ADD symptom hos vuxna

decoration: underline;">Missfigter --- Åh tack för svar! :D jag har suttit med näsan mot skärmen hela dagen och väntat och väntat haha!

Vad skönt det känns att du känner igen dig också. Jag tror ju som sagt att jag har det, men blir så himla osäker för att det jag radade upp känns lite motsägelsefullt mot den stereotypiska adhdaren.

Uppkäftlig blev jag aldrig, satte mig på tvären emellan åt gjorde jag väl antar jag som alla gör, skolkade mycket och så, men inte som tonårstjejerna i nian som stog och skrek på lärarna i korridorerna minns jag.  Fortfarande stor "respekt" för lärarna (den var ju lite påklistrad egentligen, jag sket väl i vad dom sa men jag var artig ändå för att jag är hårt väluppfostrad)

Jag och mina föräldrar började ryka ihop ordentligt nångång i 14års åldern. Var aldrig våldsam så jag skrek svordomar och kastade saker direkt, men höjda röster och vassa ord. Började supa, hänga med 10år äldre killar, ljög och var ute hela nätterna, började röka, var väldigt obstinat och ville inte ha nånting med mina föräldrar att göra och flyttade ut (under protest från föräldrar men som tillslut gav upp) ur huset hem till min pojkvän när jag var 15-16. Men aldrig några vredesutbrott egentligen, annat än arga röster och att jag stack därifrån (även om jag förstås var helt vansinnigt ursinne innuti). Alternativt apatiskt och slutade svara på tilltal.

Nu är jag jättenyfiken på vad du får för utsaga från din utredning. Om vi är lite lika, kanske jag är något på spåren då!

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-03-09 17:17:53 följande:div>Haha det här tog så lång tid att skriva att jag blev utloggad, men nu så..

Hej! Jag har kikat i den här tråden den senaste tiden och följt er litegrann (haha, vad stalker:ish jag känner mig), och ni verkar insatta i ämnet, och vänligt inställda. Får jag stjäla en stund av er tid?

Min syster uppmärksammade mig på att med tanke på vilka svårigheter jag stöter på i vardagen, att jag kanske har ADD/ADHD, för det har hon misstänkt om sig själv också. Så jag har läst på jättemycket och känner igen mig i mycket, särskilt i artiklar och så om specifikt flickor/kvinnor med det.

"Känner igen mig mycket" var väl årets understatement, jag började storböla där jag satt för att det kändes som att NU, nu trillade poletten ner. "plötsligt händer det", lite så :) Här är jag ju!

Att räkna upp allt som stämmer in känns föga användbart, för det är så mycket. Snarare vill jag ta upp det som INTE stämmer.. blir det wierd? Så här..

Min mamma tror inte att jag har det för att jag "var ett så normalt och begåvat barn så, det skulle vi märkt". Och jag håller med om att det skulle dom ju gjort, men nu läser jag att man kan ha det ändå fast man inte är stökig och bråkig och upplevs lite svårlärd (för att man inte kan koncentrera sig, men det märks kanske inte förren senare i skolgången, när mer krav och ansvar kommer, vilket det gjorde för mig i slutet av högstadiet)

Min pojkvän tror inte HELLER att jag har det, för att jag är ju fullkomligt normal och trevlig och artig tjej som inte hänger i ljuskronan om helgerna när han är hos mig, och mina svårigheter och egenheter har ju alla, mer eller mindre, jag är bara lite extra deppig och ängslig. (VEK är vad han menar, den lilla grisen, grrrr >.<)

Det här inlägget kommer bli APlångt, men stay with me pliz!

- INTE uppkäftig och stöddig mot lärare, UTAN tvärtom livrädd för att få skäll och nästan förlamande respekt mot auktoritärer, så..

