Inlägg från: L Maria |Visa alla inlägg
  • L Maria

    Vi över 30 som längtar efter första barnet

    Astrogirl skrev 2011-02-13 15:50:50 följande:
    Jag förstår precis hur du känner det. Man har ju inte kännt av livet i magen mer än genom de få symptom man hann att få under tiden det levde, men det jobbiga var ju att man börjat planera mammaledighet i höst och jag hann och prata med min chef om detta och hade börjat planera för det på jobbet också, så det var så många drömmar som gick i kras.

    Jag var också så glad att jag var gravid samtidigt som en av mina bästa vänner och gladde mig åt att det bara skulle skilja några få månader mellan barnen. Nu ändrades ju allt och nu har man ingen aning om när man blir gravid igen. Jag hoppas verkligen inte det tar ett år till nästa gång, för då kommer jag ha svårt att ha tålamodet kvar. Vi hoppas på att statistiken stämmer, att man ofta blir gravid relativt snabbt efter ma/mf. Vi struntar i om det blir en decemberbebis. Känner att vi inte vill vänta längre då jag redan är 32 och kommer fylla 33 i år.

    Stor kram! Håller tummarna för er!
    Jag har inte sagt något på jobbet, vet inte om jag kommer att berätta det för min chef kanske...
    En sak som jag såg fram emot mycket var att berätta för våra kompisar (de som jag blev så ledsen för för ett tag sedan - de hade pratat om abort och inte planerat bli gravida) - jag som tyckte det var jobbigt ändrade mig och såg fram emot att få vara föräldralediga samtidigt - det skulle bara skilja 11 veckor emellan dem...
    Vi räknade förresten nu och insåg att det skulle bli i en novemberbebis vid det här försökte och vara ganska ok till resan, så vi ger det nog en chans nu, just eftersom det ska vara lättare månaden efter.
    Håller verkligen tummarna för er också, jag blev verkligen jätteglad för er skull, som väntat så länge så det kändes otroligt orättvist att det slutade som det gjorde... Kram!!
  • L Maria

    Frifantasi - på något vis blir det lite bearbetning för mig att dela med mig...

    Ego - Idag är en tuff dag - jag hade tänkt gå till jobbet, var uppe och duschade och käkade frukost, men vid köksbordet började tårarna komma så jag kände att jag fick ge mig på det.... Idag har det gråtits mycket... Ni som varit med om detta - när slutar man gråta...?
    Kan säga att jag har en helt annan respekt för er som också gått igenom det här, det är en stor förlust med en millimeter embryo...

  • L Maria
    ernlia03 skrev 2011-02-14 13:24:37 följande:
    För mig var det svårast innan skrapningen. Fick ju veta på fredagen och hade skrapning på tisdagen. Då var det mycket tårar och mycket apati... Efter skrapningen kändes det lite bättre, som att man kunde börja om. Jag trodde jag hade klarat av det rätt bra, tills jag blev gravid igen... Jag tror inte jag gav mig tillräcklig tid till att sörja ordentligt, det enda jag kunde tänka på var att bli gravid igen och fortsätta där jag slutade. Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle bli det också, men kunde inte föreställa mig alla tankar och känslor när jag väl blev det igen.

    Jag fick även bita ihop lite eftersom vi åkte till London med svärföräldrarna, som inte visste något, bara två dagar efter skrapningen. På ett sätt var det bra, att tänka på något annat och komma bort lite. Men jag tror även att jag skulle ha mått bättre av att ha varit hemma och vilat och grubblat lite.

    Det är ju som du säger, inte barnet i sig man sörjer, utan alla drömmar, förhoppningar och planer som man hinner bygga när plusset kommer. Och även om man vet att missfall är vanligt tänker man ju ändå nånstans att det "händer inte mig". Så gjorde iaf jag och tänker istället helt tvärtom nu, tyvärr...

