ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-21 23:57:09 följande:div>Jag förstår vad det är du skriver, vad och hur du menar.
Det jag däremot ställer mig tveksam till är om det verkligen är såhär "enkelt"?

Hade inte forskarna kommit fram till att ADHD bl.a beroedde på "trasiga" gener?  div>Nej, jag tror inte att det är enkelt. Men jag tror heller inte att alla som ger uttryck för samma symptom har samma grundproblem. Jag tycker att det känns otryggt att så mycket makt ligger i händerna på en vårdkedja som är så uppenbart inkompetent, inkonsekvent och godtycklig i sina bedömningar och att det dessutom helt saknas andra verktyg än just dessa tolkningar för att fastställa orsak och verkan.

Jag tycker att vissa medicinska utredningar borde vara standard. Det finns inget hållbart argument mot att de inte skulle vara det, innan man sätter in medicinering.

Detsamma omvänt, om man söker vård för att man har ont i magen, så ska man kunna lita på en läkares bedömning. Men man ska inte kunna gå dit och kvida sig till starka smärtstillande utan att först undersökas, och man ska inte nekas undersökning med argument som "du är ju kvinna", "det är psykiskt" eller "du får väl äta nyttigare".

Det jag menar är väl att jag inte kan förstå att inte fler är kritiska till detta. Jag förstår inte hur man kan sitta som "professionell" i vårdkedjan och göra bedömningar på människor utan att tycka att det borde till bättre metoder. Jag kan inte förstå att inte fler kämpar för att få det att gå i rätt riktning. Jag fattar det helt enkelt inte, jag förstår inte hur människor kan vara så jävla dumma att de tror sig kunna bedöma en annan människa genom att ställa några frågor och jag kan verkligen inte lita på "professionella" som inte ens ger minsta antydan till att KRÄVA mer för sina klienter.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-01-19 20:27:40 följande:div>Anonym (Madde): Det låter lite som mitt ex när du beskriver. Svårt att stiga upp, svårt att komma i säng men kan ligga halva dan i sängen. Svårt med tid, blir uppslukad av sitt egna intresse och kan hålla på i timmar...  Hade ditt ex fått en diagnos?
Jag har försökt få mitt ex att gå till läkare för att få remiss till utredning, men icke, han ser bara mina ADHD-brister som jag nu väntar på utredning för.

Vete sjuttsingen inte vad man ska göra för att han ska inse att han behöver utredas.
Någon här som har tips på hur man kan göra? Jag försökte kopiera symptom-listan ovan och skicka till honom men den verkar inte gå att kopiera.. Det blir väl att skriva av den kanske..
Eller köpa en bok om ADD och skicka till honom..div>När han har inte det, jag har försökt nämna det. Nån gång har han som sagt att han känner att det KANSKE skulle kunna vara så.. Men när jag nu senast tog upp det så tog han illa upp. Jag tog väl upp det på fel sätt. Sen har han sagt till sin mamma att jag sa så, och hon tyckte ju att det var VANSINNE!
Han har sagt att han kan göra en utredning för att visa att jag har fel... Och det kommer ju inte gå. Han tycker ju inte att han har några problem alls...

Jag har försökt få honom att tänka på sin barn/ungdom och få det att klicka men det funkar inte heller.. Skulle han känna igen sig i listan skulle han bestämt förneka det för oss båda...

Jag känner mig nästan bakis som suttit här och babblat efter en kväll av googlesymptomletarmani!

dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-22 08:09:48 följande:div>När han har inte det, jag har försökt nämna det. Nån gång har han som sagt att han känner att det KANSKE skulle kunna vara så.. Men när jag nu senast tog upp det så tog han illa upp. Jag tog väl upp det på fel sätt. Sen har han sagt till sin mamma att jag sa så, och hon tyckte ju att det var VANSINNE!
Han har sagt att han kan göra en utredning för att visa att jag har fel... Och det kommer ju inte gå. Han tycker ju inte att han har några problem alls...

