popcornplaya skrev 2010-11-11 17:26:27 följande:
Hej alla i tråden. Tänkte uppdatera lite om vad som hänt oss men håll det gärna borta från Facebook då inte alla vet än.
Jag har i alla fall varit med om dom värsta dagarna hitills i mitt liv. Det började med att jag fick åka in med ambulans till akuten i tisdags kväll. Konstaterades att jag hade dubbelsidig lunginflammation. Blev inlagd och mådde skit och hade jätte, jätte ont. På onsdagen så fick vi i alla fall göra ctg och ultraljud för att se att allt var bra med bebis och allt så bra ut.
Sen på natten tyckte jag att jag började få lite förvärkar som känndes lite mer och att det kom flera efter varandra, fick ringa på sköterska som kontaktade förlossningen som skulle komma ner och ta en kik. Medans vi väntade på att dom skulle komma så gick vattnet, då var klockan 20 över 1 på natten. När barnmorskan kom sen vid tjugo i 2 så kände hon på mig och jag var då öppen 5 cm. Efter lite dividerande så körde dom i alla fall upp mig i sängen till förlossningen. Då var klockan ungefär 2 på natten när vi kom in på rummet. Kvart över 2 kom min man äntligen också, han hade fått skynda sig rätt bra..... Då hade krystvärkarna redan börjat men jag försökte att bara andas igenom dom. 02:25 så var hon ute sen i alla fall.
Var inte världens roligaste att föda barn när man mådde som jag mådde men när våran dotter kom ut så var vi världens lyckligaste. Nu var våran familj fullbordad....... Lyckan blev tyvärr väldigt kortvarig.......... Det visade sig tillslut att våran dotter har down.......
Så nu i princip så rinner tårarna för det mesta, har panik för framtiden och allt känns bara skit. Har svårt att ens titta på min dotter, vill inte ta i henne än mindre amma. Mår även fortfarande fruktansvärt dåligt och får antibiotika intravenöst.
Så jag tackar så fruktansvärt mkt för era grattis men jag har svårt att känna att det är nått att gratta............
Skriv som sagt inget om detta på facebook.......
Men sötaste du!
Jag hoppas du har gott om rätt folk omkring dig nu som låter dig få den tid och stöd du behöver!
Inser att det är något som är lätt att säga men i det närmaste omöjligt att göra... Men försök att bara andas i lugn och ro! Tillåt dig att falla men håll händerna öppna för att ta emot stöd och hjälp att resa dig sen igen.
Låt det få ta tid!
Det kommer att bli bra allting. På någon underlig höger så löser sig alltid saker och ting och du kommer att hitta den väg som är rätt för dig förbi alla dessa till synes omöjligt höga hinder!
Försök att släppa pressen på alla de där ska och borde.
Du behöver tid och stöd för att åter hitta balansen och när du gjort det så kommer alla dessa ska och borde bli alldeles självklara och naturliga!
Du är en fantastisk mamma till en underbar grabb och en fantastisk liten tös!