- INTE pratig på lektionerna och avbryter folk, UTAN räckte aldrig upp handen fast jag kunde, satt och ritade små filurer i böckerna istället och skickade lappar till bordsgrannen, mycket diskret så ingen skulle se. Så vist roade jag mig med annat på sätt som jag aldrig fick skäll för, för att jag ÄR ju begåvad och hann med det jag skulle göra iaf. Men avbryter inte folk nu heller när dom pratar, snarare koncentrerar jag mig väldigt noga på vad dom säger, folk anser mig som en "bra kompis som lyssnar", det tycker jag med för jag intresserar mig ju för deras livsproblem, men och andra sidan kanske det upplevs så för att jag ständigt ställer frågor som "hur menar du då? hur känner du då?" för att jag inte riktigt greppat vad dom sa

- INTE "tokmaja" som ställer mjölken i skafferiet och så, glömmer trosor i badrummet när jag skall få gäster och sånt.
(Antingen så är ju detta ett avgörande(?) symtom som fattas, eller - så är det för att jag är livrädd för att bli generad och göra bort mig, bli skrattad åt, få skäll, känna mig som en idiot. Jag måste tänka aktivt på att "nu skall mjölken ställas undan, den skall till kylskåpet, den skall stå i hyllan, nu är den ställd i hyllan, bra", så det blir sällan "bevismaterial" efter mig, att det faktsikt blir sånna påtagliga fel, men jag måste aktivt koncentrera mig på det jag gör vilket gör att jag KÄNNER mig virrig. Men det kanske inte gills?)

- INTE tappa bort nycklar, mobil, plånbok. UTAN jag har JÄRNKOLL med vart jag har dom för att jag gärna tappat bort dom tidigare, dubbelkollar både en och 4 gånger att jag har dom i fickan, mobilen i väskan, väskan i handen, att jackan är stängd, att jag inte har smutstvätt nånstans. Allt för att inget skall bli tokigt och jag känner mig bortgjord. Det tar också mycket tid, men eftersom jag checkar så ofta och noga så blir det ju inga "bevis" för någon att se som sagt. Dubbelkollar allt så jag är säker på att jag gjorde det, och inte bara tänkte det.

- INTE hyperaktiv så jag skall hitta på en massa äventyr och avancerade projekt hela tiden - UTAN jag gör ganska lite, upplevs nog som ganska slö, för att jag är trött och aldrig får en PAUS från mitt eget huvud. Saker som skall göras skjuts upp tänker "jag hinner de här 7 kapitlerna till tentan om jag pluggar dubbelt så länge imorrn istället, det går la bra" (det gör det inte), utan sätter mig vid datorn och "hyperfokuserar" istället. Researchar, fantiserar, planerar och är allmänt besatt och det är det ända jag kan tänka på och ligger över mig som en KLOSS om jag inte kan pyssla med det. Men det blir liksom inte så mycket verkstad av det..
Sitter och vickar med fötter, pillar i ansiktet och på örhängen, pillar med håret, river små pappertussar, leker med tandpetare stearinljus och så ständigt, men det vet jag inte heller om det är direkt nån som tänker på att jag gör? Det är det ju många som gör, som sagt.

- INTE missa tider - tvärtom är jag vansinnigt tidig så jag blir tvungen att stå och vänta istället. Min mamma brukar skoja när jag var liten att "enda gången hon kom i tid var när hon föddes" för jag kom alltid försent när jag var yngre. Det kan ju vara en överkompensation av mig nu då? Att börja sitta och stirra på klockan en timme i förväg, dubbelkolla allt en miljon gånger, gå lite extra tidigt innan "då kan jag ta det lugn och ändå komma i lagom tid" men några steg utanför dörren så inser jag att "hur länge sen var det jag gick? hur lång tid tar det? gick jag för långsamt i början?" och så älgar jag på som fan och är där 25 min innan bussen går iaf, eller vad det nu gäller. Samma med tandläkartider och sånt, jag missar inte för att det är det enda jag tänker på i flera dar tills att jag skall gå, och kommer dit löljligt tidigt. Och eftersom jag redan har varit på "mötesplats" långt i förväg så är det ju inte heller någon annan som märker att jag har lite omständigt med att passa tid.

ELOGE till alla som läst hela inlägget. Så vad säger ni, yay or nay på ADD/ADHD?
Jag själv tror att jag har det, för alla andra typiska symtom stämmer in på mig till punkt och pricka. Men de jag nämnde nu stämmer inte in lika stereotypiskt jämfört med vad jag läst att ni har skrivit om er själva tidigare, och det är ju ändå ganska kritiska kriterium. Eller stämmer det, så som jag upplevt det, eller faller det på att andra inte märker sånt där på mig?

