Vi som hade Bf januari/februari 2010

Hej. Jag har verkligen inte fått sömnen att fungera, eller läggningen rättare sagt. Vi tar varsin när de blir trötta, jag försöker amma en till sömns eller bära i mjukliften och min sambo lägger den andre i vagnen och kör över tröskeln. Mitt sätt tar ibland längre tid än hans, men barnet i vagnen skriker nästan hela tiden tills det somnar. Jag hatar det och får så dåligt samvete för det barnet. Sambon tycker att "lite kan de väl skrika". Jag hatar nästan honom också när jag hör skriket. Hade jag bara haft ett barn hade jag kunnat göra allt, men nu går det inte. Jag är beroende av någon som inte är "lika bra" som jag på att ta hand om barnen. Känns som att jag alltid måste offra en:( Sambon har också ont i nacken så han kan inte bära så mycket och ofta på kvällarna är det det enda som gäller. Vi har det inte så bra.

Vill inte låta dem skrika tills de somnar, tips?

Vet inte om mitt sätt fungerar för alla, men jag kan iaf berätta hur jag/vi gör.

Mina killar äter ju ersättning så dom somnar inte vid matning (som min nu 3 åriga dotter alltid gjorde när jag ammande inför natten). Så i början när vi kom hem från sjukhuset så matade jag dom och sen la jag dom i varsin babysitter och sen satt jag och guppade. Oftast blev det att jag hade en i knäet och en i babysittern och sen "guppade" jag frenetiskt . Och när dom väl hade somnat bar jag in dom till sängen, men nu för kanske 4 veckor sedan eller nåt så har jag börjat lägga dom direkt i sängen efter kvällsmatningen. I början blev det lite gnäll och skrik, men jag gick bara in och satte i nappen och klappade lite på rumpan och sen ut.

Vissa dagar fick jag hålla på en timma och andra dagar 5 minuter, men nu verkar båda killarna ha fattat rutinen och allt som oftast så somnar dom inom 5-15 minuter. Jag låter dom aldrig ligga och gallskrika för då plockar jag upp dom, men jag upplever att dom oftast bara ligger och smågnäller och då brukar det räcka med att jag står bredvid sängen och klappar lite på dom.

Så nu känner jag att rutiner inför natten fungerar bra, men visst har vi våra dåliga dagar emellanåt men oftast är jag väldigt nöjd

Vet inte om det hjälper något, men håll ut. Erat sätt kommer snart bli en rutin för era småttingar och då lugnar det ner sig..

Usch, det är inte roligt när man inte räcker till.... har ni provat att lägga dom på mage vid läggning? I början hade vi två gallskrikande pojkar, det funkade inte alls vid läggningen. Vi började lägga dom på mage och skillnaden kom på en gång. Nu får dom mat, sen lägger vi in dom till sina sängar, lägger dom på mage och buffar i rumpan. Ibland somnar dom på en gång, ibland får man hålla på ett tag. Sen får vi gå in några gånger och stoppa in nappar och buffa lite för att dom vaknar till, men sen sover dom som två änglar! Vi köpte andningslarm, eftersom man egentligen inte ska ha dom på mage, så vi vet att dom sover säkert. Och det är sån skillnad!!!

Ska testa lägga dem på mage. Testar allt.

Egentligen kanske det är relationen som är det större problemet :(

Men gumman då

Hur menar du, relationen mellan dig och barnen eller relationan mellan dig och din man

Fröken Fajans: Jag förstår att det måste vara riktigt jobbigt. Det är inte konstigt att det tär på relationen. I början kändes det som att vi bara skrek till varandra. Det har blivit betydligt bättre men visst är det tufft. Ni som har det så jobbigt med era barn skulle nog behöva en paus från "livet". Har ni möjlighet att få barnvakt så att ni kan hitta på nåt bara ni två?

Min gubbe har oxå eller är oxå likadan. Han har inte alls samma tålamod som jag.
Jag brukar låta han sitta med en medans jag nattar den ena sen tar jag den andra från han o lägger. Vår rutin är att Sandra då som har varit extremt jobbig tills nu henne har jag lagt med flaska i hennes säng. Hon brukar somna rätt snabbt om hon är trött. Alicia kan vara lite knepig ibland. Hon ville somna i famnen på kvällarna. JAg har brutit den rutinen nu o lägger henne  i sängen med flaska oxå. I början skrek hon eller gnällde mer. Testade här om dagen att stoppa i nappen i stället o hon slockna. Så nu kan jag lägga henne vid 20.30-21 med flaska sen napp. Tar Sandra o gör samma sak. Dom brukar slockna då inom en 30 min. Min man blir alltså extremt stressad då de skriker. Han var jätte duktig med Sandra när hon var spädis. den enda som kunde få henne lugn. Men nu så fungerar inte hans knep hihi.

