ADD symptom hos vuxna
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-05 02:26:30 följande:div>Shit du gav mig nyss ett rejält jävla garv! Underbart! Precis vad jag behövde
der="0" alt="Kyss">div>
der="0" alt="Skål">
Sökning: d
|
-
der="0" alt="Kyss">div>der="0" alt="Skål">
dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
-
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-05 01:59:46 följande:div>Jag har aldrig riktigt tänkt på detta. Jag gillar socker, har det både i kaffe och te, på gröt osv. Men jag är inte så jättemycket för sötsaker (jo choklad då som definitivt har en lugnande effekt på mig men det har det väl på alla?), typ kakor, bakelser och sådant. Smågodis äter jag inte heller speciellt ofta. Däremot, när människor snackat om "sockerkick" har jag känt mig som ett ufo för jag tror inte det är något jag upplevt. Om man nu inte kan uppleva det utan att märka?div>Men choklad innehåller väl också socker...eller? kanske inte lika mycket? borde väl ha samma effekt (uppåt)
Men sockerkickar har jag aldrig fått, brukade köpa sån där dextropul (eller vad det nu heter) bara för att pigga upp mig, men dom hjälper ju ingenting, jag äter upp nästan alla på en gång för att dom är så goda
Angående era diskussioner i natt så fattar jag nada av nånting så jag kan tyvärr inte komma med nått inlägg om det
Jag läser aldrig så noga när det blir längre inlägg eller för mycket fakta, skummar bara igenom och konstaterar att "nu har jag läst" så vad den där hedman eller vad det va skrev så var det starta ny tråd det enda jag uppmärksammade egentligen haha -
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-05 02:12:22 följande:div>Tjejer, spana in den här länken ddforums.com/forums/archive/index.php">ddforums.com/forums/archive/index.php" target="_blank">www.addforums.com/forums/archive/index.php
En bit ner, under ADULTSWITH ADD/ADHD finns en länk som heter Women with ADD/ADHD.
Jag säger O M G! Har suttit och läst tråd efter tråd där och igenkänningsfaktorn är hög. Vidrigt hög. Tänk, vi har likar spridda över världen ocksåd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> div>jösses och jag som är så dålig på engelska
-
hehe ni får sova på nätterna så jag slipper sitta och prata med mig själv på morgnarna
-
Lägger denna bland favoriter.
-
Jag vill börja med att be om ursäkt om mitt inlägg stuckit många i ögonen här på forumet. Det var inte min avsikt. Sen är anledningen till mina glesa inlägg att jag skriver på min lediga tid från jobbet då det för tillfället är den enda tid jag har för att sitta framför en dator. Dessutom är jag en 'Han' :) som kanske framgått jobbar inom allmänpsykiatrin som psykolog med neuropsykiatriska utredningar och behandling.
Till (oj) och Strulmaja. Vad jag syftade till att göra med mitt inlägg var att tydliggöra och ge 'andra sidans' bild av det hela. Jag förstår faktiskt att det kan upplevas som irriterande, störande och 'besser..' att jag gör så, men min tanke har aldrig varit att 'skryta' eller 'sätta någon på plats' utan faktiskt att hjälpa, för om man inte har båda sidor av en historia så kan man enligt min åsikt aldrig förstå det helt.