Skall möta en doktor den 15e om mina koncentrations och motivationssvårigheter, och skulle SÅ mycket uppskatta lite feedback, om det är någon idé att jag nämner ADD/ADHD (och riskerar att bli skrattad åt och klappad på huvudet) eller om jag skall lägga ner den här idén... ?div>Du skriver "Sitter och vickar med fötter, pillar i ansiktet och på örhängen, pillar med håret, river små pappertussar, leker med tandpetare stearinljus och så ständigt, men det vet jag inte heller om det är direkt nån som tänker på att jag gör? Det är det ju många som gör, som sagt."

Vad är detta om inte en slags hyperaktivitet, menar du? d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 
Att vara vuxen och hyperaktiv behöver inte innebära att man är på språng som en jäkla duracellkanin hela tiden. För en vuxen med ADHD tar sig hyperaktiviteten sig uttryck på precis det sätt du beskriver, plockande med fingrarna, vickande på fötterna, pillande i håret etc. Man känner en konstant inre rastlöshet och oro.

Sedan har jag läst mig till att ADHD brukar delas in i tre undergrupper:
 
Den första gruppen med huvudsakligen bristande uppmärksamhet (även kallad ADD) 
Den andra med huvudsakligen hyperaktivitet och bristande impulskontroll (det är den här gruppen jag upplever att "alla" tror är ADHD) 
Den tredje gruppen är en kombination av båda ovan nämnda grupper 

Enligt den här länken  d/else_waaler_forel.pdf">http://www.s-activa.se/upload/else_waaler_forel.pdf 

är det 50-75 % som hamnar i grupp 3 -kombinationsgruppen.

15% hamnar i grupp 2. Inte särskilt många alltså ändå är det just den gruppen som förknippas med vad ADHD är. Synd!  
 
20-30% hamnar i grupp 1 som är överrepresenterad av kvinnor. Varför vet jag inte men det skulle vara intressant att få veta. 

 

 

 

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-03-09 21:30:30 följande:div>Vad skönt det känns att du känner igen dig också. Jag tror ju som sagt att jag har det, men blir så himla osäker för att det jag radade upp känns lite motsägelsefullt mot den stereotypiska adhdaren.div>Det finns ingen ADHDstereotyp. Det trodde jag också och det upplever jag att många tror. Inte konstigt att många går genom skolan och halva livet utan att bli upptäckta eller tagna på allvar. 

ADHD är mycket mer än den 7-åriga pojken som hänger i ljuskronan, som käftar emot lärarna, som spottar och sparkas, aldrig sitter still och får urusla betyg i skolan. ADHD kan vara den tysta och blygsamma flickan som knappt rör en fena på lektionerna, som är artig och vänlig mot både lärare och kamrater och som sedan går ut skolan med flera MVG. ADHD kan vara kvinnan som till synes verka leva ett normalt liv, som är skärpt och intelligent, social och trevlig men som när något oförutsägbart händer ballar ur fullständigt och beter sig som en 3-åring. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all evighet men det behövs nog inte. ADHD finns i olika skepnader och tar sig uttryck på olika sätt. Även om en grupp vuxna människor med ADHD har många likheter med varandra som man inte har med en ickeADHD, är vi individer precis som alla andra, unika, med våra egna behov, känslor och tankar. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

OCH och och Calipso, jag skrev inte ovan inlägg för att smälla dig på fingrarna eller så, ville bara upplysa. Hoppas du tolkar det så som jag menade det.

Calipso: Har du sett den här sidan med undergrupper för flickor? dergrupper.htm">http://user.tninet.se/~fxg297r/flickor_undergrupper.htm Du kanske är dagdrömmare eller den begåvade? d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Sparar tråden.

Woho! Fler svar, fantastiskt! Jag visste väl jag kunde lita på er i den här tråden! Försökte skriva lite lika samma i ett annat forum förrut, men där verkade jag inte alls vara välkommen. (det var jag säkert, men liksom.. ingen respons eller erkännande)

Ja jag har läst på alla de där sidorna och undergrupper och så (och en millejoon andra sidor!).. det var ju så jag tänkte att "ja men då stämmer det ju, jag kanske är av den sorten". Men fortfarande så himla velig och osäker! Flackar fram och tillbaka att jag har, har inte, har, har inte *rycker blomblad*

Vad säger ni om slarveriet och glömskan då? Jag är ju slarvig och glömsk, och det var obehagligt att antingen få skäll, eller se besvikelsen och suckarna när jag tabbat mig och förstört för jag "tänkte inte på det, förlåt" Så nu lägger jag ju ändå väldigt mycket energi och tankemöda på att inte glömma, inte välta, inte tappa bort.

