ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-03-10 14:41:00 följande:div>strulmaja - Ja! Inte ens när jag slänger mig utmattad pladask i soffan får jag vilopaus från huvudet. Tydligen alltid nått som är så jäkla viktigt att tänka på och överanalysera och orora sig för som varvas med en och annan sporadisk tanke om inte ett par mönstrade strumpbyxor skulle förbättra min livskvalitet avsevärt. Jag kan ha dom när jag står, och när jag går, kanske när jag sitter också. *SUCK*

Försöker förklara för min sambo hur omständigt det är för mig att överhuvudtaget bara vara vaken, men han verkar inte kunna greppa att min motvillighet till uppgifter är påtvingad snarare än sviktande viljestyrka. Jag misslyckas ju med saker jag vill göra också.

Min sambo veckopendlar så han är bara här på helgerna. Så dagen han kommer hem känner jag mig väldigt effektiv och hetsstädar, duschar, ställer iordning, går och handlar och känner mig hur normal och gla' som helst. Vad han inte vet om är att i veckorna ser det ut som en knarkarkvart här, och jag med den rätta pundarlooken man får efter att inte duschat sen han åkte hem förra gången.

När han flyttar in på heltid här sen när han börjar på sitt nya jobb så kommer det krävas ÄNNU mer energi av mig än det redan gör idag, eftersom jag måste hålla ställningarna VARJE dag. Hur skall det gå!? :S

Och nu med facebook, när man får en insyn i alla "bra" flickvänner med statusmeddelanden "Idag har jag bara tagit det lugnt, städat och bäddad rent, varit på yoga och manikyr, nu skall jag handla och laga en god middag tills gubben kommer hem" Och jag bara sitter där med hakan i bordet och världens prestationsångest. Lugn dag!? Så där mycket gjort får jag knappt på en hel vecka liksom.. :\

Jag känner mig som fem år igen, och försöker hålla jämna steg med pappa men han har så jävla långa ben så jag kommer ju aldrig i kapp hur fort jag än springer :´(div>Usch ja vad kass man känner sig när man läser sånt. Blir trött bara av att läsa hur mycket alla fått gjortd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-03-10 15:40:16 följande:div>Jag kan bara säga som så att jag känner igen mig i så gott som allt du beskriver. Jag har ingen diagnos men utreds för ADHD.div>Värsta är att alla tror man är värsta hypokondrikern som sitter och letar diagnoser på nätet ungefär (förutom sambon då) men har faktiskt haft min ångest och det i över tio år. Har inte haft en tanke på att jag kanske skulle kunna ha ADHD eller ADD förren nu.
Men självklart börjar man känna sig osäker på det också när man får detta tvivelaktiga bemötande av dom runt.

Men har bestämt att ta upp detta med både sjukgymnasten och min läkare på psyk. Skadar ju inte att kolla upp. 

ja allt som skrivs e skrämande likt mig, ska verkligen bli intressant vad som kommer fram på utredningarna.

Strulmaja: alltså, du är helt otroligt duktig på att skriva å förklara, skulle behövt  skriva ut alla dina braiga förklaringar å lämna till psykologen, för jag kommer aldrig i håg allt jag vill få fram, men jag kan ju knapast komma med en bunt papper varje gång jag ska dit! :D

<div class="quote"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2011-03-10 12:45:57 följande:div>Måste verkligen skriva här för jag har diagnos generell ångest med social fobi. Har funderat lite på ADHD men slagit bort den tanken för min sambo har ju ADHD och jag är inte alls som han.

Nu idag satte jag mig in och läste lite mer om kvinnor med ADHD och tårarna har bara sprutat för jag känner igen så mycket.
Har alltid varit dagdrömmare, ända sen jag va liten. Svårt att koncentrera på samtal som inte riktigt intresserar mig, mina tankar flyger ofta iväg. Känns nästan som man har svårt att vara här och nu, känns som man går i ett drömmande tillstånd.
Svårt att komma igång med grejer, svårt att avsluta det sista. Kan fylla i alla uppgifter på en blankett men att få iväg den sen är betydligt svårare.
Svårt att bara sitta utan att göra något. Om barnen vill sitta i mitt knä vid tv:en måste jag pilla med mobilen eller liknande för att klara sitta kvar.
Handlar ofta på nätet (för mycket) och har svårt att begränsa mig till att köpa bara några saker.
Svårt att passa tider, tidsoptimist och kan vänta in i det sista att gör mig iordning fast jag vet att jag ska iväg.
Dra sig in i duschen är en fråga om viljestyrka nästan.
Kan svamla jätte mycket när jag ska förklara något, allt blir osamanhängande. Kan även ofta avsluta meningar, sväva iväg med tankar så jag knappt hört vad andra sagt osv osv.

