Plus igen efter mf/ma

Pixerpi; jag går privat och vet att det är högt tryck där jag går. Därför ringde jag tidigt.
Kommer vara 11+6 så i slutändan blir det inte så tidigt.
Gjorde inte kub förra gången och planerar inte att göra det den här gången heller.
Hur ska du göra?

Jag har RUL i morgon!!!!
Hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå. Jag kommer inte kunna sova gott i natt.
Tänk om samma ska händer igen? Fy vad ofattbart hemsk, jag kommer aldrig bli människa igen.

Blev ledsen på min sambo i går kväll. Han hade varit ute och ätit middag med en kompis och en bekant som belöning för att de hjälpte kompisen att flytta i lördags. Jag vet att han inte hade berättat för kompisen om att vi är gravida igen. Han tycker inte läge har funnits (trots att de åt lunch bara de två häromveckan) och i går ville han inte heller berätta något eftersom han inte kände den tredje personen som var med.
Jag blev SÅ ledsen över det här. Jag kan ju själv inte dölja att jag är gravid (vill inte det heller) och får ju därför berätta på frågor om det är vårt första barn att det inte är det, med antingen den korta eller långa versionen om vad som hänt oss tidigare. Men för honom är det så enkelt, att aldrig berätta något. Inte berätta om vad som hänt oss, inte berätta att vi är gravida igen. Jag vet att han är världens stoltaste, men att han är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel igen, att han inte vill berätta på tex jobbet - kollegorna (förutom chefen) vet inte ens om att vi var gravida med Wilma. Det känns orättvist att han slipper undan frågor. Det känns också tråkigt att han inte vill dela sin glädje med sina kollegor - och den här kompisen då. Hans andra kompisar vet om att vi är gravida så det är inget konstigt. Jag vill ju att alla ska veta om det! Och han ska ju berätta, förmodligen känns det lugnare efter RUL om allt visar sig bra. Jag är bara besviken över att han inte berättat redan. Kompisen väntar själv sitt andra barn med sin fru, med bf i morgon, så man tycker ju att de borde nämna graviditeter och barn ganska ofta när de ses iaf.

Och så blev då han ledsen över att jag gav uttryck för att misstro honom över hur stolt han är över både Wilma och den här graviditeten. Han tycker ju att det är jobbigt att berätta på jobbet eftersom det kommer bli följdfrågor. Sånt som jag hela tiden får stå ut med. Så där låg vi och grät båda två i går kväll. Känsliga och oroliga, eller vad? 

Tror ni Hannes drar ifrån eller Freja saktat av? I morgon BVC  så då kommer facit... i potten ligger en kräklapp! ;)
Missa inte chansen att vinna!

Sicka sötisar du har Mct! Mitt bet går på Hannes.

Usch, Dag och Natt, gråter en tår här. Ska hålla alla mina tummar, lillfingrar, tår, pekfingrar imorgon!

Ang. din sambo, nu känner jag inte varesig honom eller dig men jag förstår både honom och dig. I mitt och min sambos förhållande var det lite omvända roller.

Det är självklart jobbigt för dig iom att du förr eller senare måste berätta att du är gravid (eftersom det syns) och därför måste svara på alla jobbiga frågor, iom eran tidigare historia, medan din sambo kan "slippa undan". Jag ville själv inte berätta för någon enda människa mer än min sambo att jag var gravid denna gången fören efter RUL. Men efter runt v 17-18 där någon gång började folk fråga på jobbet trots att jag försökt dölja magen som kom tidigt. Det var flera på jobbet som blev besvikna att jag inte berättat tidigare, men jag ville inte! För mig vad hela graviditeten väldigt overklig, trots sparkar, fram till några veckor efter RUL och helst hade jag velat gömma mig för hela världen fram tills ungen var ute.

Jag blev istället ledsen och besviken när jag fick reda på att sambon efter vecka 14 där någon gång talat om att jag var gravid till sina vänner. Jag kände mig sviken att han berättat om våran stora hemlighet och att jag nu fick ta emot massa gratulationer och uppmärksamhet jag inte ville ha.

Man är ju så olika! Inget är rätt och inget är fel. I mitt och sambons fall handlade det mycket om kommunikationsbrist då jag inte ens ville prata om graviditen med min sambo, för då kändes det hela så mycket mer verkligt och jag levde i förnekelse. Jag vet att jag smög iväg och spydde och hoppades att han inte skulle höra - för då var jag tvungen att prata om det...  Men i smyg kunde jag stryka över magen och le försiktigt när jag fick en spark.

Vet inte riktigt vad jag ville komma med min upplevelse, mer än att vi är alla olika och reagerar olika på trauman och inget är rätt och inget är fel.

Jag ska tänka på er imorgon!!! Åååh, vad jag ska hålla tummarna!  

Jobbigt Dagochnatt. Det är så otroligt många känslor som cirkulerar och jag förstår att du är livrädd inför imorgon, det skulle jag också vara. Hell, jag är redan livrädd för mitt UL 28 maj...
Förmodligen är det precis som du skriver att ni båda är känslosamma och reagerar starkt därför.
Att inte berätta är ju givetvis din sambos sätt att skydda sig själv, men jobbigt att du inte har samma möjlighet.
Men nu är det så nära, så nära. Efter imorgon vet ni. Allt kommer säkert se jättebra ut. Jag håller tummarna stenhårt!!

Cajsawarg

Dagochnatt:

Jag ska hålla er hårt i tankarna i morgon!!!

Jag håller med KMW, hon satte ord på det jag också vill skriva.

Kraaaaam!!!!