Jag har försökt få honom att tänka på sin barn/ungdom och få det att klicka men det funkar inte heller.. Skulle han känna igen sig i listan skulle han bestämt förneka det för oss båda...div>Mitt ex sa när jag tog upp det att: Än sen då om jag har ADD, vad ska jag göra åt det då!!
Jättekonstruktivt att hålla på så.. Men så är han också utbränd och gör allt för att sabba allt emellan oss.
Mitt ex har själv sagt att han alltid kännt sig annorlunda; känslig för höga ljud, har svårt när det är för stökigt omkring honom, kommer hem med matfläckar på kläderna oftast, lite halvklumpig i sin hantering av föremål, svårt med att skaffa vänner, snöar lätt in sig på grejer etc. Så han vet att han är annorlunda, hans syskonbarn har ADD resp ADHD samt hans syster har också nåt sånt såå, duh konstigt vore om inte han också får en rättvisande diagnos. Men som sagt han är utbränd nu och klarar inga krav, därför gjorde han plötsligt slut med mig trots att han älskar mig. Och han fokuserar hellre på mina symptom och skjuter all skuld på mig :(

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-22 00:23:31 följande:div>Nej, jag tror inte att det är enkelt. Men jag tror heller inte att alla som ger uttryck för samma symptom har samma grundproblem. Jag tycker att det känns otryggt att så mycket makt ligger i händerna på en vårdkedja som är så uppenbart inkompetent, inkonsekvent och godtycklig i sina bedömningar och att det dessutom helt saknas andra verktyg än just dessa tolkningar för att fastställa orsak och verkan.

Jag tycker att vissa medicinska utredningar borde vara standard. Det finns inget hållbart argument mot att de inte skulle vara det, innan man sätter in medicinering.

Detsamma omvänt, om man söker vård för att man har ont i magen, så ska man kunna lita på en läkares bedömning. Men man ska inte kunna gå dit och kvida sig till starka smärtstillande utan att först undersökas, och man ska inte nekas undersökning med argument som "du är ju kvinna", "det är psykiskt" eller "du får väl äta nyttigare".

Det jag menar är väl att jag inte kan förstå att inte fler är kritiska till detta. Jag förstår inte hur man kan sitta som "professionell" i vårdkedjan och göra bedömningar på människor utan att tycka att det borde till bättre metoder. Jag kan inte förstå att inte fler kämpar för att få det att gå i rätt riktning. Jag fattar det helt enkelt inte, jag förstår inte hur människor kan vara så jävla dumma att de tror sig kunna bedöma en annan människa genom att ställa några frågor och jag kan verkligen inte lita på "professionella" som inte ens ger minsta antydan till att KRÄVA mer för sina klienter.div>Jag håller med dig helt och hållet. Man borde ha någon slags medicinsk utredning och undersökning som standard. Undrar hur många verkliga fysiska åkommor som blir bortviftade som enbart psykosomatiska och medicinceras med te.x antidepressiva? Och nu kanske jag kommer ifrån ämnet....

Men en sak, som tydligen ses som "lite" av ett problem (om jag ska tro läkaren jag besökte) är gruppen "De inbillningssjuka", alltså de som lider av hypokondri. Denna grupp tar mycket tid, plats, energi och framförallt pengar. Hur ska man göra med denna grupp? Ska man erbjuda och ge dom en medicinsk utredning och grundlig undersökning varje gång de kommer med sina symtomlistor? Ska man remittera dom vidare till psykvården? Om ja, kommer de ens att tacka ja till att få psykiatrisk hjälp? Antagligen inte. Så hur ska man sålla och bedöma i dessa situationer? Går det att följa en mall? Hur kan man göra så att det blir rättvist för alla? Är det ens möjligt?  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-22 12:29:20 följande:div>Jag håller med dig helt och hållet. Man borde ha någon slags medicinsk utredning och undersökning som standard. Undrar hur många verkliga fysiska åkommor som blir bortviftade som enbart psykosomatiska och medicinceras med te.x antidepressiva? Och nu kanske jag kommer ifrån ämnet....