    Jag tror man gråter så länge man behöver och lite till. Jag skulle nog ha gråtit mer över förlusten i sig om jag inte blev gravid så snabbt igen. Nu fick jag ju tillfälle att kanske drömma lite igen (även om jag inte riktigt vågar det)... Nu gråter jag istället över oro och panik, men det är säkert mycket sorg bakom de känslorna också.

    Så mitt råd är att ta dig tid att gråta och det ligger nog nånting i påståendet att det är bra för den mentala hälsans skull att vänta minst en mens innan man försöker igen. Men när man har försökt så länge som vi har och känner att tiden inte riktigt är med oss så vet jag också att det är svårt att "låta en chans gå förbi".
    Jag är nog i apati-fasen nu - eller ja, nånstans där liksom - har gråtit oavbrutet i typ en timme och nu är det mer stilla. Lite i ett vaakum, kan inte tänka att jag skulle bli gravid igen snart, samtidigt som jag vill det - jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag inte är gravid, även om det bara hann gå 11 dagar.

    Jag ska också till England - imorgon, tre dagars jobbmöten med mina europeiska kollegor, som inte vet och inte ska få veta heller. Blir till att bita ihop om dagarna och gråta på kvällarna...
    Jag ringde min gamla kollega på HR för att sjukanmäla mig idag och kunde inte få fram vad det var, varför jag inte skulle komma till jobbet, hon blev helt skärrad "lilla gumman vad är det som hänt?" när jag bara grät. Undrar när jag kommer att kunna säga något utan att börja gråta...

    Förstår att det är enormt känslosamt att bli gravid igen och jag tror att jag kommer att känna likadant - nu tänkte man visserligen att risken är stor för missfall, men att det inte händer oss, i nästa kommer jag inte att kunna tänka på annat under den första tiden. Det blir "alkoholisttankar" på den - en dag i taget, en dag i taget...

    Förlåt för att jag spammar tråden med deppinlägg nu, är enormt tacksam för att ha er som ventil och det är i den här tråden stödet och förståelsen finns! Tack för att ni finns!!
  • L Maria
    ernlia03 skrev 2011-02-14 14:15:41 följande:
    Apati-fasen kommer och går ett tag. Antar att det är räddningen på något sätt, för man orkar inte gråta hur mycket som helst. Och man är rätt kall i apatin, tills man gråter igen...

    Ett råd är att ta det lugnt de närmaste dagarna. Nu är det säkert stor skillnad på att skrapas och att kroppen tar hand om det på egen hand och jag var ju i v 12 när jag skrapades. Men jag fick ju vettlöst ont av att gå mycket och anstränga mig på så sätt. Försök ta det lugnt och låt kroppen främst jobba med missfallet om det är möjligt.

    Det ÄR verkligen "alkoholisttankar", även om jag inte ens kan ta en dag i taget. Känns som jag har tagit det ett toabesök i taget. Varje besök utan blod är en liten vinst... Det är absolut inte sunt på nåt sätt, men jag fixar det inte på annat sätt. Det känns som direkt jag vågar landa i känslan att vara gravid och vågar tro på det lite grann så kommer det ett bakslag i form av färgade flytningar eller extra ont i magen eller nåt sånt. Jag tror dock det är i princip oundvikligt, speciellt eftersom jag aldrig har genomgått en lyckad graviditet.

    Men tänk inte på det nu, försök bearbeta det här först. Kunde ha slagit till läkaren när han sade så åt mig på återbesöket. Ville ju inget annat än veta när jag kunde bli gravid igen. Glad Men som jag sa tidigare så tror jag det är rätt bra att ta det lugnt. Men förstår dig till fullo om du inte vill vänta!

