ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-27 11:48:15 följande:div>Hej! För mig tog det ganska exakt tre månader innan jag togs emot på psyk. Tror vårdgarantin är på tre månader om jag inte har fel men tre månader känns som en jävla evighet så jag hoppas det går snabbare för dig.div>Oj 3 månader, det var länge, här finns inget som heter vårdgarantin enligt min läkare. Hoppas verkligen oxå det går snabbare.<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym ((ny med adhd)) skrev 2011-01-27 11:36:44 följande:div>Någon mer än jag som känner stress över att det går mot längre ljusare dagar?
Börjar bli nere och deppig...
Kaoset i huvudet är värre än vanligt just nu.

Ska börja med concerta men är nojjig över alla biverkningar, vet inte om jag vågar prova.
"plötsligt dödsfall", hjärtattacker mm...usch...hopplöst...div>Nej jag föredrar hellre ljusare dagar då jag blir på mycket bättre humör, tror jag behöver sol året runt dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">pressveck skrev 2011-01-27 10:47:20 följande:div>

Gud va jag känner igen mig i det ni skriver om. Tack för att ni delar med er.

Har varit i kontakt med vc men det  verkar ta väldigt lång tid att få nån utredning. Har också alltid fått höra om min höga potential men låga ambitionsnivå :(
Slutade göra läxor på låg/mellan stadiet och har i skolan alltid räknat snabbast osv...i ungefär 20 min sen har jag tappat fokus totalt och bara lagt av då koncentrattionen inte räckt längre.
Minns hur jag satt upp helt orimliga tex träningsprogram som liten, tränat en gång och sen gått vidare med nästa projekt.
Men på nåt märkligt sätt är jag ändå relativt allmänbildad trots i stort sett obefintliga betyg från skolan, verkar som min hjärna kan ta in saker utan att den är närvarande.
Har alltid fått höra att jag är lugn men i mitt huvud är det rena jävla syjuntan 24/7, femton stycken som tjatttrar samtidigt som det spelas en usel latin kings refräng nånstans i bakgrunden d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

De utbildningar jag genomfört som vuxen (2st på halvtid) har jag genomfört helt och hållet sittandes på muggen eller i badkaret då det är enda ställena jag kan koncentrera mig på då det inte går att hitta på så mycket där och att det känns så drygt att kliva upp ur badet så fort man får en impuls att kolla på datorn eller nåt annat.

När mina planer inte går som jag tänkt vill jag bara lägga mig ner och skrika på golvet.
Jag kom på att jag behövde en radiostyrd bil på en fredag (Ja, jag är 32år gammal) men eftersom jag verkar sakna förmåga att vänta till på måndag på paketet så åkte jag 40 mil i bilen för att hämta den istället, sen låg biljävlen i garderoben i ett år eller nåt innan jag sålde den igen. Detta pga att det tar ca 6 mån att hitta lusten att lägga ut en annons på blocket.

För att inte tala om hushållssysslor och att skicka papper till försäkr kassan, har missat hur mycket pengar som helst för att jag inte lägger ett brev på lådan.

Har en del drömmar om att läsa på högre nivå men hur fan ska man våga satsa när man har ett koncentrationsspann på 20 min och en utbildning kanske är på 5 år. Självkänslan har ju blivit minst sagt dålig efter alla misslyckanden.

Lära mig de tråkiga rutinerna/sysslorna på jobbet är nästintill omöjligt medans sånt som är roligt går minst sagt enkelt.

Har alltid jobbat i skov eller i form av missbruk/besattheter, det är så jävla skönt att gå in för något på den nivån så man får tyst på den där jävla apflocken i huvet en stund. Kan sitta och läsa på forum i tre veckor bara för att bestämma mig vilken skruvjävel jag ska köpa, och söker ofta nåt att bli besatt av för att kunna få totalt fokus en liten stund. Skulle vilja ha lite mer långdistansare i mig och inte bara en spurtare.

Oj såg nu att tråden var något inaktiv men tack igen iaf för en tråd som var mycket upplysande och skön att läsa.

/mitt huvud är en torktumlare

div>känner igen mig i allt. framförallt det där med bilen och hur den sen blir liggandes. och pappersbiten. min sambo kom hem nyss på lunch med två räkningar i handen jag glömt att säga att de måste betalas, hade förlaggt dom.och nu fått påminnelse..samtidigt som jag ligger i soffan och gör ingenting. vart å lämnat barnen, kommit hem gått en snabbis med hunden, diskat och sen pladask.

är du/ni andra också tidsoptimister? skjuter upp allt och man tror att man har så gott om tid?

