Stora tråden om Gastric bypass (GBP)

Alltså: är det bara jag som tycker att det här med BMI är ett ganska trubbigt redskap? Jag är såklart glad att jag numera kan titulera mig idealviktig, men när jag började labba med hur lite jag skulle väga för att kallas underviktig blev jag nästan mörkrädd. Med mina 180 centimeter behöver jag väga 57 kilo för att klassas som underviktig. Jag kan säga att det skulle inte vara mycket kvar av mig med den vikten.

Någon som upplever samma sak med det här med undre gränsen på idealvikt, eller är jag bara van att vara tung och har tappat uppfattningen om vad som är normalt att väga? Input mottages varmt

Hejsan, tack så mycket för grattiset vad roligt Jag är grymt nöjd. Höll på att ramla baklänges ikväll när jag räknade ut till GBP-listan, fick slå om flera ggr på miniräknaren för jag blev osäker på den mest basala matematik, 120-81=39 kilo. Holy crap! Det är mycket! Har mått bäst av att inte ha för stor koll på kilon och föra statistik och så, har gjort det så många ggr förr om åren och den här gången har jag unnat mig att bara njuta av färden så att säga. Funkar för mig.

Gällande BMI. Jamen exakt, det är ju ofta man har hört (och upplevt) den övre gränsen av BMI-skalan vara väldigt orättvisande. Men jag hade i alla fall aldrig tidigare reflekterat över om även den undre gränsen är motsvarande, fast åt andra hållet?

Exakt! Här är min poäng! Jag är idag idealviktig på mina 81 kilo till 180 centimeter, men även på 58 kilo räknas jag fortfarande som idealviktig enligt bmi-skalan, och det är det här jag tycker är märkligt. Varför finns det inte olika grader av idealvikt, jag kan tycka att 58 kilo är alldeles för löjeväckande lågt för att kunna vara normalt till min längd??

Alltså, det där är ju så individuellt vad man själv mår bäst av. Sen jag fick barn för snart 4 år sen så kan jag inte längre se filmer eller nyhetsinslag där barn far illa, är allvarligt sjuka, eller hemska tanke - dör. Det går inte. Jag gråter mängder, får ont i magen och kan inte sova.

Jag väljer därmed bort att titta på filmer och nyhetsinslag där sånt förekommer. Innebär det att jag blundar för verkligheten? Eller att jag är kall och hjärtlös som inte tar in andra människors sorg och smärta. Jag vill hävda motsatsen. Jag känner så starkt för barn som jag inte kan rädda, eller som inte finns på riktigt (alla Hollywoodfilmer är inte baserade på verkliga historier) och det påverkar mig såpass negativt att jag inte kan fungera normalt. Att jag väljer att inte se på sånt är alltså ett skydd för mig själv, och dels så att jag kan vara en bra mamma som inte bryter ihop och grinar tacksamt i håret på min egen unge hela tiden - bara för att hon inte har elakartad cancer eller liknande. Jag tror liksom inte på att hon skulle få en så stabil självkänsla av det.

Fan vad jag svamlar, men vad jag menar är att jag VET ju ändå att det händer. Jag VET ju hur hemskt det kan gå för barn, och vad onda människor det finns i världen som drömmer om att skada barn. Men jag mår ju bara sämre av att ta in nya såna bevis på det.

Och det jag vill ha sagt är detta: den enda som kan bedöma om du nu vet tillräckligt om riskerna med operationen - är du. Om du bedömer att du har koll på det som kan hända, och nu bara mår dåligt av att läsa om de som inte har haft lyckade resultat med sin operation - sluta plåga dig själv. Det finns inget egenvärde i att du vaknar upp ur narkosen och är skräckslagen, snarare tvärtom. Ge dig själv gott om information kring för och emot, men om du verkligen har bestämt dig för att genomföra operationen efter att ha bedömt riskerna - unna dig att läsa om såna det har gått bra för. Det är ju ändå det som är ditt mål, att det ska gå bra. Jag ska hålla tummarna När är det dags? Har du fått en op-tid?

Åh jag vet så väl hur du känner (förutom det där med snarkandet, men det måste vara jättejobbigt?)

