Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Hej igen tråden!

Observera att detta är ett egoinlägg :-P

Jag var hos prattanten idag - och jag var (ganska) ärlig. Berättade om självskadandet och destruktiva tankar. Det är tur att hon är så bra, hon säger liksom inte emot utan låter mig tänka och tala och vara det jag känner att jag är... Vi ska höras igen på fredag och hon sa att om jag känner att jag inte står ut längre, så ska jag antingen ringa akut eller till henne eller ja, ni fattar.. Eventuellt kanske jag ska få ECT igen, det var jag som tog upp det. Det har hjälpt mig förut, och jag litar på behandlingen, men det beror helt på hur jag känner att det fortsätter... 

beano - vad menas med aggressiv depression? Visst är det så att man önskar att det skulle komma en revolutionerande medicin! Speciellt när man har haft problem länge... Det känns som om ingenting ändå hjälper i längden och stundtals orkar man liksom inte kämpa mer...

Maia - Jo, det kändes väl okej. Idag känner jag mig ganska låg - kanske för att jag lät det komma ut, öppet liksom, satte ord på det. Det blir lite verkligare då.  Jag tycker det är väldigt bra att du har bestämt dig för att ta dagen som den kommer! Power! Jag ska försöka inspireras av dig!

Sweer N Cute - mitt första besök var på vårdcentralen och då fick jag prata med en läkare som remitterade mig vidare till psykiatriska öppenvården. Jag har för mig att den första läkaren sjukskrev mig en tid - minns inte hur länge, kanske en månad, max - och sen fick jag träffa en psykiater en tid efteråt. Första mötet pratade vi nog mest igenom hur mitt liv hade sett ut dittills, tidigare problem osv. Vi diskuterade såklart också hur livet var nu och vad jag kände att jag ville ha hjälp med och på vilket sätt (samtalskontakt, gruppsamtal, enbart läkarkontakt). Vi pratade också om sjukskrivningen. Alltså, det mesta handlade ju om mig själv, mitt mående och hur jag tänkte den närmaste framtiden. 

Men - det var alltså ingen psykolog utan en psykiatriker (?), så jag vet inte hur det funkar med en psykolog, fast jag kan ju tänka mig att det är ungefär detsamma.. 

Maia - jag håller med ovanstående om att du är superstrong som tar hand om din lilla prins! Det är jättebra ju! 

Ang. viktuppgång och mediciner så har jag också gått upp jättemycket, speciellt sen jag började med lamotriginet.. Försöker att tänka att det är pga medicinen och inte för att jag har dålig karaktär, men det förstår ju alla att det inte funkar. Skulden är alltid min. Om det är en medicin som trots allt fungerar, så tycker jag att du ska försöka behålla dem, men är det så att viktfokuset helt tar över, så kanske det är någonting att ta upp åtminstone.

Sjukt irriterad idag - muttrar och fnyser och kokar när jag måste upprepa allting hela tiden (min man hör lite dåligt). Antagligen kommer jag bli helt galen innan kvällen. Samtidigt måste jag säga att jag är så himla deppig, ingen lust till någonting. Bara blääääääääääääääääääääää... 

Maia - Jag brukar försöka tänka att det är så just nu, det här med vikten alltså, att jag får ta tag i det när jag mår bättre. Om man liksom ska lägga till en viktkamp utöver allting annat så blir det hela ännu värre. Visserligen så kan det ju orsaka ångest i sig, vikten alltså, men samtidigt - det är kanske inte prio ett, utan att överleva eller åtminstone hålla näsan över ytan är det absolut viktiga. 

ryggskadad - Jag har samma problem som du. Jag mår pissdåligt många gånger (inte alltid) när jag ska iväg och göra saker. Vissa gånger har jag fullständig panik och klarar inte av någonting medan det andra gånger går lite bättre och jag klarar av det. Det beror lite på vad det är jag ska göra och med vem, men det är inte alltid det har någon betydelse heller. Jag tycker mig märka att det ofta är lättare med spontan-grejer än med sådant man planerat sen länge, det kanske är hela förväntansgrejen som gör att kraven från mig själv ökar och därmed blir fallet så mycket större när man känner att man inte pallar - är det mer spontant så har man ju inte hunnit lägga in förväntningar osv. så då blir det ett mycket mindre, eller inget, fall..

