Stora tråden om Gastric bypass (GBP)

Ok, dags för mig att känna mig dum i huvudet Vad menar man när man säger vertikala prioriteringar?

Alltså. På tal om boobs, måste jag ställa en fråga till er andra op:ade. Jag har ju aldrig trivts med att ha stora bröst, gillar inte det helt enkelt (tror det hänger ihop med att inne i mitt huvud är jag slank och då har man inga jätteboobisar, oftast inte naturligt i alla fall) tycker det är tungt och att jag får fel typ av blickar om ni fattar hur jag menar. Jag blir asbesvärad av sånt...

Hur som helst. Jag har ju jojobantat hela mitt vuxna liv i princip, och det första som brukar ryka när jag går ner är just brösten, som om kroppen tar fettet därifrån först. Men INTE den här gången Jag har gått ner 25 kilo (yey ) men har "bara" ändrat från 95 till 85, kupan är fortfarande D. För mig ser det därför ut som "Här kommer ett par bröst, och jaha, där kom det en tjej också". Hur jag än klär mig tycker jag de framhävs.

Det här är lyxproblem för många med mindre bröst, det fattar jag, men jag hoppas det finns ngn som kan komma med ngt klokt svar. Min fråga är om det är ngn som har upplevt samma? Kan det vara att jag fått barn (3 år sen), att kroppen typ prioriterar att behålla fettet i spenarna om man så säger? 

Längtar efter att ha B-kupa igen....  

Fragile Angel: Jag tycker du ska försöka tänka att skillnaden inte är så stor egentligen, 27 är ju nääästan 30 och då är det bara 7 kilos skillnad, och det finns ju bebisar som väger 7 kilo. Och bebisar är ju små. Så skillnaden är ju egentligen så liten så den inte finns Kram vännen, du är jätteduktig, glöm inte det!

Måste berätta en grej om hur puckad man kan vara (jag). Efter operationen tänkte jag att jag kan strunta i järntabletterna som är utskrivna från sjukhuset som op:ade mig, för jag blir generellt så fruktansvärt hård i magen av järntillskott. Tänkte att jag skulle ta dem under mensperioderna bara, men det har jag såklart glömt varenda gång. Men så anmärkte min man härom dagen på hur himla TRÖTT jag verkade vara hela tiden, och då började jag fundera. Till slut tänkte jag att jag testar järntabletterna och ser om de gör skillnad, och OJ vilken skillnad! Är så pigg och glad nu igen, känns som att få ett nytt liv! Känns som att jag ska sluta göra egna bedömningar och faktiskt bara lita på det läkare säger till mig

Till den som skrev om råa morötter, minns inte vem det var (Mii?), jag kan inte heller göra det. Får panikont i magen. Rivet går bra, men att tugga direkt från en morot ger kramp som ett brev på posten.

Exakt! Det var det jag kom fram till också. Har ingen aning om vad mitt järnvärde låg på, men det måste ha varit ganska lågt eftersom det gjorde sån enorm skillnad med tillskottet, orken att ta tag i grejer och inte vara så himla slöööööö hela tiden Jag har lactulos som jag får ta när det går för många dagar, man får hålla lite koll så det inte går typ två veckor utan att man har poopat... Då är det inte kul. Undra varför man egentligen blir så himla hård i magen av just järn. Någon som vet??

Hahaha, dagens skratt för mig Annars kanske du är sugen på att tugga, när du väl har hållt på med flyt ett tag

Holy cow! Jag har gått ner 30,6 kilo! 
Det är ett snitt på -1,8 kg i veckan om man räknar från flytstart. Shit pommes frittes!

Gött Hur mkt har du då gått ner när du är nöjd?

OMG! SÄGER folk så till dig? "Så är du fin till nästa gång?!" Skulle få sån brutal lust att kläcka ur mig "Ja, visst är det härligt! Men den där näsan du har kommer du ju få leva med din stackare Hemskt ledsen"

Hej tråden, long time no see.

Tänk att när jag opererades i april vägde jag 113 kilo, och då hade jag gått ner 7 kilo med hjälp av flytet innan. Idag väger jag 81 kilo. Hold the phone! Det är mindre än vad jag vägde när jag träffade maken för 5½ år sen! Han sa alldeles förvånat härom dagen "Men... Vad liten din rumpa är. När hände det?" Haha, tror inte nån av oss riktigt har hängt med i svängarna...

Jag har ju hela tiden sett mig som smal. Ja, där inne i huvudet förstås. Inte när jag tittade ner på kroppen. Men själen har varit smal. Och ändå är det samma enorma förvåning när jag går förbi ett skyltfönster som reflekterar, eller när man provar kläder. Hallå, jag är smalare nu än när jag var tonåring. Har pendlat mer än börsen gör när alla bokslut kommer, och just när jag träffade min man var jag smal, sen tjock, sen halvsmal, sen jättetjock. Man hinner mycket på 5½ år, om man bara anstränger sig lite

Hur som helst, jag håller som bäst på och lär mig att det är ingen som beskriver mig som tjock eller mullig. Shit, jag är inte ens mullig! (Jag är 180 centimeter om det är någon som vid det här laget tycker att jag överdriver ) Det är inte längre jag som är stor, som tar mest plats, som känner mig som en jätte. Det är en overklig känsla att vänja sig vid. Jag unnar alla som varit överviktiga och gjort seriösa försök att gå ner men inte lyckats - precis den känslan.

Allt gott!