Fungerar psykodynamisk terapi?

Det beror på vem du frågar. Jag blev inte hjälpt av ett år i PDT. Forskningen visar att KBT fungerar, inte PDT. I PDT pratar man om problemen, i KBT arbetar man med dem för att lära sig att lösa dem och hantera dem, även när man har slutat gå i terapi. I PDT pratar man om vad man vill, jag pratade i ett år om helt oväsentliga saker. I KBT bestämmer man vad det jobbiga är, vad man ska ta upp, vad man ska arbeta med osv. Så allt beror på hur DU vill jobba.. men om du går enligt forskning är KBT bättre. :)

Jag har gått i psykodynamisk terapi i flera år. Vi jobbade mycket med min barndom i början, gick igenom mkt svårt som har hänt - och som påverkar hur jag handlar och reagerar i dag. Det blev många aha-upplevelser och jag har helt klart bättre förståelse för varför jag är som jag är.
Men jag har schizoid personlighetsstörning som är rätt knepig. Min psykolog och jag snackar nuförtiden mest om strategier, varför jag blir orolig och mår dåligt av diverse saker och hur jag bäst handskas med mina problem.
KBT har fått mkt publicitet de senaste åren. Många tycker det är en fantastisk kvickfix, patienten behöver inte så många behandlingstillfällen och kostar därmed inte lika mycket. Sedan finns det de som menar att KBT- patienterna ofta kommer tillbaka till psykvården. Regeringen har satsat en herrans massa miljoner på snabbutbildning av KBT- terapeuter så vi får hoppas att det någonting som fungerar även på längre sikt.
Det jag personligen tror är att det är personkemin mellan patient och terapeut som är viktigast. Min psykodynamiker till terapeut är en helt fantastisk människa, otroligt proffsig och ger mig den hjälp jag så väl behöver.

Iofs beror det också på vad man har. Panikångest och fobier t ex går mycket snabbare och har mycket bättre resultat med KBT. Man pratar om hur det ser ut nu och inte lika mycket om barndomen. Hur man tänker och reagerar nu, vad man gör fel och hur man ska ändra det. Anledningen till varför man har satsat så mycket på KBT är för att den har en massa forskning som stöder den, till skillnad från PDT som inte har det, och nu går man enligt vetenskapligt beprövad erfarenhet. I KBT strävar man efter en så kort terapi som möjligt men om man har svåra problem går man ofta mycket längre. Man strävar också efter att lära sig att hantera problemen EFTER att man gått klart i terapin så att man ska klara sig utan mediciner och slippa återfall.

Jag kan också tillägga att när jag gick i PDT tyckte jag jätemycket om min terapeut. Problemet var att vi aldrig kom fram till mina problem, vi pratade bara om min barndom utan att arbeta med det som var fel nu, och alltså ledde det inte någonstans alls. Personkemin är otroligt viktig men även sättet man arbetar på. I KBT arbetar man med hur tankar och känslor påverkar beteenden och hur man kan ändra dessa (t ex fobier, ångest, social fobi, självskadebeteende osv). Hur man tänker fel, t ex "om jag får underkänt på min tenta är jag världens sämsta person" eller "alla stirrar på mig och tycker jag är löjlig". Man gör beteendeexperiment för att se om tankarna stämmer eller inte, man exponerar sig för jobba saker tills man inte längre får ångest.. det är mycket med rakt på sak än PDT.

Jag tycker om min psykolog jättemycket, från henne får jag de reaktioner/bekräftelse jag aldrig fick av min egen mamma och det känns jättebra. Jag har redan väldigt mycket insikt i mina problem, det säger hon också. Jag vet redan varför jag är som jag är. Jag vet hur det allt hänger ihop. Det jag inte vet är hur jag ska komma över det.

Jag har haft problem med ångest och depression sedan barndommen. Inte pga något allvarligt egentligen men det finns ändå saker som varit jobbiga. Sen har jag fått rejält försvårad ångest i vuxen ålder efter övergrepp jag utsatts för. Detta har jag inte pratat så mycket om med andra, bara väldigt ytligt. Egentligen önskar jag att jag kunde bli fixad utan att dra upp allt, men jag vet inte om det går. Jag känner mig väldigt förvirrad, och jag har ett stort behov av att förstå hur terapin ska fungera och hur de arbetar egentligen. Målet är ju att bli bättre en dag. Jag har hela tiden trott att psykologen ska försöka ändra mina tankemönster osv, men denna psykolog lyssnar bara och ställer bara frågor ibland för att få en tydligare bild. Jag får berätta men mina tankar ifrågasätts inte, får inga hemläxor som jag ska tänka på osv.

