ADD symptom hos vuxna

sorry om jag inte svarar på nåns inlägg.

Måste bara säga att i dag har jag varit hos min terapeut och hon har kollat igenom listan som jag lämnade förra gången (innan jul) och vi pratade mer om detta i dag, det verkar som att hon håller med en hel del och ska nu föreslå utredning för min läkare som kommer tillbaka nästa vecka (varfööör inte i daaag!!)
Men men, jag blir grymt förvånad om dom inte kommer fram till samma som jag dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">solens skrev 2011-01-12 12:47:39 följande:div>hej
det är intessant tråd.
vad är skillnad mellan add,adhd och autism?div>ADD är i stort sätt ADHD utan hyperaktivitet. Autism är ganska annorlunda även om de flesta npf går in i varandra. Men man kan säga att personer med autism (högfungerande, utan begåvningshandikapp) har svårigheter med det sociala som inte personer i normalfall har ifall dom "bara" har ADHD/ADD. Man kan inte läsa av människor och förstår ofta inte sociala koder eller underliggande budskap. Man kan tex bli jätteförvirrad om någon ironiskt säger "Åh, jag är så glad idag" och samtidigt signalerar med hela kroppen och ansiktet att man är asförbannad. Det kan bli jättesvårt eftersom munnen säger en sak men signalerna visar annat. Sen är det givetvis mer saker som skiljer också, likaså från fall till fall, men det är lite grunder iallafall. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-12 09:19:41 följande:div>Nej, hade inte druckit igår. Vaknade dock fortfarande full och hade dragit igång stora projekt med många människor inblandade. På morgonen trodde jag fortfarande det var en god idé, men sen vände det och jag insåg att det där inte skulle gå att genomföra med mitt mående.

Jag får ta och sluta med den antidepressiva medicinen jag fått, biverkningarna blev förskräckliga och jag har även under en period lurat till mig lite andra preparat som är rent livsfarliga i kombination med antidepp + att jag druckit alkohol. Det är inte konstigt att jag mått/mår som jag gör.

Men jag accepterar inte att jag tillåts passivt/aktivt ta död på mig själv, längre. Imorgon gäller det och jag har dokumenterat och förberett...

Men som vanligt när det gäller vården så får man ju ändå förbereda sig på besvikelse.div>Nej, du ska absolut inte tillåtas ta död på dig själv! I morgon kör du så det ryker och KRÄVER den hjälp du behöver och vill ha. Det är deras skyldighet att tillgodose dina behov. Stå på dig, om energin tryter så kör ändå. Vila kan du göra efteråt. Satsa allt du har. Jag håller på dig! der="0" alt="Hjärta">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2011-01-12 10:52:32 följande:div>I så fall torde mer än en med bokstavsdiagnoser vara fel-/överdiagnostiserad. Jag har nämligen mer än en gång sett symptomen på barn som fått sk DAMP-diagnos gå i regress när föräldrarna via föräldraskola börjat tillämpa nya förhållningssätt. Vilket inte borde vara möjligt om det handlade /bara/ om hjärnkemin... För att ta ett populärkulturellt exempel, tänk "Nanny-programmen". Det känns som om ganska många barn skulle uppvisa bokstavssymptom på det sätt vissa föräldrar beter sig. Hade de gått till BUP hade de kanske också fått en diagnos. För att personalen där fokuserat på barnet och inte på dess miljö.
Jag säger inte att barnen inte ändå kan ha många av symptomen som tas upp här. Men det har många normalstörda friska också dth="15" height="15">div>Givetvis förekommer det, precis som inom all vård, att en del får fel diagnos. Men diagnoser går att bli av med också om man tror att dom är felaktiga. Bara att kräva en omprövning.
Saken är ju det att dampbarnen du beskriver antagligen är i behov av struktur och annat arbete för att kunna fungera bättre. När dom får sin diagnos och den hjälp dom behöver så anpassas omvärlden så gott det går efter dom och dom får inte samma behov av att bete sig som dom gjort innan. Många utbrott och liknande som speciellt utåtagerande pojkar kan drabbas av beror ju på någonting, att dom inte förstår omvärlden, att andra ställer för höga krav osv. Dämpas det av så dämpas givetvis symtomen också av när barnet mår bättre. Dessutom blir många medicinerade och det kan dämpa hyperaktiviteten för många barn. Eller att föräldrarna ordnar med fritidsaktiviteter som är aktiva, tex någon sport, så barnet får ut hyperaktiviteten på det sättet.
Det är inte så det går till, man tittar inte bara på hur barnet fungerar i hemmet och ger en diagnos därefter. Det är MYCKET mer än att man får utbrott i hemmet som spelar in för att man ska få en npf-diagnos. Det är en utdragen process och ingenting man sätter hur som helst.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (hmm) skrev 2011-01-12 13:09:56 följande:div>sorry om jag inte svarar på nåns inlägg.