För det första. Det här med rättighet. Nej det är ingen rättighet att få till en utredning inom psykiatrin. Men det är en skyldighet för psykiatrin att ge vård om behov finns, därmed innefattar vårdgarantin att man har rätt till en bedömning (inom en viss tid) för vidare ställningstagande. Sen är det ju naturligvis en subjektiv uppfattning om den bedömningen är korrekt eller inte. Och det är här många bistra och negativa kommentarer hörs i forum kring hur de blivit bedömda och hur den bedömningen inte gått i linje med vad man själv tyckt. Och i den frustrationen fälls många kommentarer om att man inte blir tagen på allvar och så vidare. Detta är verkligen sant och ett problem idag hos oss. Beroende på vart du söker får du olika hjälp. Man kan faktiskt tro att vården som är så 'uniform' borde ge lika bedömningar vart du än kommer, men en bedömning är just en subjektiv tolkning utifrån teoretiskt kunskap och erfarenhet (kombinerat med resurser och personlighet) hos en läkare/psykolog och därför blir bedömningarna väldigt olika tyvärr. Ta exempelvis bedömningen om ADHDH symtom är ett TYDLIGT problem i vardagen för en person. Vad patienten tycker är ett tydligt problem i sitt liv och vad jag som bedömare tycker är tydligt problem är inte gjutet i sten. Så om bedömningen inte ligger i linje med vad patienten tycker så beror det väl antagligen på antingen att jag är inkompeten eller påverkad av andra störfaktorer och gör en felbedömning eller att bedömaren gjort en korrekt bedömning utifrån de ramar han eller hon följer även om patienten inte tycker så. Enligt min erfarenhet så brukar bedömningar hos oss bli bra då vi alltid har läkare OCH psykolog vid de första mötena. En 45 minuters session hos en allmänläkare på VC för att bedöma så komplexa saker som neuropsykiatriska tillstånd är enligt de flesta experter en ren effektiviteringsfråga, alltså det finns itne resurser till mer tid.... så ser verkligheten ut och vi kan tycka vad vi vill om detta.
Förtydligande i detta kring varöfr jag skrev detta är att det ofta kastas skit på psykiatrin (som ibland är befogad) som är grundlös, dvs man tror att man har rätt till vissa saker som man rent formellt inte har. Däremot har man humant och etiskt sett har rätt till att bli bemött med respekt och förståelse oavsett vad det handlar om och det kan ju bara regleras i lagar, men är upp till den individ man har kontakt med att uppfylla.
Psykiatrin är verkligen inte perfekt och med den insikt jag har i detta område så har jag all rätt att kasta en dömande kommentar kring privatiserade vårdinsatser (eftersom det är ju det forum handlar om eller hur? att kommentera och skriva sina åsikter) kring psykisk ohälsa då det gäller en helt annan kultur och hets på produktion där än inom offentlig förvaltning (som dock är hack ihälarna idag). Och med de privata aktörerna menar jag offentligt upphandlade aktörer, inte privata byråer eller individer som kör sitt eget race. I mitt län har vi stora problem med dessa då de 'väljer' ut patienter som är 'lätta' nog att hinna klara av. Mer komplicerade patienter skickar de till oss. ADHD utredningar där innebär ett eller två möten med läkare och voila och du har en diagnos och en två meter lång receptlista. Självklart är jag inte naiv nog att döma ALLA privata aktörer då det finns mycket bra organisationer ute där, men det finns kulturskillnader som går att generalisera till det negativa i jämförelse med allmän vård.
Slutligen (känns som et försvarstal) kan jag naturligtvis inte redogöra för hur din kontakt (oj) varit med psykvården om den inte varit här oss oss. Jag talar verkligen inte för alla psykiatriska mottagningar i Sverige och jag tycker inte min organisation är superbäst på allt. Vi har mycket stora brister främst med att få fram läkare som inte kostar oss över 70k i veckan och det har gjort att tiderna som våra patienter får vänta är nästan olagligt långa. Ni får gärna komma med konstruktiva förslag för hur psykiatrin konkret skall förbättras och men jag vill ge er en bild av hur vi ser på det hela och i många fall kan vi inte annat än beklaga situationen vilket knappast är något en patient i nöd vill höra.
Och jag förstår att folk drar sig till privata aktörer eftersom allmänpsykiatrin har de köer de har pga av de resurser som finns. Men min generella uppfattning (naturligtvis personlig uppfattning) är att det som kompenseras för i tid, alltså hur effektiva en organisation är, är kvalité. Om det handlat om att producera stolar eller nåt så hade effektivisering varit toppen, löpandebandprincip. Men när det handlar om människors hälsa är effektivitet inte alltid något positivt.
Vet att detta är lite offtopic men ville ändå ge svar på tal. Tycker också dessa forum är helt underbara eftersom de ger möjlighet för personer att ventilera frustration och åsikter och hitta stöd de annars inte känner att de får från samhället i övrigt. -
Hur är det för er med förhållanden? Det har säkert tagits upp tidigare, men jag orkar verkligen inte leta igenom efter det.
Hur har ni det nu och hur har ni haft det förut? Vad har det varit för slags typer?
