Lavendia skrev 2011-02-01 09:46:50 följande:
Neeejjjj!!!!! Usch vad sorgligt att höra!!

Vet precis hur det känns... Vi trodde vi skulle ta kubtest och vi såg en litet fint foster med en liten rumpa, litet huvud och små, små händer/armar som stack ut och så var där inget hjärtslag... Det är en sådan sorg. En liten tröst är att det kan gå fort även om man försökt länge. Min bästa vän försökte i två år. Fick missfall och var helt förtvivlad. Trodde aldrig det skulle ta sig igen. Vid första försöket efter mf blev de gravida igen. De gick på utredning och skulle börja IVF någon månad senare, de hade svårt att bli gravida så det var ett mirakel. De har en frisk dotter idag.Så håll hoppet uppe men sörj först. Det får ta sin tid att läka såren. Stor varm kram!!
Tack Lavendia. Det var precis ditt scenario jag ville undvika, då jag ju redan sedan flera veckor misstänkt att något var fel pga få grav.symptom. Ville inte fortsätta gå omkring och hoppas på att pyret växer därinne ytterligare några veckor för att sedan få reda på att det dött redan i v 7. En nära kompis till mig upptäckte i v 16 att fostret dött i v 7. Hennes kropp hade bara kört vidare på att den var gravid och hon hade massa grav.symptom och då hon var i v 16 så hade hon ju trott att hon redan passerat de riskabla månaderna, men kroppen kan lura en. Det är väl dock inte många som går så länge utan att kroppen stöter ut det, så det måste vara ett undantag.
För mig känns det mycket bättre idag. Grät nog ut den mesta sorgen och frustrationen igår. Har berättat för några på jobbet, då det kändes enklare så och så kan det vara skönt att kunna prata med någon på jobbet också om det hela.
Håller tummarna för er alla och hoppas jag snart kan vara tillbaka här igen. Kram på er.