Måste bara säga att i dag har jag varit hos min terapeut och hon har kollat igenom listan som jag lämnade förra gången (innan jul) och vi pratade mer om detta i dag, det verkar som att hon håller med en hel del och ska nu föreslå utredning för min läkare som kommer tillbaka nästa vecka (varfööör inte i daaag!!)
Men men, jag blir grymt förvånad om dom inte kommer fram till samma som jag dth="15" height="15"> dth="15" height="15">div>Hehe du ska bara veta hur ofta bedömare kommer fram till andra saker än vad man själv tycker der="0" alt="Tungan ute">

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-12 13:33:42 följande:div>ADD är i stort sätt ADHD utan hyperaktivitet. Autism är ganska annorlunda även om de flesta npf går in i varandra. Men man kan säga att personer med autism (högfungerande, utan begåvningshandikapp) har svårigheter med det sociala som inte personer i normalfall har ifall dom "bara" har ADHD/ADD. Man kan inte läsa av människor och förstår ofta inte sociala koder eller underliggande budskap. Man kan tex bli jätteförvirrad om någon ironiskt säger "Åh, jag är så glad idag" och samtidigt signalerar med hela kroppen och ansiktet att man är asförbannad. Det kan bli jättesvårt eftersom munnen säger en sak men signalerna visar annat. Sen är det givetvis mer saker som skiljer också, likaså från fall till fall, men det är lite grunder iallafall. dth="15" height="15">div>Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 

Konkret exempel. Har en liten sjuårig grannpojke där mamman de senaste åren drabbats av utmattningsdepression (är vad hon sagt iaf). Är hemma sedan länge och orkar tydligen inte mycket och den ork som finns fokuseras på det praktiska, på TV-tittande och på småsyskonet. Hennes man, styvpappa till pojken sedan flera år, har nu gett sig av och har småsyskonet varannan vecka, inte den större pojken, fast han har glädjestrålande talat om att han skulle med dem någon helg. 
Så länge det inte är tio minusgrader är pojken ute från det han hämtats på skolan till det är mörkt (åtminstone niotiden på kvällen i somras). Mamma orkar inte ha honom inne. Han går runt och leker själv och letar efter barn han kan leka med eller följa med hem. Tyvärr är det ju inte så vanligt idag att barnen är ute så mycket så han är ofta ensam. Som utomstående kan man kanske tycka att det vore bättre om han fick stanna kvar på fritidsverksamheten i skolan med kamrater och leka men tydligen har man sagt att eftersom mamma är hemma får hon hämta utifrån det mindre barnets korta dagistider vilket hon gör.
Jag har aldrig upplevt pojken som onormalt aktiv under dagisåren (vilket däremot mamman gjort), inte heller hört något sådant från någon annan i omgivningen, men på senare tid (tidssamband med att styvpappa försvann) har han blivit mycket mer rebellisk och utagerande i skolan och enligt vad mamman säger hemma också. Hon "orkar inte med honom".  Skolpersonal har mer eller mindre satt egen amatördiagnos på honom och pratat om ADHD-utredning på BUP, och efter inledande psykologkontakt som kommit fram till det ska nu så ske. Mamman å sin sida tycker å ena sidan att sonen är "jobbig" å andra att det klagas orättvist och att då får han väl byta skola om det inte fungerar där.
 
Spontana tankar?