Jag som skule plugga igår när sonen lagt sig och nu när han sover.. MEN.. jädra familjelivs forumen sätter stopp för det... balle....
Jag vet ju att jag måste... men att det inte blir av är väl för att jag väljer själv om jag vill göra tentan eller inte.. kan göra den nästa år.. och nästa... men vill inte hinna glömma bort.. så varför jag gör det inte då?..
Självtesterna inför tentan är på nätet.. det är ju verkligen skitbra.. allt annat är ju också på nätet.. och det är roligare!!!!...*suck*
men ja.. förhållanden...
-
<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-05 09:01:19 följande:div>
Jag vill börja med att be om ursäkt om mitt inlägg stuckit många i ögonen här på forumet. Det var inte min avsikt. Sen är anledningen till mina glesa inlägg att jag skriver på min lediga tid från jobbet då det för tillfället är den enda tid jag har för att sitta framför en dator. Dessutom är jag en 'Han' :) som kanske framgått jobbar inom allmänpsykiatrin som psykolog med neuropsykiatriska utredningar och behandling.
Till (oj) och Strulmaja. Vad jag syftade till att göra med mitt inlägg var att tydliggöra och ge 'andra sidans' bild av det hela. Jag förstår faktiskt att det kan upplevas som irriterande, störande och 'besser..' att jag gör så, men min tanke har aldrig varit att 'skryta' eller 'sätta någon på plats' utan faktiskt att hjälpa, för om man inte har båda sidor av en historia så kan man enligt min åsikt aldrig förstå det helt.
För det första. Det här med rättighet. Nej det är ingen rättighet att få till en utredning inom psykiatrin. Men det är en skyldighet för psykiatrin att ge vård om behov finns, därmed innefattar vårdgarantin att man har rätt till en bedömning (inom en viss tid) för vidare ställningstagande. Sen är det ju naturligvis en subjektiv uppfattning om den bedömningen är korrekt eller inte. Och det är här många bistra och negativa kommentarer hörs i forum kring hur de blivit bedömda och hur den bedömningen inte gått i linje med vad man själv tyckt. Och i den frustrationen fälls många kommentarer om att man inte blir tagen på allvar och så vidare. Detta är verkligen sant och ett problem idag hos oss. Beroende på vart du söker får du olika hjälp. Man kan faktiskt tro att vården som är så 'uniform' borde ge lika bedömningar vart du än kommer, men en bedömning är just en subjektiv tolkning utifrån teoretiskt kunskap och erfarenhet (kombinerat med resurser och personlighet) hos en läkare/psykolog och därför blir bedömningarna väldigt olika tyvärr. Ta exempelvis bedömningen om ADHDH symtom är ett TYDLIGT problem i vardagen för en person. Vad patienten tycker är ett tydligt problem i sitt liv och vad jag som bedömare tycker är tydligt problem är inte gjutet i sten. Så om bedömningen inte ligger i linje med vad patienten tycker så beror det väl antagligen på antingen att jag är inkompeten eller påverkad av andra störfaktorer och gör en felbedömning eller att bedömaren gjort en korrekt bedömning utifrån de ramar han eller hon följer även om patienten inte tycker så. Enligt min erfarenhet så brukar bedömningar hos oss bli bra då vi alltid har läkare OCH psykolog vid de första mötena. En 45 minuters session hos en allmänläkare på VC för att bedöma så komplexa saker som neuropsykiatriska tillstånd är enligt de flesta experter en ren effektiviteringsfråga, alltså det finns itne resurser till mer tid.... så ser verkligheten ut och vi kan tycka vad vi vill om detta.
Förtydligande i detta kring varöfr jag skrev detta är att det ofta kastas skit på psykiatrin (som ibland är befogad) som är grundlös, dvs man tror att man har rätt till vissa saker som man rent formellt inte har. Däremot har man humant och etiskt sett har rätt till att bli bemött med respekt och förståelse oavsett vad det handlar om och det kan ju bara regleras i lagar, men är upp till den individ man har kontakt med att uppfylla.