Jag tycker du är klok som "tvingar" dig ut i aktiviteter trots att du bara vill gå och gömma dig i källaren (så kände jag). Om vi benar ut det hela lite så låter det som att du fokuserar väldigt mycket på andra. Vad sambon och barnen känner, och vad publiken ska tänka. Visst, det är bra att du tänker på andra, till exempel att dina barn får tillräckligt med sömn. Men om du ska orka fram tills du inte är överviktig längre, orka vara dig själv trots övervikten kanske du ska försöka ändra fokus. Försök tänka: good enough. "Jag är tillräckligt bra, och jag gör mitt j-la bästa utifrån de förutsättningar som jag har - just nu. Ok jag är tjock. Men jag sjunger fantastiskt, så jag ska sjunga på den där revyn så folk trillar baklänges i fällstolarna." Till exempel.

Du är tillräckligt bra. Oavsett vad du väger. Det lovar jag.

Gud vad spännande! Det är ju snart ju! Hur mycket övervikt har du? (Alltså inte enligt BMI, utan enligt dig själv)

Ett tillägg till det där med affären. Något som funkar för mig är att prata med mig själv i huvudet när jag fastnar i sånt där (det gör jag även som smal, tänk vad folk stirrar på mig). Jag brukar tänka ungefär "Tänk om den där tanten som stirrar så surt visste att jag går omkring här och är förträfflig på att baka sockerkaka. Då skulle hon inte se så sur ut" eller så brukar jag tänka mig att jag går fram till "stirrisarna" och säger på ett vänligt sätt "Hur skulle det vara att prova med att vara snäll istället?". På nåt märkligt sätt så funkar det. Du får labba lite. Kanske funkar det att du tänker dig att du tar upp en banan ur din vagn och lägger ner den i nån "stirrig" människas vagn istället, och säger "Hej min lilla apa". Vad vet jag, få dig själv att garva inne i huvudet

Förstår det där att vilja mysa en sista gång, tror det är ganska många som opas som tänker så.

Modifast provade jag aldrig, jag körde Camebridge, men man tröttnar på det mesta flyt efter ett antal veckor. Jag tycker hur som helst att du är VM i klok som kör igång med flyt innan de har sagt, för det är skönt rent psykologiskt att ha så lång tid på sig som möjligt. You can do it!!!

Hud som inte drar ihop sig och boobisar som försvinner är ju ändå sånt som går att korrigera om man skulle vilja det sen, eller hur?

Good girl, du kommer fixa det här fint! Heja dig Sing your ass off!

Kraften av tanken är icke att underskatta! Jag har hela utläggningar med mig själv inne i huvudet, och det mår jag bara bra av. Och jag ÄR normal, det var det nån som sa till mig senast idag!

Stor kram till dig, nu ska jag krypa i säng

Har du några kloka ord om järntillskott? Du verkar ha stenkoll på sånt här

Jag blir stenhård i magen av alla järntabletter, och av olika anledningar funkar det inte för mig att vara stenhård i magen. Trots olika preparat som ska göra magen mjuk så slutar det alltid likadant, att jag sitter och grinar på toaletten

Hur som helst behöver jag järn, och jag behöver det nu. Försökte med en brustablett nu senast, Fexim(?) men den blev jag också jättehård av. Och jag känner av järnbristen jättemycket, så jag måste hitta något som funkar! Jag är så trött! Jämt! Försöker kompensera med kosten, käkar till och med sånt där blod-knäckebröd (som jag hade lovat mig själv att aldrig röra för bara tanken på hur de gör det får mig att kväljas) och har googlat fram vilken kost som innehåller mest järn. Men det räcker tyvärr inte.

Provat allt känns det som, samtliga man kan få från apoteket (inte bara provat nu, utan även när jag var gravid för fyra år sen), blutsaft och annat konstigt från hälsokosten men om jag inte får hård mage så verkar de inte fungera - de får inte upp mitt värde tillräckligt.

Varför blir man så hård i magen? En vännina sa något om att det är för att det är animaliskt, och en del tål inte det lika bra som andra. Kan man få järn intravenöst? Eller vilka järntillskott är inte animaliska?

Vampyria: Holy crap! Bra jobbat