Vi över 30 som längtar efter första barnet

Grattis Millan75 till plusset och grattis ceke till det positiva beskedet från läkaren!

Har haft fullt upp och inte hunnit vara här på länge men i fredags kom en kallelse till gynundersökning den 11 mars. Kruxet är att jag har BIM den 10 mars så jag ringde för att höra men det gick bra att göra gynundersökning trots mens, men som vi sa, förhoppningsvis har jag ingen mens då Men det känns sådär lagom kul att första gången jag gör gynundersökning hos en manlig gynekolog så har jag mens till råga på allt. Två saker jag inte gjort tidigare....undersökning av en man plus undersökning när jag har mens alltså... Men som sagt, förhoppningsvis har jag inte mens då

Jag är inte så jätteorolig över att det är en manlig gynekolog, men det är själva ovanan plus att jag har mens som gör det lite extra pirrigt. Men jag tror säkert att han är skicklig och försiktig. Jag har aldrig haft några problem med gynbesök. Vi diskuterade det här på jobbet och av 3 kvinnor var vi två som hellre gick till gynekologen än tandläkaren

Blir lite personlig här nu....
Sambon har frågat mig någon gång när jag har ÄL och jag svarade "runt onsdag" vilket tydligen var ett stort misstag för nu får han prestationsångest och känner sig stressad och pressad. Han tycker också att jag är jobbig som säger "ska vi göka?" (eller liknande) titt som tätt. Jag försökte förklara för honom att jag skämtar för att få bort stressen lite, jag menar ju självklart inte att vi ska göka stup i kvarten men jag försökte få situationen lite roligare genom att skämta lite. Inte mitt under sexet alltså, utan typ mitt på dagen, när vi ses efter jobb osv. Lätta upp stämningen lite. Men det sket sig tydligen rejält. Han känner sig stressad och jag försöker förklara för honom att han inte behöver känna sig stressad. Samtidigt blir jag sur för det enda han behöver göra är att komma i mig. Så jäkla svårt ska det väl inte vara (jo, jag förstår ju självklart att det kan vara svårt när man känner sig stressad och pressad men vad jag inte gillar är att han verkar strunta totalt i hur stressad och pressad jag känner mig). Förra gången höll vi på att gå isär när vi försökte, kanske för att vi inte pratade tillräckligt osv. Jag vill inte göra om samma misstag, därför försöker jag att lätta upp stämningen lite. Jag försöker också att inte visa hur ledsen och arg och stressad jag själv är.

Dessutom drar jag mig för att prata med honom för jag vill inte göra honom ännu mer stressad och pressad denna veckan när jag förhoppningsvis har ÄL. Jag försökte förklara för honom att det inte är hela världen att det inte funkade igår, jag har ÄL enligt en kalender men min kropp är ju ingen kalender och jag kanske har ÄL senare än idag. Vi behöver bara ha lite roligt och inte känna någon press när vi sexar...men det är ju lätt att säga till någon som redan känner sig stressad och pressad...

Nu sitter jag på jobbet och är helt uppriven. Jag försöker starta ett företag, jag försöker bli gravid och samtidigt ska jag behöva ta hänsyn till hans stress mitt i min egen.  Jag vet ju att man som par ska ta hänsyn till varandra osv men just nu känns det som om han kräver att jag ska ta hänsyn till honom men själv struntar han helt i mig...

Jag försöker prata med honom men han är svår att nå. Han har bestämt sig för att jag stressar honom och då spelar det ingen roll att jag säger att det inte är meningen, att han inte behöver känna sig stressad för det finns egentligen inget att stressa över osv. Han känner sig nog bara anklagad och vi har svårt att prata utan att bråka

Jag tycker ju att han borde veta, det är ingen hemlighet att jag mått dåligt tidigare över stress osv kring våra försök att få barn. Hans idé är att jag förför honom lite mer. Till saken hör att vi tidigare varit väldigt olika i vårat sexliv. Jag har haft noll och ingen sexlust pga p-piller medan han har velat sexa flera gånger om dagen om han kunnat. Dessutom har han varit extremt dålig på att förföra mig, han har väl mera tyckt att jag borde tända bara han knäpper med fingrarna. Så kanske är det lite nu att jag tycker inte att han borde behöva förföras eftersom han tidigare struntat i att jag haft lite mer behov av att bli upphetsad osv...om ni förstår hur jag menar, känner att det blir lite rörigt här. Han har tidigare kunnat tända direkt, det är så jag menar. Så kanske struntar jag omedvetet i att han numera kanske behöver lite mer förspel osv? Men självklart måste vi prata om det, frågan är bara när. Det känns som att om vi skulle prata om det idag tex så skulle det bli bråk och tandagnisslan och då skulle dagens "chans" gå förspill. Då känns det bättre att lägga locket på, låtsas som ingenting och ta det tex i helgen (när han visserligen jobbar) när ÄL kanske är över...

Jag ser ju hur sjukt detta låter och jag vet ju hur man eg borde göra, i en perfekt värld...men nu har vi jobb, saker runt omkring oss osv att ta hänsyn till också. Hade man kunnat sätta sig ner och prata och allt varit bra efter det så hade jag gjort det igår, men nu blir det känslomässigt, vi känner oss anklagade och påhoppade av varandra och så blir det jäkligt jobbigt bara...

Just nu är det nästan så det fungerar här hemma. Vi har sex under 2 veckor (eftersom jag inte riktigt vet när jag har ÄL) och sedan har vi ca 2 veckor när det är väldigt lite sex om något alls. Då blir det mest mys eller att vi försöker göra något roligt. Och så blir det dags för Stockholmsveckorna och då blir båda, men tydligen mest han, stressade över att vi måste fixa detta. Och ta paus vägrar jag. Jag blir mer stressad av att ta en paus på en månad än av vad han blir över att han måste prestera (få orgasm alltså), fast just det verkar han inte riktigt inse...

Förlåt om jag upptar hela tråden med relationsbekymmer Men det var just detta jag var rädd för när vi började. Att det skulle bli som sist...då gick vi nästan isär och det tog lång tid innan vi började ha sex igen...

Det enda jag testar ÄL just nu är att jag tempar och att jag har FF och appen Menstrual Calender. Någon mer koll har jag inte...så jag vet inte om jag skulle kunna ha så mycket mindre koll egentligen. Visst, jag kan ju sluta med detta men jag tror att det skulle göra mig mer stressad faktiskt. Och det är ju inte min stress som behöver minskas utan hans (enligt honom iaf)....En gnutta ironisk kan jag ha varit i sista meningen

Grattis Frida!!

Tack för allt stöd. Idag känns det mycket bättre. Vi pratade väl inte så mycket igår men gjorde dessto mer