Jag glömmer, men jag dubbelkollar och kommer på innan det är försent.
Jag välter, men ingenting går sönder eller havererar. (Haha förrutom min laptop som jag spillde en full kanna päronsaft över.. den dödde! Men det är ju undantag mer än regel)
Jag tappar bort, men hittar igen utan att det blir kaos (iaf när det kommer till nycklar,mobil,plånbok)

Jag tänker, jag har ju ändå förmågan att tänka mig väldigt noga för på det här, så det blir ju inte tokigt i samma utsträckning som jag läst att det blir för er här på tråden (hihi, så dråpliga situationer ibland *väl menat*) En med "sann" adhd kanske inte kan motverka det hur mycket och hårt man än försöker och försöker? Förstår ni hur jag menar?

Åh vad jag kände igen mig i länken som handlade om undergrupperna. Jag är helt klart en dagdrömmare. jag har så mycket oro och förväntansångest och har haft det så länge jag kommer ihåg. känner mig också mindre begåvad än andra och det kanske jag är också eftersom jag inte fick in kunskapen i mitt huvud eftersom jag dagdrömde. allt pga  ADD. 

Hej!
Ny här... eller jag har varit här ett tag o läst men inte skrivit förut!
Är precis i början av min utredning med de första bedömningssamtalen klara, o screeningtestet gjort.
Läkare, kurator o sjuksyster alla överens om att det lutar starkt åt att jag har rätt i att jag har ADD!
Väntar nu att på allvar få komma igång med utredningen o ska få börja med medicin redan nu!
Ska antagligen få börja med Strattera. Är det nån som har nån erfarenhet av Strattera?
Har läst om den men hittar så mycket negativt om den så jag känner mig lite orolig o nedstämd just nu!

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-03-10 02:38:34 följande:div>Woho! Fler svar, fantastiskt! Jag visste väl jag kunde lita på er i den här tråden! Försökte skriva lite lika samma i ett annat forum förrut, men där verkade jag inte alls vara välkommen. (det var jag säkert, men liksom.. ingen respons eller erkännande)

Ja jag har läst på alla de där sidorna och undergrupper och så (och en millejoon andra sidor!).. det var ju så jag tänkte att "ja men då stämmer det ju, jag kanske är av den sorten". Men fortfarande så himla velig och osäker! Flackar fram och tillbaka att jag har, har inte, har, har inte *rycker blomblad*

Vad säger ni om slarveriet och glömskan då? Jag är ju slarvig och glömsk, och det var obehagligt att antingen få skäll, eller se besvikelsen och suckarna när jag tabbat mig och förstört för jag "tänkte inte på det, förlåt" Så nu lägger jag ju ändå väldigt mycket energi och tankemöda på att inte glömma, inte välta, inte tappa bort.

Jag glömmer, men jag dubbelkollar och kommer på innan det är försent.
Jag välter, men ingenting går sönder eller havererar. (Haha förrutom min laptop som jag spillde en full kanna päronsaft över.. den dödde! Men det är ju undantag mer än regel)
Jag tappar bort, men hittar igen utan att det blir kaos (iaf när det kommer till nycklar,mobil,plånbok)

Jag tänker, jag har ju ändå förmågan att tänka mig väldigt noga för på det här, så det blir ju inte tokigt i samma utsträckning som jag läst att det blir för er här på tråden (hihi, så dråpliga situationer ibland *väl menat*) En med "sann" adhd kanske inte kan motverka det hur mycket och hårt man än försöker och försöker? Förstår ni hur jag menar?div>Jag förstår EXAKT vad du menar.

