<
div class="quote"><
div class="quote-nick">Blackbir
d skrev 2011-01-12 01:50:14 följan
de:
div>Kommer ihåg en gång när jag gick i låg- eller mellansta
diet och på rasten anklaga
de flera av mina klasskamrater för att ha snott min penna tills
den siste sa att
den var bakom mitt öra

dth="15" height="15"> Pinsamt!
En en annan gång när jag gick i köket samti
digt som jag borsta
de håret och se
dan släng
de borsten i papperskorgen när jag var klar. Pinsamt!
Fast jag tror att jag mest har li
dit socialt eftersom mitt sätt att agera har varit knasigt jämfört me
d an
dra. Jag var t.ex. allti
d väl
digt tystlåten och observeran
de till skillna
d från alla höglju
dda och gla
da barn.
div>
![Skrattan<span class=]()
de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Skrattan
de">
![Skrattan<span class=]()
de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Skrattan
de"> Herregu
d alltså! Jag anklagar min sambo jämt och stän
digt för att ha snott eller gömt mina prylar hahahaha. Det
där me
d att slänga saker som inte ska slängas gör jag också. Ofta jag står me
d själva skräpet eller
den tomma förpackningen kvar i han
den och har slängt innehållet.
Jag var också ett, tro
det eller ej, tystlåtet och blygt barn. Åtminstone på lektionerna.
På rasterna var jag lite vil
dare men inte alls som jag var hemma.
På hemmaplan var jag en riktig o
dåga.
Jag skrek och hojtan
de elaka saker åt pensionärer, sno
dde saker från kompisarna och blåneka
de när jag blev påkommen, reta
des jämt och stän
digt me
d mina småsyskon, kun
de inte sitta "normalt" i soffan utan låg eller halvsatt i alla möjliga konstiga ställningar vilka jag variera
de ofta, lura
de iväg kompisarna långt ut i skogen och gick vilse me
d dom och fick se
dan skäll av
deras föräl
drar, hoppa
de från stora stenar, klättra
de i trä
d, gick balansgång över forsar och strömt vatten och berätta
de al
drig för mamma vart jag skulle och passa
de inga ti
der. En gång, när jag var tre år, mötte granntanten mig på min trehjuling i en stor, brant ne
dförsbacke ca 500 m hemifrån har mamma berättat. Så nog fanns
det tecken på ADHD, än
då sitter jag här i
dag, över 30 år och o
diagnosticera
d TROTS en hel
del kontakt me
d psykvår
den. Är
det inte konstigt säg?