Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Hur allvarligt de ser på det är ofta beoende på om du gjorde det för att släppa ut ångest eller om du verkligen inte ville vara med mer. Tyvärr.
Det är inte alls bra vad du gjorde, hur djupt det än var så hoppas jag de tar dig på allvar och egentligen borde du blivit inlagd.

Hoppas du får den hjälp du behöver.
Kramar. 

Jag faller..
Blir bara jobbigare för var dag som går. Min vanliga ssk är på semester och den jag går hos nu verkar mest intresserad av att gulla med min son.

Har även svårt att förklara för sambon. Han säger åt mig att jag måste berätta hur jag mår men, när jag gör det så förstår han inte ändå. Säger jag att jag är trött och deprimerad, inte vill/orkar så tycker han att jag ska aktivera mig. Visst det hjälpte för att bryta mönstret förut men nu faller jag för långt ner för att komma åt repet och dra mig upp en stund.

Bara trött, ångest ständigt och deprimerad, vilket verkar bli värre för var dag. Vet inte hur jag ska vrida och vända på mig. Vet att det är bra att hitta på saker men har nu så svårt att orka... 

Skit! Allt är bara skit!
Ska jag orka en tur till med depp...?!
Vill verkligen inte.
Vill bara sova och gråta men, jag kan inte nåt av dem. 

Vill bara ha tillbaka min ssk.

Kramar till dig Maddisen och hoppas vi kan få en bättre dag.

(är den nya du har bättre? 

En del nya verkar det som..?
Välkomna isf.
Orkar inte riktigt läsa men ska försöka lite iaf.
Kram på er. 

Har aldrig varit med om att ångesten satt sig fysiskt.
Mår illa, huvudvärk. Känns som den attackerar mitt inre och försöker slita itu mig inifrån.

Jag vill verkligen inte!
Dessutom, att jag inte ens orkar bry mig att läsa om er andra är inte heller likt mig som annars, som Maddisen, brukar svara inlägg efter inlägg.

Maddisen, hur går det för dig?

Kram på er alla. Hoppas jag kan sluta med dessa ego-inlägg snart och även ägna mig åt er. 

Bra. Ge dig inte nu. Försök iaf stå på dig. Vet hur svårt det är, brukar oftast ha nån med mig om så bara för stöd. Nån som vet hur jag mår och kan hjälpa till lite att förmedla det.
Hatar att sitta i det där superupplysta rummet med två pers som bara stirrar och hummar.

Kramar för kvällen. 

Hej,
ja, halsbränna får jag mycket när det sätter sig i kroppen. Bara så jag känt av den ständiga molande ångesten förr. Vid attacker är ju allt fel på kroppen och jag tror jag ska dö men, inte annars.
Ilningar i magen, eller som jag kallar fjärilar fast på ett dåligt sätt, har jag ofta nu. Tyngdkänslan sitter också ganska rejält emellanåt. Sjukt egentligen vilka spratt hjärnan spelar en..

Bra att du klarade första dagen men illa att det såg ut som det gjorde. Jag skulle ha gjort precis samma sak som du, fast man inte ska. Jag tycker det är jobbigt att när jag har anställning behöva oroa mig samma dag jag går från jobbet på semester eller s-skrivning, att det kommer inte alls vara samma reda som när jag är där. Jag är ett äkta kontroll freak vad gäller sånt.

Bra att du ska få dina stes iaf. Jag ska nog be om höjning nästa måndag när min vanliga ssk är tillbaka på psyk. Vilken styrka har du att ta per dag?

Du är inte ensam om att skriva romaner här.
Kram
 

Idag när jag var och hämtade mina mediciner sa min vikarie-skötare att detta om att sambon inte förstår mig, jag måste hitta ett sätt att förklara, förmedla till honom. Lättare sagt än gjort, han förstår aldrig vad jag säger utan tycker att ja ger upp och inte aktiverar mig..

Så, jag skrev ett mail!
Säkert rörigt men försökte ändå få fram, fast jag ibland fick gå tillbaka ;), vad som sker i mitt huvud, mina tankar, hur jag känner mitt psyke själv mer än han och att jag försöker lära mig, på egen hand att lyssna på mina signaler om hur mycket jag orkar och inte. Skrev även att han alltid, vilken tid på dygnet som helst, kan ringa min mamma för råd och stöttning då hon varit med mig genom alla år.
Att han skulle försöka släppa förra året och se att jag inte är psykotisk eller manisk, jag har bara en depression. (inte för att förminska, det är ett helvete men för att förklara skillnaden för honom.) Hoppas nån förstod vad jag menade där..
Att, när jag mår så dåligt att jag inte ens... vet inte.. så kan jag inte tvinga mig till saker utan måste få vila eller bara sitta framför teven eller nåt. Det går då inte att bryta mönstret som jag klarat förut.

Skrev massa.
När han kom hem från jobbet så sa han tack (!) för att jag förklarat för honom på ett mer förstående sätt. Han tyckte det nog var mer min grej att skriva istället för att försöka prata och tappa bort vad jag vill säga direkt och det leder till spänningar oss emellan. Han var glad att jag skrivit och det känns som en enorm lättnad för mig.
Det viktigaste av allt. Jag förklarade även att när jag mår så här dåligt så går precis all min energi, och lite till, till att ta hand om sonen. Att han får vad han behöver och även måste ut en stund varje dag. Då har jag absolut ingen ork kvar på kvällen när lillen sover och jag sitter med min ångest men måste få lugn och ro... att göra det..? Hmm, vet inte om jag fattade den själv. :/

Ett tips från mig till er iaf. Om ni har svårt att uttrycka er i tal, skriv istället. Eller annat som passar. 

(lilla my), ska vi tävla om vem som skriver längst romaner.  

Är du ff ung nog för bup eller skulle du kunna söka dig nån annan stans? Jag tänker då främst på "akut-psyk". Om du är gammal nog för att de ska ta emot dig. I så fall tycker jag du ska ringa dit direkt. Vänta inte. Annars kontaktar du din husläkare på VC och ber om tid, för ev remiss till kurator eller psykolog.

Förstår di panik i att inte vilja hamna där igen. Jag säger detta till dig nu, trots mitt eget mående och väldigt depressiva tankar, du kommer bli bättre!
Sök hjälp. Har du nån närstående? Ställ till ett jäkla liv om du inte får hjälp, det behövs tyvärr ibland men du måste uppmärksammas NU.

Vet inte vad mer jag kan skriva då jag nog inte är den bästa rådgivaren för tillfället men, kramar kan jag skicka till dig.
Kram och ge inte upp hoppet!