ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-12 22:24:53 följande:div>Haha, ja fuffens. Precis rätt ord! Jag förstår bättre vad du menar med dina lekar. Och så var det faktiskt för mig också.

Det andra är också spot on, om känslor som måste ut och alla missförstånd om en. Om jag inte får säga vad jag tänker och känner på en gång, utan måste hålla det inom mig, går jag omkring och är som en zombie. Jag går totalt in i mig själv och mår så kasst att jag bara vill dra något gammalt över mig. Det bara MÅSTE UT. Senast i somras hände detta och jag mådde fruktansvärt dåligt för att jag inte kunde säga vad jag kände. Och eftersom jag inte kunde säga det till den aktuella personen själv, så pratade jag sönder andras huvud istället, för ut måste det komma. Fast där skiljer det sig mellan dig och mig. Jag glömmer nästan aldrig vad jag ville ha sagt och vad den andre har sagt eller gjort. Och grejen är att jag grubblar ihjäl mig om någon har sagt något som gjort mig ledsen och även om någon har sagt något bra om mig till mig. Har någon t.ex. sagt något bra till mig eller visat att denne tycker om mig så blir jag glad till en början, men jag grubblar och analyserar sönder det personen har sagt. Ofta slutar det med misstankar om att personen har dåliga avsikter dth="15" height="15"> Jag har väldigt svårt att lita på människor om man säger så. Fast detta beror nog mer på mina tidigare erfarenheter i livet.div>Vi är mer lika än du tror där. När det gäller oförätter, då någon gjort mig illa etc, sådant glömmer jag inte i första taget. Liksom du grubblar och (över)analyserar jag mycket i sådana situationer. Jag har också taskiga erfarenheter med mig i bagaget, misshandel, våldtäkt och sådant och jag tror att det är sådanan händelser som gjort mig mer på min vakt. Jag kan fortfarande vara naiv men jag skulle inte påstå att jag är godtrogen. Precis som du finns där misstankar emellanåt och en anledning till varför jag analysera så mycket och försöker förstås någons avsikter är väl kanske av rädsla för att få en kniv i ryggen. Du förstår vad jag menar.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2011-01-12 22:29:52 följande:div>Håller med, tummen upp dth="15" height="15">div>Håller med jag med. Strulan satte ord på något jag inte orkat sitta och plita ner själv, så skönt när någon annan kan läsa ens tankar och framföra dem åt en. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

Ni som har gjort utredningar, fick först frågar om varför ni ville göra det? Jag menar, ville de veta vad ni ville få ut av det då ni först i vuxen ålder ville veta?

Läste i nån sajt om någon som blivit riktigt dåligt behandlad för att han som vuxen sökte hjälp. De tänkte att om han har klarat sig så bra hittills så är det väl onödigt att ta reda på om han har ADHD eller inte...

Den sortens bemötande skrämmer mig... 

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-12 22:32:40 följande:div>Vi är mer lika än du tror där. När det gäller oförätter, då någon gjort mig illa etc, sådant glömmer jag inte i första taget. Liksom du grubblar och (över)analyserar jag mycket i sådana situationer. Jag har också taskiga erfarenheter med mig i bagaget, misshandel, våldtäkt och sådant och jag tror att det är sådanan händelser som gjort mig mer på min vakt. Jag kan fortfarande vara naiv men jag skulle inte påstå att jag är godtrogen. Precis som du finns där misstankar emellanåt och en anledning till varför jag analysera så mycket och försöker förstås någons avsikter är väl kanske av rädsla för att få en kniv i ryggen. Du förstår vad jag menar.div>I hear you...Jag har dock lite kvar att gå innan jag slutar vara godtrogen.<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Ok varning men nu fick jag en sån där "urge to tell".
Jag har tänkt på det ett par ggr men glömt men NU kom jag på vad det var igen.
Vill så gärna dela med er.

Jo, när jag var hos läkaren i måndags så frågade han om jag behövde mer medicin (jag knaprar ju sertralin). Han sa något i stil med: Hur ser det ut med medicinen? Behöver du förnyat recept? och jag hör mig själv svara: Jag tror det är lugnt faktiskt (fast sanningen var att jag inte hade NÅGON som helst koll på hur många piller jag hade kvar)
Sekunden senare tänkte jag: Men hallå eller?! Här sitter jag hos en psykiater, har precis pratat om och berättat för honom om mina ADHD-symtom, everything is already out there, så varför låtsas något annat?

Så jag säger: Nä, vet du vad, sanningen är den att jag inte har någon som helst koll på hur många piller jag har kvar. Jag minns inte ens när jag hämtade ut sist.
När jag hörde mig säga det så skämdes jag. För jag har aldrig vågat vara så ärlig och visat mitt "rätta jag" utan maskerat mina brister och svagheter. Jag förberedde mig på höjda ögonbryn, stora ögon och ett "Men lilla gumman då, sådär strulig kan man ju inte vara" men han sa:
Ok, jag kan kolla på datorn när du hämtade ut senast. Punkt.
Vet ni hur j-a skönt det kändes? Vilken otrolig lättnad att kunna berätta en sådan sak, vara precis sådär strulig som jag är och vara ärlig med det utan att bli ifrågasatt eller kritiserad!