Maddisen - Vad konstigt att du redan är hemma igen. Ibland funderar man hur det fungerar egentligen. Har du fått göra någon Madr-s skattning? Eller vad baserar de tanken om att du inte mår tillräckligt dåligt för ECT på? Alltså, jag vet ju att ECT inte är det man tar till i första taget direkt, det ska ju gå ganska långt innan man hamnar där, det är ju ingen picknick direkt, men vad jag förstår så har ju du mått dåligt väldigt länge och kanske skulle behöva komma upp ur svackan för att kunna komma vidare. Nu är jag ju ingen expert så jag vet ju egentligen ingenting om hur man bedömer sådant, men jag vet att det har fungerat för mig och det är därför det  finns i bakhuvudet.

Här har det inte varit en särskilt bra dag. Det känns som om det aldrig är det numera. Så fort jag blir ensam börjar tankarna på livet och livets meningslöshet att mala. Tankarna om att det aldrig blir bättre, att det alltid är såhär och funderingar på om det nu alltid ska vara såhär - är det verkligen mening att man ska leva då? Jag tillför ju egentligen ingenting utom problem för omgivningen. När jag är ensam är också de destruktiva tankarna konstanta, jag vill bara skära och skära och tankarna på att avsluta alltihop är ständigt närvarande. Samtidigt så vill jag ju leva, jag vill känna att jag klarar av livet med allt vad det innebär, både positivt och negativt. Just nu känns det ju som att man balanserar på en mycket, mycket tunn tråd som, om den skulle brista, om någonting skulle hända, så faller jag djupt och det står jag inte ut med, då är det bättre att jag är borta först - förstår ni hur jag menar? Jag har i alla fall fått Zopiklon utskrivet för att jag ska få åtminstone en natt med lite bättre sömn och imorgon ska min prattant ringa igen, så får vi se vad hon tycker och tänker..

Muahhhhh - jag är så trött på den här skiten!! 

Maddisen - Jag tycker a/ det är konstigt att du inte fått göra någon skattning. Det får jag göra titt som tätt tycker jag, speciellt när jag har varit inlagd. När jag fått ECT så har jag fått göra innan, under och efter behandlingen. Det beror främst på att de vill veta hur mycket man behöver.. Man får ju såklart inte mer än ett visst antal behandlingar, det varierar från person till person, jag har fått som mest 15 behandlingar på en gång vilket jag tror är max. Jag har också haft underhållsbehandling, en gång per vecka eller längre tid mellan. Man glesar ju ut konstant när man får underhåll.

Natten inatt var mycket lugnare, eller, jag drömde lika mycket som vanligt, men jag var mer i en dimma. Det var skönt. Nu känns allt bara hopplöst igen. Sådär - jag vill inte mer, jag orkar inte mer, det är liksom stopp. Jag ska försöka nysta lite garn och så börja virka sexkantiga mormorsrutor till en filt. Det är bra att sysselsätta händerna ett tag åtminstone - hjälper att fokusera på någonting annat. 

Pisspisspisspisspissdag. Jag är såååå leeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeess! Det värsta tycker jag är alla självskadetankar och självmordstankar, framför allt för att jag är så impulsiv - men jag tänker försöka var omgiven av maken iaf, så att jag klarar av det. (Samtidigt får jag krupp när han håller på och kelar och pyssas och sånt, då bara kryper det i hela kroppen..)

Ny här: ECT är elchocksbehandling (eller, det heter bara elbehandling nu, tror jag). Det är ju en lite omdiskuterad metod och det har varit uppe i media det senaste året, vad som är bra och inte. Nu är det klart att media (jag rtor det var Uppdrag granskning) bara lyfter fram de behandlingar som inte varit så bra, men för mig har det fungerat väldigt bra. Jag tycker framför allt att det gör att jag kommer upp ur djupet, upp så att jag kan och orkar göra saker vilket jag inte kan när jag är som djupast ner i deppressionen. Dock så ska man väl vara medveten om att det kan påverka minnet lite, korttidsminnet, det har det inte gjort för mig - men det kan ha den effekten. För mig känns det dock som att det är värt att använda den metoden när det fungerar. (Men, som sagt, jag har inte upplevt någon minnesförändring).