Min KBT mot ångest fungerade inte alls som psykologen trodde och under grav har jag mått bättre men sen dalat igen. Dalar ofta känslomässigt och många ser mig som förvirrad, tankespridd och bekväm.
Hur ser ni på detta som har ADHD? div>Det du skriver är verkligen som att läsa om sig själv, trodde fram tills nu att jag var ensam  med de här problemem, men har förstått sen jag hittade denna tråden att vi är många med dessa problem. Synd bara att det är svårt för andra att förstå att vi inte är lata.

Anonym (vill veta), Calipso, Moonis, (och andra nya som jag missat?): Välkomna till tråden! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-03-10 17:55:56 följande:div>Anonym (vill veta), Calipso, Moonis, (och andra nya som jag missat?): Välkomna till tråden! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>Jag tackar för välkomnandet, känns så bra att få ventilera sina tankar här och få läsa.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2011-03-10 17:15:37 följande:div>Usch ja vad kass man känner sig när man läser sånt. Blir trött bara av att läsa hur mycket alla fått gjortd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-03-10 15:40:16 följande:div>Jag kan bara säga som så att jag känner igen mig i så gott som allt du beskriver. Jag har ingen diagnos men utreds för ADHD.div>Värsta är att alla tror man är värsta hypokondrikern som sitter och letar diagnoser på nätet ungefär (förutom sambon då) men har faktiskt haft min ångest och det i över tio år. Har inte haft en tanke på att jag kanske skulle kunna ha ADHD eller ADD förren nu.
Men självklart börjar man känna sig osäker på det också när man får detta tvivelaktiga bemötande av dom runt.

Men har bestämt att ta upp detta med både sjukgymnasten och min läkare på psyk. Skadar ju inte att kolla upp. div>Din ångest skulle ju delvis kunna vara obehandlad ADHD eller resultatet av obehandlad ADHD. Läs om ADHD och komorbiditet. Efter vad jag läst är det många med obehandlad (alltså oupptäckt) ADHD som söker hjälp för både ångest, depression etc. Man behandlas med ångestdämpande och antidepp och mår lite, lite bättre men det där "felet" man kände innan fanns, finns kvar, liksom man "svarar" inte helt och fullt på exempelvis terapin man går i.

<div class="quote"><div class="quote-nick">psyko II skrev 2011-03-10 17:30:25 följande:div>ja allt som skrivs e skrämande likt mig, ska verkligen bli intressant vad som kommer fram på utredningarna.

Strulmaja: alltså, du är helt otroligt duktig på att skriva å förklara, skulle behövt  skriva ut alla dina braiga förklaringar å lämna till psykologen, för jag kommer aldrig i håg allt jag vill få fram, men jag kan ju knapast komma med en bunt papper varje gång jag ska dit! :Ddiv>Tack hjärtat! der="0" alt="Kyss">der="0" alt="Hjärta">

decoration: underline;">Moonis - Men visst! Jag känner mig också som att alla tycker jag är hypkondrisk, men det är ju för att jag mräkar att nått är fel ju! Jag har letat mig galen i diagnoser förut också, när jag var 15-16års åldern så trodde jag att jag kanske kunde ha en släng av borderline, eller kanske bipolär. Det sa jag till min skolkurator och hon skrattade till, påriktigt! och gav mig en ömkande blick och sa att "Men vännen, då mår man mycket sämre än vad du gör!"

Jag började nästan gråta. Jag tänkte att jaha, jag är inte sjuk, jag är tydligen i tipp topp form precis som alla andra, och att jag helt enkelt får finna mig i att jag är en andra klassens människa. Så jag letade inget mer förren för nått år sen när jag hörde talas om ADD.

Livrädd att dom skall tycka jag är patetisk igen :\ det var krossande.
Och jobbigt med sambon också! Min tycker också jag är lite fånig som sitter och hypar om det här

decoration: underline;">Strulmaja - Åh ja tack! :D Äntligen! Det är som den där leken man lekte på kalas när man var liten, där alla fick ett djur som man skulle härma och så skulle man gå runt och härma och hitta andra med sitt djur. Nu hittade jag haha!