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-12 14:25:36 följande:div>Hehe du ska bara veta hur ofta bedömare kommer fram till andra saker än vad man själv tycker der="0" alt="Tungan ute">div>dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> jo, det kan det nog vara, men min läkare lyssnar mycket på vad min psykolog tror, tycker, känner
det är så jag fått mina andra diagnoser. Nåja intressant kan det nog bli i allafall.
Blir nog lika förskräckt om dom säger ATT jag har det som om dom säger att jag INTE har det haha

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2011-01-12 14:32:03 följande:div>Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 
 ....
Spontana tankar?div>Jag håller inte alls med dig i detta. Det kan säkert uppfattas som att psykologer har detta perspektivet eftersom de jobbar med individer där de testar och behandlar (genom terapi) individuellt och ibland i grupp. Men huruvida man som psykolog tar hänsyn till omgivningen och "system" tänket så är det en stor del i utbildningen där psykologer utbildas i individual utvecklingspsykologi, neuropsykologi, personlighetspsykologi osv men även i gruppdynamik, systemteorietisk psykologi (familj och samhälle), socialpsykologi, genuspsykologi, sociologi (samhällsanalys), juridik, organisationspsykologi etc etc. Denna mängd av perspektiv i utbildningen ger en breeeed bild av individen som skall användas i yrkeslivet. Sen är det upp till personen i fråga huruvida den använder sin kunskap eller ej.

Så min uppfattning är att om det finns någon yrkeskategori i psykiatrin som har ett 'helhetstänk' så är det just psykologerna. Iaf förutsättningarna för helhetstänk från utbildningen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2011-01-12 14:32:03 följande:div>Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 

Konkret exempel. Har en liten sjuårig grannpojke där mamman de senaste åren drabbats av utmattningsdepression (är vad hon sagt iaf). Är hemma sedan länge och orkar tydligen inte mycket och den ork som finns fokuseras på det praktiska, på TV-tittande och på småsyskonet. Hennes man, styvpappa till pojken sedan flera år, har nu gett sig av och har småsyskonet varannan vecka, inte den större pojken, fast han har glädjestrålande talat om att han skulle med dem någon helg. 
Så länge det inte är tio minusgrader är pojken ute från det han hämtats på skolan till det är mörkt (åtminstone niotiden på kvällen i somras). Mamma orkar inte ha honom inne. Han går runt och leker själv och letar efter barn han kan leka med eller följa med hem. Tyvärr är det ju inte så vanligt idag att barnen är ute så mycket så han är ofta ensam. Som utomstående kan man kanske tycka att det vore bättre om han fick stanna kvar på fritidsverksamheten i skolan med kamrater och leka men tydligen har man sagt att eftersom mamma är hemma får hon hämta utifrån det mindre barnets korta dagistider vilket hon gör.
Jag har aldrig upplevt pojken som onormalt aktiv under dagisåren (vilket däremot mamman gjort), inte heller hört något sådant från någon annan i omgivningen, men på senare tid (tidssamband med att styvpappa försvann) har han blivit mycket mer rebellisk och utagerande i skolan och enligt vad mamman säger hemma också. Hon "orkar inte med honom".  Skolpersonal har mer eller mindre satt egen amatördiagnos på honom och pratat om ADHD-utredning på BUP, och efter inledande psykologkontakt som kommit fram till det ska nu så ske. Mamman å sin sida tycker å ena sidan att sonen är "jobbig" å andra att det klagas orättvist och att då får han väl byta skola om det inte fungerar där.
 
Spontana tankar?div>En spontan tanke är att en bristfällig miljö och odräglig tillvaro (att hans mamma är deprimerad och att pappan nyss flyttat) skulle kunna förstärka de ADHD-symtom som kanske redan fanns där innan men som inte var "typiska" ADHD-symtom för pojkar. Men det är som sagt bara en spontan tanke. Jag har ingen aning om symtomen kan förvärras eller t.o.m "bryta ut" på ett annan sätt om miljön är dålig men det låter ganska logiskt i mitt huvud.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-12 11:17:26 följande:div>Precis som du hade jag också behov av att vara ensam ibland och jag är likadan idag. Men rastlösheten fanns där och den tog sig uttryck i mycket jävelskap och bus (jag blev ökänd i samhället för detta), nästan alltid hade jag något fuffens för mig, som om vanliga lekar inte roade mig tillräckligt. Det skulle vara mer action och spänning, kanske därför jag föredrog att leka med pojkar, gärna lite äldre. På något sätt tror jag att den där känslan av upprymdhet som infann sig när jag gjorde mina bus liksom dövade rastlösheten och tristessen. <div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-12 02:29:29 följande:div>Hur känner du dig då? 

Själv brukar jag känna lite skam över att det verkar som att andra bryr sig mer om mig än vad jag gör om dem... div>div>Det låter ju som jag när jag var barn blev till och med bortskickad 1 månad till en släkting när jag var runt 7-8 år för att folk skulle få lugna ner sig och "glömma" lite jag var oxå bara med pojkar