Ryggskadad - Jag försöker också att inte planera in för mycket. Oftast brukar ju det vara lättare (det kanske jag skrev förresten) att göra saker spontant. Det var någon mer som skrev (Orolig?) om resor och det är väldigt märkligt, för jag kan planera och genomföra en resa (eller, jag vet ju inte om det går än för det är inte förrän nästa sommar), min man och jag ska åka till New York har vi tänkt. Vi var där på bröllopsresa och förälskade oss totalt i den staden, så vi har beslutat att spara så mycket pengar som möjligt för att komma dit. Det jag upplevde sist var att jag, på något vis, lämnade allt bakom mig, släppte greppet liksom och befann mig i en bubbla när vi var bortresta. Lite som att, jag vet inte, jag blev inte "den där" som alltid är till besvär och inte pallar någonting utan jag var mer anonym.. Jag vet inte om det var just det som gjorde det, men jag kan inte förklara det på något annat sätt.. Hur som helst blev det som att jag hade lite ledigt från mig själv - det var såklart skönt!

Päronsplit - nu vet jag att du  inte har internet för tillfället, men du ska absolut inte känna att du inte får hänga på här! Hoppas att du kommer tillbaka snart!!

Maia - Intressant att läsa en från andra sidan (aka. som upplevt ectn's negativa bit). Jobbigt att det blivit så för dig, det tycker jag verkligen!! Synd att det inte är en metod som fungerar för alla, typ blindtarmsoperation! Jag har fått fyra omgångar el de senaste tre åren, en 15, två gånger 12 och en gång som jag fick 7 eller 8 någonting. Däremellan har jag också ibland fått underhållsbehandling. Jag har haft problem med minnet också, men när jag tog upp det på öppenvården så fick jag veta att medicinen i sig kan ha den effekten (jag vet egentligen inte vilken av dem det var, men antagligen lamotrigin, eftersom det var den nyaste tillagda) vilket förvånade mig mycket, eftersom jag direkt tänkte att det nog var ECT:n. Dock - som du har det är ju mycket mycket värre - jag förstår verkligen att du inte tycker att det är en bra behandling.. Jag skulle resonera som du, i ditt läge, absolut! För egen del är det ju inte precis det första man vill ta till, men som det är nu - vilket jag också känner igen sedan tidigare - så tror jag det vore en idé. Åtminstone kanske sex behandlingar, bara man liksom kommer ur geggan..

Jag har ju lugnande här, men nu har vi varit ute på en promenad och så har jag pratat med min bästa vän, så det känns lite bättre nu. Man ska ju försöka se det som är bra. 

Just nu sitter jag och försöker göra ett album på facebook - det gick hur bra som helst tills jag råkade trycka fel, och nu får jag ladda upp ett foto åt gången.. Roligt. Verkligen. Toppen. Dessutom är det massor av flugj-ar överallt, man kan ju inte precis stänga dörrarna när det ändå är varmt ute... Det är härligt när man känner att man lägger energin på helt rätt saker :-P

Maia - Ja, jag förstår precis hur du tänker. Det är fegt att försöka dölja det, tycker jag, för som patient så måste man ju bli informerad om vad som faktiskt KAN hända! Förhoppningsvis går det ju bra i de flesta fall, men inte alltid, och det måste man ju vara medveten om. Om du dessutom inte ens hade lamotriginet då, så tycker jag det är ännu konstigare, eftersom det då verkar vara det som är dåligt för minnet (och som säkert inte heller förbättrade situationen för dig, när det redan var ett faktum att minnet tagit skada). Som tur är (för mig) så har de varit väldigt noga med informationen för mig - även om jag redan vetat vad jag givit mig in på, så får jag informationen i alla fall.. Hursomhelst - det är fegt, är vad det är!!!

Jag är verkligen ledsen över att det blivit som det blivit för dig, det är jag verkligen. Fy sjutton! Om det gick skulle du få lite av mitt minne (själva funktionen då, inte minnena..).

Tro det den som vill, men jag har tillslut fått upp bilderna - det är fantastiskt.. (Kan ha varit så att det var någon som inte riktigt gjorde precis så som man skulle). 

...ja, och apropå minnet dårå, så ska jag nu bara (som jag tänkt i mina två senaste inlägg) säga till dig MADDISEN - att det är roligt att du går på fest ikväll! Jag hoppas att det blir bra!