Det som gjorde att jag hitta rutinen var att gubben var i väg några kvällar irad. Var då tvungen att hitta ett sett som fungera när jag är själv hemma. Under stunden var jag arg att han inte var hemma. Men nu i efter hand är jag faktiskt glad. Man vart liksom tvungen att hitta nått sett som fungera o det gick!

Vill nog med detta dela med mig till dig att vi oxå har haft det jätte tufft emellan åt. Har även känt ibland att jag avskyr han. Men om du/ni kan så stå ut det blir bättre. Det sägs att den största utmaningen i ett förhållande är första året med barn. Klarar man det så klarar man mkt tillsammans. Dessutom två bebisar!

Som både Mysan 31 och hanide skrev så är det jobbigt med små barn och särskilt med två (det kan jag verkligen säga eftersom jag har ett barn sen tidigare och det är verkligen skillnad) så att försöka få en paus är inte helt fel. Själv har jag börjat jogga för att få en paus och få ventilera/prata med min joggingkompis. Jag brukar passa på att spy galla över allt och alla på lilla joggingrundan, sen känns det jättebra att komma hem igen

Det där med tålamod skiljer sig här hemma också. Jag har mycket mera tålamod med killarna än vad min man har. Så vi har gjort som så att det till största del är jag som matar och lägger killarna, min man får lägga 3 åringen och fixa med välling/ersättning och sånt.

Överlag är det nog jag som tar största ansvaret med killarna och han som tar dottern och annat hushållsgöra här hemma.

Vi gjorde likdant när dottern kom, min man säger att han tycker det är lite svårt med spädbarn och med tålamodet. Som tröst kan jag säga att min man är världens bästa pappa till 3 åringen idag. Det blev liksom bättre och bättre allt eftersom dottern blev äldre.

Jag tycker nog det var dom första 4-5 månaderna som var jobbigast, sen börjar ju barnet tydligare tala om vad den vill och det gjorde att min man upplevde att det liksom blev lättare att komunicera med henne (om ni förstår )

Gud vad jag babblar, men jag ville försöka förklara

Nej, ibland är det tufft. Jag kan känna att det är jobbigt att jag känner killarna bättre än min man, vilket inte är så konstigt eftersom det är jag som är hemma med dom. Jag tillbringar 10 timmar med dom om dagen, medans han träffar dom i typ 2 timmar. Det är helt sjukt egentligen, men det blir ju så eftersom dom lägger sig runt 20.00. Så på 5 arbetsdagar träffar han dom lika mycket som jag gör på en dag... sen tar han ju igen det på helgerna.
MEN, oftast räcker det inte bara att lämna över pojkarna, utan det är jag som får tala om hur dom vill vyssas, hur dom vill bli burna, osv. eftersom jag har lärt mig knepen och vet vad dom tycker om. Han är världens bästa pappa, men som sagt, det känns jobbigt ibland att vara den som "vet allt". Det känns hemskt att komma med pekpinna när han gör "fel".

Vi tjafsar inte jättemycket, det blir mest om kvällarna om pojkarna krånglar vid läggningen, det tär på tålamodet, speciellt om vi båda är trötta. Men vi är väldigt noga med att pussas och kramas om varje dag. Vi myser alltid och pratar en stund innan vi somnar.
För ett tag sen tjafsade vi om något och jag var allmänt småsur, men jag gick fram till min man, kramade honom och sa att jag älskade honom (även om man kanske inte känner det jst då. ) Man behöver små pauser, bara för att bekräfta varandra. Man är ju i det här tillsammans, inte mot varandra.

Sen tycker vi båda att det är viktigt med egentid, både var för sig och tillsammans. Att vi låter någon passa barnen så vi får komma ifrån en stund, om det så bara är för att åka och handla tillsammans.
Vissa dagar känns det som att man skulle behöva ta en veckas semester från hela livet.

Jag har dock börjar förstå hur mina pojkar fungerar!!! Deras gnäll beror mycket på att dom är uttråkade helt enkelt, att dom kräver mer. Nu får jag göra så att dom får mat, sen ligger dom och tittar på sina mobiler eller någonting annat tills dom börjar gnälla för att dom är trötta, då lägger jag dom så brukar dom sova ca 30 minuter. Sen vaknar dom och är på relativt gott humör, sen börjar det om med mat, aktivering, sömn... likaså om jag ska ta ut dom i vagnen, så måste dom vara trötta först. Men det är väl klart egentligen, inte är det roligt att bli stoppad i en vagn om man är pigg! Härom dagen var dom t.o.m. glada när vi gick ut med vagnen och slocknade efter en liten stund, det var längesen det hände.