Äggdonation vs. Adoption

Vi ville ha barn o testade allt!! Det var helt oviktigt för oss om bara den ena skulle vara genetisk förälder. Vi testade allt i väntan på adoption mest för att adoptocessen är så lång. Det blev adoption till slut o det blev en fullträff!! Känns helt betydelselöst att hon inte bär våra gener, däremot kan jag önska att jag burit henne i min kropp o att vi hade fått vara med från första början. Känns konstigt att veta att andra människor har tagit hand om vår plutt hon är ju liksom vår.

Äggdonation eller spermiedonation har aldrig varit ett alternativ för oss, inte IVF heller. Delvis p g a etiska skäl förknippade med IVF men också av rent känslomässiga. Ett barn som var den enes genetiska men inte den andres känns helt främmande,  vid adoptionen är vi jämställda varandra och har likvärdiga band till barnet.

Fast om man ska vara petig så skulle det ju vara den andres barn ändå, trots att de inte har genetiska band För vid adoption så har man ju samma band till barnet som ett biologiskt och det ändras väl inte bara för att barnet blivit till av en cell som tillhör mannen, men inte kvinnan. När det gäller äggdonation är det iaf kvinnan som burit barnet och det bör väl räknas ganska högt. Utan kvinnan skulle inte den donerade lilla cellen kunna bli ett barn.

Var det svar till mig?

I så fall: som sagt, vid äggdonation eller spermadonation skulle det vara den enes _genetiska_ barn och inte den andres. Vid adoption, om det inte är s.k styvbarnsadoption, är det varken den enes eller den andres genetiska barn. Det första har alltid känts otänkbart för oss, det senare betydligt mer självklart liksom.

Som genetisk förälder till mitt barn skulle jag inte ha samma band till mitt barn som i egenskap av adoptivförälder. Den genetiska biten som finns i första fallet finns ju inte i andra. Det betyder inte att jag skulle ha ett starkare eller bättre band som genetisk förälder, bara ett delvis annorlunda sådant.

Jo det var ett svar på ditt inlägg.

Jag tycker som sagt att barnet är lika mycket kvinnans som mannens vid en donation och jag tror aldrig jag hört att just detta skulle ha varit ett "problem" för par som tagit emot donationer.

det är mng som säger att de inte skule vara likvärdiga inför barnet ocvh jag förstår inte det. Men alla är olika.

Tack för alla svar här i tråden. Jag tror i och för sig inte att det är någon skillnad på kärleken och banden till barnet mellan de olika sätten.

Grace O: Äggdonation kan bli billigare rent ekonomiskt än adoption. Ett försök med ca 50% chans kostar ca 50 000 kr i till exempel Tjeckien.

Jennie med ie: Hur tänker du kring du kring de etiska skälen med ivf/äd? Jag tycker det är intressant. Själv har jag börjat tvivla något kring ÄD. Hur tänker du?

Mamma till V 08: Jag tycker det du säger om kommunikation med barnen är klokt. Egentligen tror jag att om man bara har kommunikation hela tiden så är risken liten att barnet ska känna att det fattas dem något. Det enda som kan saknas en människa är nära relationer tänker jag. (Det är inte alltid säkert att en bio mamma kan ge en det heller).

Sedan så tror jag att genetiken inte har så mycket att göra med hur närta relation/band man får med sitt barn.

Själv så ville jag väldigt gärna gå igenom en graviditet och har därför gått igenom en ÄD (som inte lyckades). Nu ett och ett halvt år senare så känner jag att jag precis lika väl kan adoptera. Har stått i kö i tre år men chansen till ett barn eller i alla fal ett litet barn är inte så stor då jag är några år över 40 nu. Funderingarna har varit rätt strora under sensommaren hur jag vill gå vidare.

Tja jag säger inte att det inte är lika mycket mannens som kvinnans barn. Återigen säger jag att det är bara den enes _genetiska_. Ingen värdering i det.

Det har att göra med min syn att livet startar vid befruktningen och att det sedan är fel att medvetet agera så att detta livs chanser att utvecklas vidare till en färdig människa tas bort eller försämras. Vid IVF befruktar man fler ägg än vad man planerat att återföra, eftersom alla befruktade ägg inte delar sig och "lyckas" så att säga, och inte sällan blird et befruktade ägg över som inte sätts in. Däri ligger det etiska dilemmat så att säga.

OK tack!
Det är intressant att höra alla eras tankar kring detta!

Hmmm 50% chans är ju inte riktigt hela sanningen. Visst det är 50% chans att det lyckas iom at tdet bara finns två laternativ till utväg. Däremot är det inte 50% av alla so mförsöker som lyckas på första försöket. Oftast behövs 2-3 försök innan man lyckas och inte ens då lyckas alla, om ens någonsin. Därför är det mycket svårt att jämföra kostnader.

Vi har ställts inför möjligheten till donation, i Sverige efter 11 IVF men vi valde att tacka nej då det för oss kändes som ett ojämnlikt sätt att bli föräldrar på. Men också ett mycket osäkert alternativ.