    Enligt min läkare skulle det ju inte vara någon extra risk för nytt missfall även om vi inte väntade en mens. Därför tänkte vi att "blir det så blir det" och försökte inte direkt aktivt, men klart att tanken fanns där i bakhuvudet...
    På det viset är det nog skönt att kroppen fixade det själv - jag har mensvärk "som vanligt", något mer kanske, och det blöder nog ungefär som mens - svårt att säga eftersom jag bara använder tampong annars, men nu blir det binda (urk, har inte använt det på säkert 12 år!). Maken ville nog försöka mer aktivt direkt, vi får väl se hur det går - om det slutar blöda om en vecka, så att man kan anta att kroppen behandlat det som en mens och kommer igång direkt igen. Vi får se.
    Jag lider verkligen med dig, rädslan som inte lämnar en... Och jag ska väl minst av alla säga något - men du har sett din bönas hjärta och det är ju positivt? Risken att det ska hända något efter att man konstaterat det är ju enormt mycket mindre. Har läst lite av inläggen om missfall, många som undrat om blödningar och det finns många som, trots typ dagliga blödningar, gått igenom hela graviditeten och fått sina bebisar. Ok, skumt det här blev - hoppas du tar mitt peppförsök på ett bra sätt...
  • L Maria
    Lavendia skrev 2011-02-14 14:25:59 följande:
    Läkaren bad oss vänta 2-3 menstruationer så min kropp hann hämta sig. För det mentala var det skönt, Min man ville vänta 3 men efter 2 låg jag på och ville försöka igen. Nu har det gått över ett år sen vi blev gravida första gången.. Det allra jobbigaste var BF, vad jag grät den dagen. Känns fånigt då det "bara" är ett foster men för oss var det så mycket mer än så. Alla drömmar och förhoppningar, det lilla livet vi såg på skärmen.
    Huvudet på spiken - även om jag inte ens sett något, men drömmar och förhoppningar!!
    Tack för att du delade med dig Lavendia!

    Och det slår mig att det finns så många här och "ute i verkligheten" som går och bär på den här sorgen, så många drömmar som gått i kras. Och egentligen inte bara alla som förlorat något utan också alla som inte får alls... När man tänker på det är det sjukt hur starka vi är som tar oss igenom det här - barnen som aldrig föddes och barnen som aldrig blev till...
  • L Maria

    Kände att jag behövde väga upp min deppighet med ett lite mer positivt inlägg innan jag drar.

    Idag har varit en bättre dag - jag har inte gråtit något - mest tur kanske, för hade jag stött på min chef i korridoren hade det nog brustit. I övrigt har jag stängt in mig på mitt kontor och körde sedan hem efter lunch - ska packa ihop det sista och snart dra till flygplatsen. Inte ens här hemma har jag haft något sammanbrott - jag ska inte påstå att jag inte är ledsen, för det är jag, men det är lite mer...vemod och sorg nu än akut ledsamhet.
    Jag kan dricka kaffe och vin med gott samvete på resan nu, hade haft svårt att förklara bort total avhållsamhet och behöver inte bekymra mig om ost och fisk i maten, vilket underlättar när man är utomlands - finns ju inget diskret sätt att fråga "är den här laxen vildfångad eller odlad" utan att någon hade reagerat...
    De här dagarna ska man bara ta sig igenom, fredag på kontoret och sedan äntligen helg igen - på söndag kommer en av mina bästa vänner ner och då ska jag berätta för henne (det var hon som jag sa "jag får återkomma med svar på den frågan vid ett senare tillfälle" till när hon frågade om jag drack vatten på grund av...)

    Hang in there girls, vi är så jäkla starka och bra - våra barn kommer också en vacker dag!!

  • L Maria

    Är tillbaka och jäklar var ni skriver...

    Grattis Millan, jag vågar mig på det också!!

  • L Maria

    Flyttar undan mig själv, har inte tillstymmelse till äl på dag 17, så jag har inte den blekaste om när det kan tänkas inträffa...

