Hejsan tjejer!
Vill varna för ett EGO-inlägg...
Jag har levt i ett rosa skimmer de senaste veckorna. Hur nu det kan vara möjligt? Nej, inget plus har uppenbarats sig. Huset har till viss del stått för skimret. Det har känts jäkligt bra med det och roligt på alla sätt och vis.
Det har vart mycket på jobbet och tankarna kring verkstan har faktiskt ersatts av annat smått och gott.
Men nu sitter jag här rödgråten och ont i bröstet för jag vet inte vart jag ska ta vägen. tårarna rullar ner varma på kinderna och det är bara att försöka tillåta sig att bryta ihop. Väldigt länge sedan sist kan jag väl säga.
Men idag har det varit en jobbig dag.
vi var på "lektion" idag. En lektion i vad IVF innebär. Inget konstigt med det kanske. Satt där i 3 kvart och lyssna på barnmorskan som kunde detta som rinnande vatten. Alla turer med spejer, mediciner, sprutor och läkarbesök högt och lågt. Jag tappade mig någonstans i mitten och hade då glömt om vad som sades i början, Kan ha vart att hon sa spruta. Jag höll på att börja gråta bara hon sa det. Så laddat är det för mig. Jag som gråter varje gång jag ska ta ett blodprov. Hur ska jag klara av att ta en spruta själv?
Efter ett tag går det upp för mig att jag förmodligen ligger "fel" i fas för att komma igång så fort som möjligt! Jag hade någonstans läst att man sätter igång i samband med mens och hon är ju på gång närsomhelst. Men nehej, jag ligger för nära för att vi ska kunna köra igång med denna spray. Så jag får gott vänta tills nästa månad. Fy faaaan! 
OOOhhhh, det är så mänga små faktorer som gör att jag sitter och bölar över en sådan sketen grej!
Tex. Tror jag fick rött vid alla jävla stoppljus i stan och det fick mig att assosisera (kan inte ens stava
)med mitt patetiska liv. Aldrig den där gröna vågen alla pratar om? Nej, då aldrig spikrakt. Fattades bara några vägbulor också.
Varför kan det inte bara få hända som för många andra i ens omgivning? Varför är livet så jävla orättvist?! Förstår precis det du skriver Millan, om exet som får barn!
Jag låter verkligen bitter jag ser det men ikväll tänker jag vara det. Inte fick jag någon kvällsmat heller. Hade sett fram emot en myskväll med sambon men nej. Istället ringer han förbannad efter att fått stå ute i fem minuter och väntat på mig. Jag har suttit på jobbet och arbetat, han vart på julgransplundring och fått mat och vin. Jag sa aldrig åt honom att gå ut. Jag skulle ringa när jag var på väg i bilen.
Ohhhhh, varför lägga energi på att bli så förbannad när jag vet att det till 50% beror just på att jag inte har fått mat i mig sedan lunch o jag åkte från jobbet halv sju.
Så nu sitter vi i varsitt rum i huset. Jag förbannad och hungrig, han mätt och sur för att jag sa åt honom att vara tyst. Jag vill att han kommer in och ser hur jag mår. Han tänker inte komma förrän jag har sagt åt honom att det är ok att prata igen. Hur gamla är vi egentligen??
Men jag antar att detta som sker idag och just nu är det som kallas livet och att vi imorgon kommer skratta åt situationen!
Tack för att jag fick skriva av mig!
Känns lite bättre. Jag kikar in här ibland. Jag orkar inte engagera mig för mycket just nu. Känner att man hela tiden går på en tunn tråd och risken att falla av eller att tråden går av är ständigt närvarande. Nu har alla i min bekantskapskrets fått barn. Den sista i tisdags. Man gläds med dem men går sönder inombords.
Oj, det blev långt!
Tack för att ni finns!
varma kramar till er alla.
Krya på dig!
kommer han och då var vi lite mer len i munnen.
