Äggdonation vs. Adoption

Jennie, du och jag kommer nog inte längre i den här diskussionen nu, eller hur?
Ha det!

Häpp!

jag skulle vilja lära mitt barn att det fattas andra något som har svårt att acceptera ett svar, ex ett sver som mitt barn känner sig tillfreds med. Varför ska man fortsätta tjata om något som personen det gäller känner sig tilldreds med & försonats med. Har även ett motta att antingen försöka bemöta andra med så mkt kärlek som möjligt att de inser att min dotter känner den kärleken varje dag ELLER att verkligen hugga deras argument vid fotknölarna genom att vara så pass påläst att min dotter även får vara med om hur löjliga deras argument är, och förstå att detta är ngt som hon och jag slåss emot tillsammans!! Strategi har att göra med hur väl jag uppfattar att det är okunskap eller bara rent djävulskap. Jag märker ju redan här på FL vad man har att vänta i verkliga livet. Här får man vara del av alla åsikter som finns ang adoption. Dessutom märker jag att vi adoptivföräldrar är provocerande på ngt vis bara för att vi har MAGE att bli förbannad över vissa formuleringar. Som attt man ska tugga i sig vadsomhelst.

ett motto (kan inte stava varje dag )

 Precis!

Nu krävs det ju att det är äggen det är fel på för att det ska vara ett alternativ till adoption om man adopterar för att man inte kan få biologiska barn.

Vi kommer med största sannolikhet inte att adoptera då min man nyligen har haft cancer och inte blir friskförklarad innan vi fyller 42. För oss är alla andra vägar till barn öppna istället. För mig spelar ursprunget ingen roll, inte heller vem som bär barnet. Vi kan ha donerade, spermier, ägg eller färdiga embryon, jag kan bära barnet eller en surrogatmamma kan göra det.

Jag känner dock igen mig mycket i det jennie med ie skriver. Jag "knyter an" när jag ser våra små embryon på bildskärmen och har haft svårt att förlika mig med tanken på att vi en dag kanske måste ta ett beslut att förstöra några av dem. Nu verkar det inte bli så i det här läget då de pga av upprepade missfall har gått åt. Men jag kan absolut tänka mig att adoptera ett färdigt embryo som annars skulle bli förstört istället för att göra flera egna. Speciellt nu när min man är steril så vi ändå behöver spermier om vi ska göra fler försök. Jag tycker det är mycket tråkigt att embryoadoption inte är tillåtet i Sverige, istället slänger vi massor med embryon varje år samtidigt som vi ger fullt friska kvinnor hormoner och biverkningar för att de ska kunna donera sina ägg.

Jag kan till viss del hålla med dig om att livet startar vid befruktningen, men jag ser det nog mer som att det är ett potentiellt liv. Det är ju långt ifrån alla befruktade ägg som verkligen leder till att det föds ett levande barn.

Hur ser du på alla de - troligen - befruktade ägg som inte kunnat fästa i min missbildade livmoder? I ungefär sju år från det att vi började försöka få barn så använde vi bara preventivmedel under något drygt halvår i samband med adoptionen av vår dotter och när vi var tillsagda att göra det inför två IVF-försök. När vi var på väg att adoptera kändes det nästan lite fånigt. Vi var ju så bombsäkra på att jag inte kunde bli gravid. Även om jag hade ägglossning och ägget blev befruktat så skulle det ju falla på att ett ägg inte kunde fästa. Med ditt sätt att se borde vi kanske ha använt kondom för att förhindra att inget ägg blev befruktat och sedan gick "till spillo" i min felformade livmoder. Fast det är ju en evig tur att vi inte tänkte så. Då skulle ju inte sonen ha kunnat bli till! Han kom som en överraskning, men oj så glada vi är över det nu.

Ja det är långt ifrån alla befruktade ägg som leder till att det föds barn, men det är också skillnad mellan att kroppen, naturen, ödet eller whatever styr det där och att man medvetet agerar så att ett befruktat ägg inte kan leda dit.

Fast jag förstår inte ändå. I det ena fallet så låter man några ägg befruktas utanför kroppen och återför sedan det/de som har störst chans att bli ett barn. övriga kasseras (är det många ägg av bra kvalitet kanske man sparar några i frysen, men det blir nog nästan alltid ett eller flera ägg som måste kasseras, alternativt kan användas till forskning).

I det andra fallet har jag och maken oskyddat sex, väl medvetna om att ett ägg kan bli befruktat, men inte kommer att få bli till ett barn utan "kasseras" av min kropp.

I båda fallen handlar det alltså om att vara medveten om att befruktade ägg inte kommer att få chansen att utvecklas till levande barn. Vari ligger den principiella skillnaden?

Skulle du förresten vara för IVF om man bara befruktade ett ägg i taget?

Du förstår inte? I det första fallet agerar man medvetet på ett sätt som leder till att befruktade ägg inte får chansen att utvecklas vidare till barn. I det andra fallet agerar man inte medvetet så, utan det sker ändå utan att det är ens "fel" liksom.... Man vet om att det sker, men man har inte aktivt valt det.

Hade det funnits ett sätt att veta hur många ägg som kommer att befruktas och sen celldelas så att man sen befrukta precis rätt antal så hade den etiska aspekten som jag är emot försvunnit. Men så funkar det ju inte, och att bara befrukta ett i taget ger för liten chans till graviditet för att det ska bli verklighet. Men hypotetiskt så...