Men en sak, som tydligen ses som "lite" av ett problem (om jag ska tro läkaren jag besökte) är gruppen "De inbillningssjuka", alltså de som lider av hypokondri. Denna grupp tar mycket tid, plats, energi och framförallt pengar. Hur ska man göra med denna grupp? Ska man erbjuda och ge dom en medicinsk utredning och grundlig undersökning varje gång de kommer med sina symtomlistor? Ska man remittera dom vidare till psykvården? Om ja, kommer de ens att tacka ja till att få psykiatrisk hjälp? Antagligen inte. Så hur ska man sålla och bedöma i dessa situationer? Går det att följa en mall? Hur kan man göra så att det blir rättvist för alla? Är det ens möjligt?  div>Nej, jag tycker inte att du kommer ifrån ämnet.

Jag tycker att alla borde få en helkroppsgenomgång på alla sätt möjliga flera gånger i livet. Och jag tycker inte att någon ska diagnosticeras som hypokondriker innan de har fått en undersökning. Många hypokondriker skulle förmodligen även må bättre av att 1) Tas på allvar, 2) Känna trygghet i att det inte finns några STORA medicinska verkliga problem, och 3) Känna trygghet i att de kommer att bli tagna på allvar om de skulle må dåligt framöver, och 4) Faktiskt få adekvat vård OM det hittas något.

Jag ser det snarare som en investering i folkhälsan.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-22 12:41:00 följande:div>Nej, jag tycker inte att du kommer ifrån ämnet.

Jag tycker att alla borde få en helkroppsgenomgång på alla sätt möjliga flera gånger i livet. Och jag tycker inte att någon ska diagnosticeras som hypokondriker innan de har fått en undersökning. Många hypokondriker skulle förmodligen även må bättre av att 1) Tas på allvar, 2) Känna trygghet i att det inte finns några STORA medicinska verkliga problem, och 3) Känna trygghet i att de kommer att bli tagna på allvar om de skulle må dåligt framöver, och 4) Faktiskt få adekvat vård OM det hittas något.

Jag ser det snarare som en investering i folkhälsan.div>Jag håller med. Och visst är det en investering.

Det svåra är ju att en hypokondriker inte är medveten om att hon/han inbillar sig och att problemet snarare är psykiskt än fysiskt. (Nu menar jag de som faktiskt är inbillningssjuka, inte de som är sjuka men som inte tas på allvar). De känner ingen trygghet förrän läkaren hittat något fysiskt fel på dom och om det inte finns något fysiskt fel (för att de inbillar sig), hur går man vidare då? Hypokondrikern kommer ju att fortsätta söka hjälp för sina (inbillade) åkommor, fortsätta "belasta" sjukvården.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2011-01-21 19:52:48 följande:div>Har han precis flyttat hemifrån? Jag har inte AS men mitt tips är att försöka hitta en balans, det kan vara bra att vara där utifall att (för att kanske undvika inkasso och liknande) men samtidigt inte för mycket så att det blir en björntjänst av det hela. Din son måste få försöka lite själv och försöka lista ut knep och använda de knep han redan har för att få vardagen att gå ihop sen ser man utöver det var det verkligen är kört.
T ex, han kan få det att gå ihop med räkningar och få in läxor i tid, men han kanske inte får något grepp om tvätten och städning. Det gör egentligen inte så mycket att man har lite stökigt hemma, så länge man har en betald hyra.

Du känner honom dock bäst! Du vet vilka behov han kan ha, blir det lite strul med tvätten t ex kan han behöva hjälp med att få igång en proper rutin? Eller måste du ringa och påminna ofta? Kanske lite både och i början? Försöka hitta en balans är nog bäst och framför allt att stötta!