Jag har bara haft två besök hittils så man kanske arbetar mer med sånt när hon har fått en helheltsbild?

Öpöpöp! "Forskningen visar att KBT fungerar, inte PDT" stämmer inte alls. Den forskning som gjorts gällande PDT visar att den fungerar hur bra som helst. Däremot har det inte alls bedrivits så mycket forskning om detta så det är en stor snebalans i forskningsresultat gällande PDT och KBT som det forskats mycket i. Som vanligt är det mycket en ekonomisk fråga: KBT anses som "snabb och enkelt", behövs ett antal sessioner och sedan avslutas patienten - är de inte "friska" då kan de klassas som terapiresistenta, dvs hopplösa fall.

Dessa två terapiformer har helt olika utgångspunkter och för vissa funkar det ena men inte deta andra för vissa behövs båda. PDT utgår ifrån att bearbeta trauman för att komma vidare. Visst kan det kännas som att "prata av sig" men det är ju olika vilken terapeut man går hos. Många PDTare tar in det patienten säger för att hjälpa patienten upptäcka mönster, komma fram till hur de vill förändras och hitta strategier för att uppnå detta. KBT är väldigt manualbaserat, man fokuserar på symptomen  och förändrar sitt förhållningssätt genom beteendeförändringar. Det finns också andra terapiformer som KT (kognitiv terapi vilket påminner om KBT men där man ofta går bakåt för att man ska få en förståelse för sitt reaktionssätt och sedan arbetar med symptom i dagsläge hur man tänker/känner/reagerar  för att förändra sig på ett adaptivt sätt), existensiell terapi etc.

Jag har iaf läst om många studier under min psykologutbildning som bevisar att PDT inte fungerar lika bra som KBT. Sen är det en myt att man inte arbetar med VARFÖR man tänker som man gör i KBT, men man gör det inte på ett sätt där man ältar sina problem. Det är bra att komma till insikt men det viktigaste är att komma över problemen.

Jag har gått i psykodynamisk terapi i 2½ år, vilket hjälpte mig mycket. Min ångest har reducerats kraftigt, ett resultat som håller i sig fortfarande. Jag avslutade terapin för över 7 år sedan.

Det beror på så många faktorer vad som funkar bäst för varje patient. Det handlar både om vilka problem man har, vad som orsakar problemen, hur personkemin fungerar mellan patient och terapeut, vilket arbete patienten är villig att lägga ner, vilken självinsikt patienten har, hur terapeuten förhåller sig till patienten osv osv. Det går inte att ge något generellt svar utan man får pröva sig fram.

Svar till Anonym:

Psykodynamisk psykoterapi fungerar som den bästa av psykoterapier, men det krävs en hel del av en själv för att det ska fungera optimalt. Dels bör man gå två gånger i veckan helst, men en gång i veckan fungerar också. Men man måste gå konsekvent och under flera år (åtminstonde 3-4 år). Det krävs också att man är i rätt fas i livet, att man har kapaciteten, förmågan och viljan att utforska sig själv. Och framför allt måste man hitta rätt psykoterapeut där personkemin stämmer och där psykoterapeuten har kunskap, intresse och erfarenhet. Alliansen är A och O i en psykoterapi, dvs. att samspelet mellan psykoterapeut och klient fungerar optimalt. Och när det gäller forskning så är det så att all modern forskning visar att det inte är metoden i sig som är det viktiga utan just alliansen, relationen mellan psykoterapeut och klient. Det är det som är det avgörande hur utfallet av psykoterapin blir.

Jag drog de olika inriktningarna väldigt väldigt fort och i stora drag. Jag är själv utbildad psykolog (kognitiv/dynamisk med påbyggnad inom KBT) och har tvärtemot dig varken under utbildningen eller senare i arbetslivet fått forskningsunderlag för att dynamisk terapi inte har samma positiva effekt - tvärtom. Att kalla ett omfattande terapiarbete i dynamisk inriktning ältande tycker jag inte är riktigt rättvist. Det finns även dynamisk korttidsterapi men den kanske det inte prata så mycket om som även har visat mycket positiv effekt. Som Birgitta säger är det aliansen som ger den största effekten oavsett inriktning vilket många studier påvisar. Det finns dynamiker som är väldigt aktiva under terapin tvärtemot vad många tror. Jag har också mött många patienter som är väldigt negativa till KBT, upplever den som för drivande och personlig och som att de inte får prata om det som känns viktigt. Så alla terapiformer är lika viktiga, det som inte passar en person passar en annan och tvärtom. Det är också viktigt att patienten vågar ta upp sina behov och vad han/hon upplever bra/inte bra med sin terapeut oavsett inriktning.