Jag tänker att detta, att du dubbelkollar, har järnkoll, kommer i tid (eller snarare för tidigt) är strategier du utvecklat omedvetet och medvetet genom åren för att kompensera för dina brister. Varför jag tror att det är det är för att du samtidigt skriver att du måste lägga mycket energi och stor tankemöda på att få allt att gå ihop. Som jag förstått så behöver inte en ickeADHD:are göra det utan sådana saker flyter på relativt smärtfritt utan större ansträngning. En NT (neurotypisk person) behöver tydligen inte tänka fram olika saker. "Nu lägger jag min telefon här", "Nu gör jag si och så". Och får hon en tandläkartid konstaterar hon "jaha en tandläkartid den dagen, den tiden" och skriver kanske upp det i sin kalender, sen är det inte mer med det. När dagen D kommer är hon förberedd och klar i tid, har allt med sig som hon behöver osv. Jag tror inte ens det är något hon reflekterar över för allt det där sköter sig per automatik. Självklart finns det undantag.  

Men automatik tycks vara något som en person med ADHD saknar. Det mesta om inte allt kräver stor tankemöda och ansträngning. Inte konstigt vi är tröttare än andra! Inte konstigt vi är lättirriterade och har låg tolerans för olika frustrationer eller när ngt inte går vår väg. Inte konstigt vi har svårt för att inte säga omöjligt att befinna oss i nuet och "bara vara". 

Jag får ofta höra kommentarer som: Det är bara att slappna av och sluta stressa så. 
BARA ATT? Försök att slappna av i ett rum med en tv som sänder sjuttioelva olika kanaler på högsta volym SAMTIDIGT. För det är så det känns. Alla människor kan väl drabbas av tankekaos ibland, känna sig stressade, har svårt att somna osv, men jag och flera med mig lever med detta 24/7, varje vaken minut på dygnet. Men när jag väl sover då sover jag som en klubbad säl. Stackars hjärna, den är väl totalt utslagen när jag väl lyckats somna in. Dessvärre är den sömn jag får aldrig tillräcklig. 

En annan sak. Du är inte ensam om att tvivla och ifrågasätta. Jag gör det också. Ena stunden är jag bombsäker på att det är ADHD jag har (jag är under utredning), nästa tänker jag att nä, det finns säkert dom som har det värre, jag behöver bara skärpa mig så ordnar det sig.
Jag har gått med liknande tankar hela livet (fast innan i höstas tänkte jag inte på ADHD utan då trodde jag bara att det var något fel på mig), jag tänkt att: Om jag bara får göra det DÅ kommer jag lyckas, eller om jag bara gör si DÅ blir det bra.

Jag har pressat och stressat mig själv till att klara det som alla andra klarar. Eftersom varken jag själv eller andra uppmärksammat min eventuella ADHD har jag, så att säga, "tävlat" på samma villkor, levt på samma villkor som vem som helst. I vissa fall har jag lyckats, i andra inte. I de fall jag lyckats har det nästan alltid uteslutande varit på håret att jag klarat mig. 

Gymnasiebetyg, körkort, högskoleexamen, graviditet, mammaledighet och nu ytterligare en högskolekurs.
Eftersom jag inte har någon diagnos kan jag inte heller kräva annat. Det förväntas av mig att jag ska fixa allt detta. Jag är ju en vuxen och till synes helt normal och fullt fungerande kvinna. Det förväntas att jag ska klara av att komma i tid till förskolan med ungarna, att jag ska kunna sköta hem och hushåll och nu på skolan förstå de instruktioner jag fått från läraren och klara den uppgift jag blivit tilldelad på samma villkor och inom samma tidsram som alla andra som går kursen. Och det gör jag men som vanligt är det på håret och på bekostnad av min psykiska hälsa. Jag är totalt sönderstressad, nästan alltid mer eller mindre nedstämd, förbannad, irriterad och frustrerad. Och så har jag tidigare trott att det är för alla. Att det är såhär livet ska vara, som en enda lång, hal och snårig jävla uppförsbacke. Ett steg framåt, tre steg bakåt. 

Vad jag ville säga med det var att jag tror att det är delvis därför vi tvivlar. Vi har ju levt med och i detta kaos så länge att det blivit vår vardag. Vi vet inget annat. Det är såhär det är, har man tänkt. Och när vi sedan kommer över info om ADHD och känner igen oss eller när någon säger "Jag tror du har ADHD" känns det nästan overkligt. "ADHD? Jag? Näääää, jag är bara lite trög, lite dum, virrig och lat helt enkelt. Jag KAN skärpa mig om jag bara vill" Men kan vi det? Till viss del ja men till vilket pris?