    Solig  Mars Äpple
    ? -- Irmelie  ÄL  ?? (MA på 3:e försöket, 2:a försöket efter MA)
    3 -- Fröken Ellen. ÄL 17 feb. (10:e försöket)
    5 -- Finlandssvenskan ÄL 19 feb (4:e försöket)
    6 -- Jezza80 ÄL 21 feb (beräknat) kan varit 13 feb redan. (1:a försöket, första barnet)
    8 -- Ceke ÄL ca 21 feb (9 försöket)
    9 -- Kaprifolen1979 ÄL ~21 feb (försök nr 3)
    10 -- Frk Svår ÄL 23 feb
    12 -- Zalia ÄL ~ 28 Feb (femte försöket)
    15 -- Jojjo55 ÄL 1 mars (på det 5:e gäller det!)
    15 -- simtim ÄL ~28 feb (8:e försöket)
    16 -- Polarlantis ÄL 2 mars (fjärde försöket, första barnet)
    16 -- Essalady ÄL 2 mars (försök nr 7)
    18-- Pingla77 ÄL 4 mars (försök nr 9)
    20 -- Ansi30 ÄL 6 mars (tappat räkningen på antal försök men ca 9)
    24 - Lavendia (9.e försöket efter mf)

    MariaF79:  (försök nr 6), MF v 5 på försök 5

    Plus GRAVIDA MED FÖRSTA BARNET Gravid
    Mallanis: BF 7 juni 2011. (Försökt ca ett år ett ma och mf på vägen.) 
    Drömmen om Elin: BF 23 juni 2011
    MD77:  BF 9 juli 2011 (Bestämde mig för ca 5 månader sen, lyckades på 3:e försöket)
    Rosavit:  BF 11 juli (Tredje försöket)
    Inna: BF 19 augusti (5:e försöket)
    änglabitch: BF 10 sept 2011 (3:e försöket)
    Sanna77: BF 13 sept (försök nr 4)
    Fru KM: BF 23 sept, fjärde försöket
    Längtan81: BF 26 sept (försök nr 12)
    Daniela01: BF 6 oktober (2 års försök)
    Frifantasi: BF 11 oktober (4e försöket)
    Längtan1980: BF 13 okt (7:e försöket)
    Saftochbulle BF 21 okt (försök nr 8) 
    Millan75 BF 27 okt (försök nr 4)
    AnnJan BF 5 nov (3:e försöket)

  • L Maria

    Grattis till födelsedagsgrisarna!

    Ceke - skönt att det minskar, även om de dök upp, det bådar ju gott för kommande månader!

    Jojjo - grattis till äl och mys!

    Ego - här är det någon form av limbo, jag har inga som helst antydningar till äl på testen, men hade älflytning igår. Enligt vanlig cykel borde jag ha äl idag, men det ser ju uppenbarligen inte ut så...Håller koll på tempen i alla fall, så man har den infon.
    Känner mig nere och...domnad på något vis... Frustrerande att kroppen inte kommit igång direkt - när kommer den att göra det och hur länge kommer vi att vänta på nästa gång? Samtidigt känns det förmätet att bli frustrerad redan nu - vi har fått veta att vi kan och det har inte ens gått en månad... Till saken hör väl också en stor arbetsbörda på jobbet, vilket gjort att jag inte haft tid att tänka på vad som hänt oss - det märks på helgerna då jag fortfarande gråter, vilket inte hänt under veckorna över huvud taget...
    Suck, sorry, inte annat än deppighet från mig...

  • L Maria

    Åh Millan, vad ledsen jag blir för din skull!! Känslan är fruktansvärd när man förstår att det inte kommer att gå vägen, men det inte hänt något än (vi förstod på fredagen och började blöda på söndagen). Åh vad jag känner med dig nu... Det är svårt att säga något som man vet går in - jag har ju själv inte orkat lyssna på alltför många saker, förutom att det faktiskt GÅR att bli gravid...Och med tanke på hur mycket man läser så är det vanligt att det går fel både en och två gånger innan det går bra. Jag håller alla mina tummar för att det går bra för er nästa gång!! Hjärta

    (Ego - jag ska inte klaga på min kropp mer - fick världen starkaste utslag igår kväll - efter en i det närmaste blank stick på morgonen, märkligt... Tack för uppmuntrande ord, det värmer ändå!)

Svar på tråden Vi över 30 som längtar efter första barnet