ernlia03 skrev 2011-02-14 13:24:37 följande:
För mig var det svårast innan skrapningen. Fick ju veta på fredagen och hade skrapning på tisdagen. Då var det mycket tårar och mycket apati... Efter skrapningen kändes det lite bättre, som att man kunde börja om. Jag trodde jag hade klarat av det rätt bra, tills jag blev gravid igen... Jag tror inte jag gav mig tillräcklig tid till att sörja ordentligt, det enda jag kunde tänka på var att bli gravid igen och fortsätta där jag slutade. Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle bli det också, men kunde inte föreställa mig alla tankar och känslor när jag väl blev det igen.
Jag fick även bita ihop lite eftersom vi åkte till London med svärföräldrarna, som inte visste något, bara två dagar efter skrapningen. På ett sätt var det bra, att tänka på något annat och komma bort lite. Men jag tror även att jag skulle ha mått bättre av att ha varit hemma och vilat och grubblat lite.
Det är ju som du säger, inte barnet i sig man sörjer, utan alla drömmar, förhoppningar och planer som man hinner bygga när plusset kommer. Och även om man vet att missfall är vanligt tänker man ju ändå nånstans att det "händer inte mig". Så gjorde iaf jag och tänker istället helt tvärtom nu, tyvärr...
Jag tror man gråter så länge man behöver och lite till. Jag skulle nog ha gråtit mer över förlusten i sig om jag inte blev gravid så snabbt igen. Nu fick jag ju tillfälle att kanske drömma lite igen (även om jag inte riktigt vågar det)... Nu gråter jag istället över oro och panik, men det är säkert mycket sorg bakom de känslorna också.
Så mitt råd är att ta dig tid att gråta och det ligger nog nånting i påståendet att det är bra för den mentala hälsans skull att vänta minst en mens innan man försöker igen. Men när man har försökt så länge som vi har och känner att tiden inte riktigt är med oss så vet jag också att det är svårt att "låta en chans gå förbi".
Jag är nog i apati-fasen nu - eller ja, nånstans där liksom - har gråtit oavbrutet i typ en timme och nu är det mer stilla. Lite i ett vaakum, kan inte tänka att jag skulle bli gravid igen snart, samtidigt som jag vill det - jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag inte är gravid, även om det bara hann gå 11 dagar.
Jag ska också till England - imorgon, tre dagars jobbmöten med mina europeiska kollegor, som inte vet och inte ska få veta heller. Blir till att bita ihop om dagarna och gråta på kvällarna...
Jag ringde min gamla kollega på HR för att sjukanmäla mig idag och kunde inte få fram vad det var, varför jag inte skulle komma till jobbet, hon blev helt skärrad "lilla gumman vad är det som hänt?" när jag bara grät. Undrar när jag kommer att kunna säga något utan att börja gråta...
Förstår att det är enormt känslosamt att bli gravid igen och jag tror att jag kommer att känna likadant - nu tänkte man visserligen att risken är stor för missfall, men att det inte händer oss, i nästa kommer jag inte att kunna tänka på annat under den första tiden. Det blir "alkoholisttankar" på den - en dag i taget, en dag i taget...
Förlåt för att jag spammar tråden med deppinlägg nu, är enormt tacksam för att ha er som ventil och det är i den här tråden stödet och förståelsen finns! Tack för att ni finns!!