Moonis - haha nu såg jag att din sambo -inte- tyckte det.. det var visst bara min :P borde läsa lite bättre huhu

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-03-10 20:47:43 följande:div>Moonis - Men visst! Jag känner mig också som att alla tycker jag är hypkondrisk, men det är ju för att jag mräkar att nått är fel ju! Jag har letat mig galen i diagnoser förut också, när jag var 15-16års åldern så trodde jag att jag kanske kunde ha en släng av borderline, eller kanske bipolär. Det sa jag till min skolkurator och hon skrattade till, påriktigt! och gav mig en ömkande blick och sa att "Men vännen, då mår man mycket sämre än vad du gör!"

Jag började nästan gråta. Jag tänkte att jaha, jag är inte sjuk, jag är tydligen i tipp topp form precis som alla andra, och att jag helt enkelt får finna mig i att jag är en andra klassens människa. Så jag letade inget mer förren för nått år sen när jag hörde talas om ADD.

Livrädd att dom skall tycka jag är patetisk igen :\ det var krossande.
Och jobbigt med sambon också! Min tycker också jag är lite fånig som sitter och hypar om det här

Strulmaja - Åh ja tack! :D Äntligen! Det är som den där leken man lekte på kalas när man var liten, där alla fick ett djur som man skulle härma och så skulle man gå runt och härma och hitta andra med sitt djur. Nu hittade jag haha!div>Tack och lov börjar fler och fler få upp ögonen för ADHD hos vuxna. Men jag har blivit bemött precis som du.
Första ggn jag kom i kontakt med psyk var 2003. Diagnosen blev depression. Ett par månader senare försökte jag ta mitt liv - psyk igen. När jag blev utskriven bad jag om min journal och där hade den skötare som tagit emot mig natten jag kom in skrivit "Kvinna med förmodad personlighetsstörning". Jag hade ingen aning om vad personlighetstörning men det lät ju minst sagt allvarligt och jag tyckte det var konstigt att ingen nämnt något under vistelsen på psyk. I alla fall så ringde upp läkaren på psyk och frågade rakt ut om jag var schizofren de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande"> men det var jag inte.

Dock kunde jag inte släppa det här med personlighetsstörning. Faktum är att jag snöade in helt och hållet på det, lånade böcker, sökte på internet och trillade en dag över en sida om Borderline. Jag grät som ett barn. Ringde min terapeuts telefonsvarare flera ggr och grät och sa att jag tror jag har Borderline (detta står med i journalen). Men min terapeut sa: Du har INTE Borderline, tro mig! Men jag gick min utredning och kammade hem nästan full pott på Borderline, dock inte tillräckligt för att få en diagnos. Däremot menade man att jag var paranoid, depressiv och passivt aggressiv. 

Så, jag fortsatte i terapin, knaprade antidepp och ångestdämpande och jo, jag blev visserligen bättre och kom ur depressionen TACK OCH LOV. Min sociala fobi och ångest mildrades också men det som jag idag misstänker är symtom på ADHD fanns kvar. Oförmågan att städa och hålla rent, svårigheterna med att sköta hygienen, oförmågan att passa tider, disträ, glömsk, risktagande, impulsiv osv, osv. Men då jag blev fri från depressionen friskförklarades jag och fick avsluta terapin. Detta var 2005. Och mina ADHD symtom var inget jag pratade högt om, inte ens till terapeuten. Dels för att jag skämdes och dels för att jag trodde att det var sådan jag var, en dålig karaktär helt enkelt. ADHD hade jag inte en tanke på och då har jag ändå arbetat med barn och ungdomar med den problematiken. Och ingen annan såg eller sa något heller. Man trodde väl till en början att det var depressionen som gjorde mig sådan sedan att jag var personslighetsstörd på det också. Men, kanske, kanske, kommer det så småningom visa sig att bakom allt det där fanns ADHD hela tiden. 

Och kanske blir det samma sak för dig. Det låter ju onekligen som om du är något på spåret. 
Jag har aldrig blivit anklagad för att vara hypokondrisk men jag kan tänka mig hur snacket går bakom ryggen. "jaha nu är hon där igen och letar diagnoser". Men jag har pratat om detta med sambon (som dessutom blivit tvingad att läsa på om ADHD) samt en nära vän som är väl insatt (jobbat på psyk i över 10 år) och nu fått två specialistläkarutlåtande där alla säger att sannolikheten för att det är ADHD är mycket stor. För att inte tala om allt stöd jag har från tjejerna här i tråden, helt underbara kvinnor. Och detta försöker jag tänka på de gånger jag ändå faller ner i tvivel.