Psykiatrin är verkligen inte perfekt och med den insikt jag har i detta område så har jag all rätt att kasta en dömande kommentar kring privatiserade vårdinsatser (eftersom det är ju det forum handlar om eller hur? att kommentera och skriva sina åsikter) kring psykisk ohälsa då det gäller en helt annan kultur och hets på produktion där än inom offentlig förvaltning (som dock är hack ihälarna idag). Och med de privata aktörerna menar jag offentligt upphandlade aktörer, inte privata byråer eller individer som kör sitt eget race. I mitt län har vi stora problem med dessa då de 'väljer' ut patienter som är 'lätta' nog att hinna klara av. Mer komplicerade patienter skickar de till oss. ADHD utredningar där innebär ett eller två möten med läkare och voila och du har en diagnos och en två meter lång receptlista. Självklart är jag inte naiv nog att döma ALLA privata aktörer då det finns mycket bra organisationer ute där, men det finns kulturskillnader som går att generalisera till det negativa i jämförelse med allmän vård.
Slutligen (känns som et försvarstal) kan jag naturligtvis inte redogöra för hur din kontakt (oj) varit med psykvården om den inte varit här oss oss. Jag talar verkligen inte för alla psykiatriska mottagningar i Sverige och jag tycker inte min organisation är superbäst på allt. Vi har mycket stora brister främst med att få fram läkare som inte kostar oss över 70k i veckan och det har gjort att tiderna som våra patienter får vänta är nästan olagligt långa. Ni får gärna komma med konstruktiva förslag för hur psykiatrin konkret skall förbättras och men jag vill ge er en bild av hur vi ser på det hela och i många fall kan vi inte annat än beklaga situationen vilket knappast är något en patient i nöd vill höra.
Och jag förstår att folk drar sig till privata aktörer eftersom allmänpsykiatrin har de köer de har pga av de resurser som finns. Men min generella uppfattning (naturligtvis personlig uppfattning) är att det som kompenseras för i tid, alltså hur effektiva en organisation är, är kvalité. Om det handlat om att producera stolar eller nåt så hade effektivisering varit toppen, löpandebandprincip. Men när det handlar om människors hälsa är effektivitet inte alltid något positivt.
Vet att detta är lite offtopic men ville ändå ge svar på tal. Tycker också dessa forum är helt underbara eftersom de ger möjlighet för personer att ventilera frustration och åsikter och hitta stöd de annars inte känner att de får från samhället i övrigt.
div>Tycker det var en bra förklaring, orkade t o m läsa igenom allt. -
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-05 01:48:00 följande:div>Du är mycket mer insatt i det här än vad jag är, det hör jagd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Men åsikter har jag. Om allt!
de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande">
Jag förstår hur du menar och jag tycker du har rätt. Jag förstår även att man inte kan erbjuda utredning till alla som efterfrågar och självklart ska de med akut behov prioriteras. Det svåra är just att bedöma vem som är i akut behov och vem som inte är det. Well, i många fall är det väl solklart men det finns nog fall och jag kan tänka mig att jag tillhör den skaran, där behovet utav en utredning inte är akut akut men där behovet ändå är så pass stort att en för lång väntetid skulle kunna försämra och försvåra saker och ting ytterligare för mig. Jag vet att det finns de där ute som lider avsevärt mycket mer än mig men behovet av en utredning kan ju, trots det, vara lika stort så det måste vara skitsvårt att sitta där och behöva avgöra och besluta om sådant. Jag skulle aldrig klara av att axla den rollen. För det första är jag urusel på att prioritera överhuvudtaget, för det andra har jag nog ett alldeles för stort hjärta ibland vilket medför att jag vill hjälpa allt och alla som mår dåligt. Jag skulle ha blivit utbränd på nolltid i en sådan yrkesroll. Hua. Sidospår igen jag vet.