är det nån som vet VARFÖR? (läste lite snabbt om det här med impulser och den biten kan jag förstå) men det här med igångsättningssvårigheterna t. ex?
jag har ju som sagt ingen diagnos och det känns bara löjligt och idiotiskt när jag berättade om detta för min svägerska (som bor i samma lägenhet, fast den är avdelad)
hur jag känner igen mig i "er"
och svårigheterna att ta tag i saker som att vika tvätt eller rensa en stökig bokhylla.

<div class="quote"><div class="quote-nick">plura skrev 2011-01-26 22:12:48 följande:div>Hihi orkade inte läsa allt -men jag vet vad du är ute efter och jo jag känner också igen mig i trådstarten.
Började leta info för min man (som ska utredas) och "hittade mig själv" dth="15" height="15">
Nåja jag är inte redo för nån utredning -då både maken och näst äldsta står på tur -få väl se sen när livet lugnat ner sig dth="15" height="15">div>okej :). har ni samma tror du allihop?

oj måste förtydliga att jag inte kände mig idiotisk för att jag kände igen mig i er, utan som att det var en "dålig ursäkt" till att jag egentligen bara är lat och inte orkar ta tag i saker. altså själva ADD.

Jag föredrar också solen och längre ljusare dagare. Även om det klart gör mig stressad över att man ska vara ute varje ljus minut och inte sitta inne och slösa bort vackra dagar.
Idag skiner solen men det är så jäkla kallt. Jag vet att jag skulle må görgott av att åka in till stan och promenera på stranden som jag inte har gjort på flera dagar.
Men det är sååå kallt och jag är lite deppig i dag, ung 1 dag i veckan är jag lite nere numera och det går inte att koncentrera sig på något alls särskilt länge.
Just nu vill jag bara åka hem till Stockholm och glömma alla mina löften om att stanna i Skåne till och med juli. Jag saknar den jag älskar, saknar att promenera på bryggorna hemma och det känns väldigt långt till mars när jag ska åka upp dit. :(

Just nu vill jag bara få en diagnos så att jag kan få något vettigt att fokusera på och känna att det går framåt.  Det är så frustrerande att vänta och precis som alla er andra så hoppas jag på att diagnosen ska göra mirakel i mitt liv :)  Bara att bli lugnare, prata mindre, kunna koncentrera mig på även "tråkiga" saker vore underbart.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 13:03:56 följande:div>Precis så menar jag. Vi kan gå runt och så kan min man säga t ex "Hm vi kanske skulle ha en byrå" eller så får jag för mig det själv och tycker det är en GRYMT BRA IDE. Och medan mannen undrar mer vad jag hade tänkt ha den och om den ens får plats så är jag som du att det löser sig. Knappast så att man inte hittar något att ha i byrån! Detta blir negativt om t ex vi ska köpa en ny hylla till TVn för flera tusen och min man inte är där, då kan det likabra bli förliten och så är en massa pengar slösade. MEN då är det mer för att jag helt enkelt inte klarar av att tänka hela vägen, jag impulsköper inte bara en hylla för 5 000 kr men jag kanske inte tänkte på att TVn har en storlek också.. för andra som din vän där t ex så kan det nog ses som väldigt barnsligt och bara ren brist på livserfarenhet men jag är en väldigt mogen och ansvarstagande person och det vet dom som känner mig. Så det är 100% min ADD. Nog avskyr jag omständigheter men i det här är det mer så att jag vill att något ska hända NU. Ska vi handla så är det NU inte SEN.

Jo annars har jag också den där beslutsångsten och kan oftast låta bli och köpa alls sånt som faktiskt behövs eller köpa något som bara är hälften så bra för att jag är orolig för att jag inte klarar av beslutet samtidigt som jag absolut inte kan vänta med att köpa av flera anledningar som att jag är impulsiv och vill gärna att det händer NU och att jag vet att det kommer ta tid innan jag kommer till skott igen. Exempel är strumpor eller något till hemmet som sladdar som behövs. Jag har rent allmänt ångest med att spendera pengar om det går över en viss summa (beror på vad det är för sak, en TV för 500 kr ingen ångest men för 50 000 kr, usch!)

Ändå är det här med att handla knepigt för mig, vet inte hur du och andra i tråden känner men jag har ett stort, stort problem som jag ser som det STÖRSTA och det är belöning.