Jag var halvt hopplös när jag bodde hemma! Men så fort jag flyttade så blev det andra bullar! (Typ, ibland i alla fall ;D)div>Tack så mycket för du tog dig tid att svara en frustrerat mor. Han har bott för sig själv sen aug 2010 och han fixar tvätt och städning. Han frågor när han behöver råd. Eftersom han har växt i mångar storleker och är väldig glad i cola (precis enligt listan ovan, vilket jag faktiskt inte hada en aning om, hahaha) har jag fått måga "pikar" från våra vänner och kompisar : "att du Inge måste göra nått, inte kan han bli sådär stor och fet" tycker du det ok att jag hjälper med att handlar mat och kanske prater med honom om hans vikt? Jag tror på att oavsett diagnos eller inte, gör vi alla misstag och man lär sig av sina misstag. Jag tror också på att man bara har sina barn till låns, ska ge dem en bas så att barnet kan klara sig själv när barnet lämnar hemmet. Jag hade det också stökigt när jag flyttade hemifrån. Men han fixar inte att ta kontakt med lärare på universitet när han inte lämnad in en uppgift eller när han inte klarade tentan. han upptäckte inför senaste tenta han hade förberedd sig på fel saker.... han missar information ibland och vad han behöver är att få informationen i handen av gällande lärare, varför han måste informera läraren om sina funktionsnersättninger. Aspergers har svårt för kommunikationen, alltså interaktionen mellan människor och de sociala koderna samt vilket inte min son har problem med, nämligen empati. Detta vill jag så gärna hjälpa honom med utan att påtvinga honom en hjälp. Han har rätt till en mentor som kan hjälpa honom med att hålla koll på informationen och kolla om han pluggar på rätt saker.... han är super intelligent med en IQ som Einstein. Han har fixat 2 av 3 tentor och vi går och vänter på resultat av nr 4 tenta. Tycker iövrigt det är en fin hemsida.... på trots av jag har kämpat och lärt mig mycket kring Aspergers, har mina kunskaper om ADD inte varit lika bra.  Jag har lärt mig rikigt mycket och fått nya kunskaper som ger mig verktyg att möta min son på det sätt alla människor har rätt till... respektfull och fördomsfritt. Tack för att jag fick göra inlägg här.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-22 13:13:18 följande:div>Jag håller med. Och visst är det en investering.

Det svåra är ju att en hypokondriker inte är medveten om att hon/han inbillar sig och att problemet snarare är psykiskt än fysiskt. (Nu menar jag de som faktiskt är inbillningssjuka, inte de som är sjuka men som inte tas på allvar). De känner ingen trygghet förrän läkaren hittat något fysiskt fel på dom och om det inte finns något fysiskt fel (för att de inbillar sig), hur går man vidare då? Hypokondrikern kommer ju att fortsätta söka hjälp för sina (inbillade) åkommor, fortsätta "belasta" sjukvården.  div>Vet du vad? Om man då verkligen HAR gjort en ordentlig genomgång, så tror jag nästan att dessa människor skulle gynnas av att "luras" att de faktiskt har en sjukdom, och behandlas därefter. Med värdighet. Ett stort problem för dessa människor tror jag är överbelastning på nerverna, och jag tror att det skulle lättas av trygghet i att någon i stort sett säger "Du lider av bla bla bla bla bla, och det är inte konstigt att du mår som du gör, men det kan behandlas och då ska vi göra såhär och såhär, och givetvis följa upp". Förstår du hur jag menar?

Faktiskt! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Både för att denna person ska ha något konkret att "skylla" på, både när det gäller att förklara det för sig själv och även andra.

Om man hittar något, även om det är "påhittat", så kan det även "botas". dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Kanske. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-22 12:41:00 följande:div>Nej, jag tycker inte att du kommer ifrån ämnet.

Jag tycker att alla borde få en helkroppsgenomgång på alla sätt möjliga flera gånger i livet. Och jag tycker inte att någon ska diagnosticeras som hypokondriker innan de har fått en undersökning. Många hypokondriker skulle förmodligen även må bättre av att 1) Tas på allvar, 2) Känna trygghet i att det inte finns några STORA medicinska verkliga problem, och 3) Känna trygghet i att de kommer att bli tagna på allvar om de skulle må dåligt framöver, och 4) Faktiskt få adekvat vård OM det hittas något.

Jag ser det snarare som en investering i folkhälsan.div>Jag håller med på sätt och vis, men det stora problemet är att när den hypokondriske väl fått lugnande besked kring en av sina "farhågor" så dyker nästa upp ganska snabbt, det är därför det är ett så stort problem - de återkommer så ofta till sjukvården.