Jag tror att jag tar åt mig av inlägg typ Hedman bl.a just för att jag själv är så osäker på hur pass handikappande mina problem är för mig. Och varför jag är osäker hör i hög grad ihop med saker jag berättat för andra, där jag själv inte tyckt det varit något stort problem men där andra tappat hakan och undrat hur tusan jag är funtad. Sen, när jag tagit upp sådant som jag själv anser är ett problem har jag inte alls fått den respons jag önskat i form av förståelse utan snarare bortviftande och "jaja, men så är ju alla" eller "nu överdriver du väl". Ja du vet. Och varför min osäkerhet är extra stor och påtaglig just nu är för att jag pratat mycket om detta med min mor i dagarna. Hon har gått från att kalla mig "damp-barn" till att vara skeptisk men fortfarande säker på att NÅGOT är fel med mig. Hon vet bara inte vad. (Tilläggas bör att hon inte har någon som helst kunskap om ADHD/ADD) Min sambo är övertygad om att det är ADHD. Min bästa väninna är, om inte övertygad, så väldigt säker. Själv pendlar jag mellan övertygelse och osäkerhet. Tänk om jag inbillar mig ändå? Tänk om jag faktiskt KAN skärpa till mig om jag bara ger mig fan på det? Ibland tänker jag att jag nog bara är väldigt dum i huvudet helt enkelt, typ förståndshandikappad, och förstår inte bättre.
Och just nu, i skrivandets stund, känner jag bara för att skita i allt. Skita i att gå på det där bedömingssamtalet. Skita i att begära utredning. Men samtidigt när jag tänker så, så blir jag rädd. Skiträdd. För av erfarenhet VET jag ju att jag inte kan ta mig i kragen och skärpa mig. Jag har försökt miljontals gånger men det slutar bara med frustration och besvikelse. Så vad i helvete gör man? div>Insatt och insatt, tror snarare att det handlar om vilket intresse man har.
Det är det som är det stora problemet. Vem har störst behov? Jag tycker det är bra att de som är unga och barn prioriteras då dom går i skolan och behöver stöd, men sen då? Vilka kommer efter det? Det måste vara jättesvårt att avgöra.
Jag känner igen mig i det där, både innan diagnosen och efter. Eftersom jag har ADD och inte ADHD så är jag en lugn person och inte hyperaktiv, och då märks det inte på samma sätt. De av mina vänner som jag valt att berätta för har alla sagt typ "Oj, det kan man inte tro, det märks inte alls!" eller "Är du säker på att du har det? Jag har inte märkt någonting konstigt?". Nä, men har man levt med det så länge så kan man dölja det rätt bra utåt, dessutom har dom aldrig arbetat med mig eller följt mig en hel dag.
Jag tycker absolut inte att du ska skita i det. Gå dit och se iallafall vad dom säger. Du skulle ju inte tagit kontakt med dom och kommit såhär långt om det inte varit någontign du verkligen mår dåligt av? Tänk efter och försök minnas när du var liten, det har ju hängt med ett tag eller hur? Det är ingenting som uppstått nyss? Precis.
Även om du skulle ha fel, mot all förmodan, så kommer det visa sig under utredningen och så får man gå vidare därifrån. Det är inte upp till dig att ställa en diagnos, så du behöver inte älta och oroa dig och leta tecken. Det är deras uppgift.dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>
-
<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2011-01-05 01:59:51 följande:div>Och Tjockkatt, du är så bra för du är saklig och konkret, och du försöker verkligen se allt ur alla synvinklar, trots att du har dina "egenheter" och tolkar allt bokstavligt. Jag förstår verkligen hur du anstränger dig för att inte trampa på tår och för att försöka känna hur vi andra tycker och tänker. Stor cred till dig! Du är så värdefull för oss alla här!div>Tack så hemskt mycket för dina fina ord.
Jag håller med ang Tjockkatt. Hur mycket det än kan irritera mig ibland när människor är sådär sakliga och konkreta (=tråkiga för mig) är det sååå värdefullt med alla olika synvinklar, tankar och åsikter. Tjockkatt besitter stor och värdefull kunskap och erfarenhet, hoppas verkligen inte jag (vi) skrämmer bort henne ifrån tråden med vårt, kanske mer, hetsiga temperament (ok, mitt i alla fall). För hon behövs här!
Hör du det Tjockkatt, du behövs!dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">div>Jag är också hetsig och har temperament, du skulle bara veta.
der="0" alt="Kyss"> Men i såna här sammanhang blir det annorlunda, jag har aldrig haft svårt för att formulera mig och skriva sakligt och därför lägger jag fokus på det istället för att skriva elaka saker och bråka.
Nej, ni skrämmer absolut inte bort mig, jag trivs jättebra i tråden och det känns lite som om vi kompletterar varandra på ett bra sätt på sätt och vis.