Jag har läst mycket om ny research för ADD och ADHD och dom har kunnat bevisa mer och mer att det finns en störning som gör att belöningssignalerna inte fungerar ordentligt i hjärnan och att det är därför som vi har så svårt att känna motivation. Jag ser det här som ett stort problem eftersom jag inte får någon belöning av något sunt. Jag måste köpa något för att få en kick alternativt äta något och ja du hör ju hur det låter. Nu vill jag ändå understryka att jag varesig har en ätstörning eller är ett Lyxfällan fall utan jag har ändå bukt på det men just att det krävs något sånt gör mig ledsen. Jag blir också lite positivt exalterad när det händer något utöver det vanliga även hemska saker, självklart känner jag inget lycka eller skadeglädje för andra men innerst inne en svag svag tacksamhet att det för en gång skull händer något (t ex att en kompis bråkar med en annan kompis). Känner du igen det?div>du förklarar allt så bra. kanske ett svar det sista du skriver ang det här med "igångsättningen"?
jag förstår vad du menar när nånting händer och man blir exhalterad.
jag har lätt för att bli uttråkad, om det är nåt hemskt som håller på att hända en nära person kan jag vara väldigt orolig, men sen när det visar sig inte vara eller hända nåt kan jag bli besviken.
det är första gången jag säger det, men typskt i samband med att känslan av att livet står still.

ikeabesöken känns absolut igen, så är det jämt. som nån skrev om sambon som går runt och tänker realistiskt på mått etc,och jag redan bestämt att vi ska ha den "DÄR"  jag MÅSTE ha den, och när sambon säger att den absolut inte får plats i bilen MÅSTE han ringa sin kompis och låna hans skåpbil.
annars blir jag som ett litet barn oc skulle nästan kunna lägga mig på golvet och gråta.

när jag kugnar ner mig inser jag att den kanske ändå inte skulle passat i hallen, men då står jag antagligen med en spegel i handen i stället.

jag har alltid undrat vad det r för fel, varför allt blir så intensivt i perioder? varför jag snöar in på nåt.
kan gälla det mesta, som idiotgrejer som poker. börjar jag väl spela kan jag int tänka på nåt annat, bara pengar,poker,pengar.
sambon har vart duktig på det och vunnit och jag blev intresserad. men att brinna för nåt till den grav för att sen tappa intresset HELT över en dag är fan inte normalt.

snöade även in på spelautomater ett tag, en viss typ av spel som bara fanns förr. jag överdriver inte när ja säger att det var mitt allt. ingenting annat betydde nåt. de fanns vid skolan och nära hemmet. behöver nog inte säga mer. sen blev de förbjudna och på några dagar var suget borta från 100-0

just nu är jag väldigt destruktiv och verkar ha "snöat" in på festande dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> tror ni att det har med ADD (den som orkade läsa) har gått hemma i 10 år med barn och sambo och började gå ut på krogen och dansa, dricka med gamla vänner. och nu har det blivit varje helg och ibland t.om på onsdagar.
men även när dte gäller alkhol tröttnar jag relativt snabbt. betar av olika slags drickor.
kn dricka rosé 7 ggr  på raken, sen vill jag aldrig se åt det mer.

den värsta perioden av mitt spelade var innan barnen tack o lov.
men tror ni man kan få hjlp fortare om man säger att man ibland håller på att bli så galen att man tappar kontrollen som förälder?
det blir bara värre och värre och jag kan såklart hindra mig själv från att bi fysisk, men jag vet inte, snart litar jag inte på mig själv längre dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
i morse puttade jag till yngsta barnet så hon föll bakåt, jag tog upp henne direkt och tröstade, plus att hon hade tjock mössa och overall på sig. men jag gjorde det med flit för att jag var så arg.

har inte gjort så tidigare. det var ingen hård puttning som ens kunnat gått illa, mer att jag föste ner henne på golvet, men ändå att g över gränsen. känner inte igen mig själv. en morgon trodde jag att jag ..ja jag vet inte, det fanns inte ord för hur galen jag kände mig.

vi kommer redan på gränsen varje morgon då sonen har samling 8.30 och skäms över att han jämt ska behöva komma in sist. så håller dom på och bråkar om mornarna, vägrar hjälpa till. jag har fått tvinga på dom kläderna och då har dom slingrat sig som ormar, kädde jag ena, slet den andra av sig sina kläder.
så den ggn jag kände mig galen sprang jag in i vardagsrummet och HOPPADE. började t.om gråta.

hade dom vart vuxna hade dom åkt på så mkt stryk så det finns inte (tyvärr)

detta var en period då bägge höll på och har som tur är lugnat ner sig.

nu ska jag vara tyst.

en sak till. den här ilskan som sköljer över mig, den försvinner lika fort som den kom. så har det alltid varit.

nej gud vad hemskt, jag slåss altså aldrig.
eller jo lite möbler har flygit hemma i riktning mot sambon. menade altså inte att jag hade slagit mina vuxna barn, men hade min sambo retat gallfeber på mig på samma vis så hade han fått nåt i skallen.