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-12 22:49:04 följande:div>Ok varning men nu fick jag en sån där "urge to tell".
Jag har tänkt på det ett par ggr men glömt men NU kom jag på vad det var igen.
Vill så gärna dela med er.

Jo, när jag var hos läkaren i måndags så frågade han om jag behövde mer medicin (jag knaprar ju sertralin). Han sa något i stil med: Hur ser det ut med medicinen? Behöver du förnyat recept? och jag hör mig själv svara: Jag tror det är lugnt faktiskt (fast sanningen var att jag inte hade NÅGON som helst koll på hur många piller jag hade kvar)
Sekunden senare tänkte jag: Men hallå eller?! Här sitter jag hos en psykiater, har precis pratat om och berättat för honom om mina ADHD-symtom, everything is already out there, så varför låtsas något annat?

Så jag säger: Nä, vet du vad, sanningen är den att jag inte har någon som helst koll på hur många piller jag har kvar. Jag minns inte ens när jag hämtade ut sist.
När jag hörde mig säga det så skämdes jag. För jag har aldrig vågat vara så ärlig och visat mitt "rätta jag" utan maskerat mina brister och svagheter. Jag förberedde mig på höjda ögonbryn, stora ögon och ett "Men lilla gumman då, sådär strulig kan man ju inte vara" men han sa:
Ok, jag kan kolla på datorn när du hämtade ut senast. Punkt.
Vet ni hur j-a skönt det kändes? Vilken otrolig lättnad att kunna berätta en sådan sak, vara precis sådär strulig som jag är och vara ärlig med det utan att bli ifrågasatt eller kritiserad!div>dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}"><div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-12 22:35:03 följande:div>Ni som har gjort utredningar, fick först frågar om varför ni ville göra det? Jag menar, ville de veta vad ni ville få ut av det då ni först i vuxen ålder ville veta?

Läste i nån sajt om någon som blivit riktigt dåligt behandlad för att han som vuxen sökte hjälp. De tänkte att om han har klarat sig så bra hittills så är det väl onödigt att ta reda på om han har ADHD eller inte...

Den sortens bemötande skrämmer mig... div>Det enda läkaren sa till mig var att i alla fall behövs inte en utredning. Enligt honom kunde man få hjälp ändå. Han sa också att man bör ha i åtanke att man blir stämplad på så sätt att när man te.x ska ta körkort så måste man ha tillstånd (om man har diagnos ADHD). Nu har jag redan körkort men just den grejen hade inte bekommit mig ändå. Men för andra kanske det är känsligt och något man bör vara medveten om. Däremot frågade han aldrig rakt ut varför jag ville göra en utredning. Han hann kanske inte för jag berättade rätt fort att det vore trevligt att kunna behålla ett jobb, orka med studier och klara av vardagen och familjelivet.

Hej,

Helt ny här inne.

Jag har alltid trott jag har adhd eller liknande.

Mitt liv påverkas många gånger av min rastlöshet, svängande humör och bristande tålamod (för att fatta mig kort)

Kan man medicinera mot detta?

Dvs, är det ngn ide att söka läkare?

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Soulmates) skrev 2011-01-12 22:56:06 följande:div>Hej,

Helt ny här inne.

Jag har alltid trott jag har adhd eller liknande.

Mitt liv påverkas många gånger av min rastlöshet, svängande humör och bristande tålamod (för att fatta mig kort)

Kan man medicinera mot detta?

Dvs, är det ngn ide att söka läkare?div>Hej!

Ang medicinering. Om jag förstått det rätt är läkarna väldigt restriktiva med det, det inget som skrivs ut lättvindligt, som te.x antidepp. Men att söka hjälp hos läkaren tycker jag absolut du ska. Det är alltid idé!

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-12 22:55:10 följande:div>Det enda läkaren sa till mig var att i alla fall behövs inte en utredning. Enligt honom kunde man få hjälp ändå. Han sa också att man bör ha i åtanke att man blir stämplad på så sätt att när man te.x ska ta körkort så måste man ha tillstånd (om man har diagnos ADHD). Nu har jag redan körkort men just den grejen hade inte bekommit mig ändå. Men för andra kanske det är känsligt och något man bör vara medveten om. Däremot frågade han aldrig rakt ut varför jag ville göra en utredning. Han hann kanske inte för jag berättade rätt fort att det vore trevligt att kunna behålla ett jobb, orka med studier och klara av vardagen och familjelivet.div>Skönt då att jag har körkort, men vetifan om jag inte är trafikfarlig ändå dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

Bra att du fick en läkare som inte var ignorant. Jag ska söka hjälp nästa vecka när jag får pengar. Först ska jag kontakta min läkare på VC och så hoppas jag att hon remitterar mig till neuropsyk.<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>