Vi över 30 som längtar efter första barnet
Mallanis: Stor grattis!! Vad underbart och njut nu av graviditeten. Synd att oroa bort en så fin upplevelse. (lättare sagt än gjort.. )
Kaprifolen: Tråkigt, tråkigt. Usch vad det suger och lider med dig. Nya tag när besvikelsen lagt sig. *pepp kram*
Funderar också mycket om det är för att vi tänker för mycket som gör att det inte funkar denna gången. Alla säger ju till en att inte tänka på det. Fast det skulle ju betyda att "magiskt" tänkande kan styra världen. Hmm, tror inte det. Försöker intala mig att det mentala inte påverkar så mycket som jag tror utan våga lita på kroppen att den fixar det när det är dags, när det är vår tur. Det blir ju som "du får inte tänka på gröna elefanter" och då är det det enda man tänker på. Inte så lätt att stänga av tankarna även om jag önskar det gick.
Man är nog aldrig beredd på hur det är att få ett barn, ett eget liv man har ansvar för. Spännande och läskigt och alldeles underbart verkar det. Min bästa vän var så himla orolig genom hela graviditeten pga missfall tidigare osv. Hon bara tänkte på att hon hoppades att barnet var friskt. Vågade inte lita för mycket på att det skulle gå hela vägen denna gången. Därmed glömde hon förbereda sig själv och det blev kaos när barnet föddes och hon fick en förlossningsdeprission. Så det går nog inte att föreställa sig. Man längtar och längtar men svårt att förstå exakt hur det blir.
Som min älskade man brukar säga att varför får vi inte tänka på den största gåva i världen som vi längtar så otroligt mycket efter? Vore onaturligt annars.
