/ma

På väg till bm. Har panik. Ramlade igår och tycker inte jag kan känna bebisen. Har ingen bra känsla alls. Snälla, håll tummarna för mig och liten därinne...

Det här är väääldigt OT. Men jag måste bara tipsa er om att titta på Biggest Loser Sverige som börjar 6 september. En vän till mig är med, han var yngst och tyngst!

http://www.dt.se/noje/bling/article726326.ece

Han hoppas på att gå ner ytterligare 20 kg än de han redan gått ner och sista avsnittet spelas in 16/9. :)

Men usch! Här inne var det mest bara oro idag Håller tummarna för alla, det ska ju gå bra den här gången...eller hur!

Kajsalisa: Dom ska ju ligga såpass skyddade att det borde gå bra ändå.

Färnevik: Apropå privatgyn så kostar många kliniker inte mer än ett vanligt läkarbesök, många tar även frikort. Jag har kollat privat den här gången och är oerhört tacksam över att möjligheten finns.

Happiness: Nej att få reda på att fostret som man kännt inom sig har dött och sedan föda fram det är ingen höjdare och inget jag önskar någon annan. Oron blir man nog aldrig av med men jag kan tycka att den är hanterbar nu mot vad den var förut när jag inte sov på nätterna pga oron alt. drömde mardrömmar om att dom dött osv.

kajsa...skriv så fort du får besked.

Ja, det blir till att gå till privatgyn. Tyvärr bor jag inte precis i storstan utan det är ca 15 mil till närmsta mottagning som gör ultraljud, och jag kan inte köra bil pga medecinering mot hyperemesisen, samt kan inte gå ordentligt pga reumatiska besvär, och har därmed svårt för tåg/buss etc... Så det blir inte helt lätt att genomföra, men jag har bokat en tid på onsdag 1 september, kl 10, iaf, så får jag försöka lösa transporten dit.

Jag blir så trött på att oroa mig. Och så trött på att ha ont. Smärtan är egentligen inte särskilt stark, och inte ihållande utan den dyker upp lite hipp som happ ett antal gånger varje dygn trots höga doser smärtstillande för de inflammatoriska bekymmren, men det är så svårt att veta vad som är vad. Vad är tarmar, vad är ligament, vad är framfogen, vad är ev början till missfallsmärtor liksom. Eftersom mina missfall, oavsett tidpunkt (7-11) har startat med smärtor så blir jag ju förstås orolig varje gång det smärtar till i nedre delen av magen...

Och jag blir så ledsen och besviken på vården. Varför är deras förståelse så låg? Jag har det ju inte precis lätt under min graviditet ändå; hyperemesiss och därtill de här inflammatoriska problemen i bäckenet som gör mig mer eller mindre sängliggande, detta plus oron efter 4 missfall... Klart som fan att jag mår dåligt! Många här verkar ha sådan tur med välvilliga och förstående gyn som gör sitt bästa för att hjälpa till, men de jag går hos är ju helt befriade från medkänsla...

När vi har fått vårat efterlängtade syskon, så tänker jag aldrig mer vara gravid. Det blir till att sterilisera mig eller ngt. Jag vill egentligen ha många barn... men jag tänker inte vara med om detta mer. Jag vet faktiskt inte om jag orkar försöka alls igen om den här graviditeten inte går bra.  Det är ju tyvärr inte "bara" missfallsrädslan som besvärar mig, utan så mkt fysiskt också...

Läget är lugnt. 147 bpm från liten därinne. Barnmorskegruppen fantastisk! Ringde i panik och dom sa att jag skulle komma direkt. Slängde mig på första bästa spårvagn och kom dit när dom egentligen har lunchstängt. Fick komma in direkt och lyssna på hjärtat. Det tog förvisso bara 3 minuter, men hade jag åkt till gynakuten på Sahlgrenska (två hållplatser från jobbet) hade jag kunnat få vänta i timmar för att få 3 minuter med en barnmorska. Nu tillbaka till jobbet och nästa lektion som börjar om 20 minuter...