ADD symptom hos vuxna
Strulmaja: Ok, jag har inte hunnit plöja hela tråden än så jag hade missat att RLS hade nämnts. Var mest euforisk över trådstartarens lista i början. En av de bästa jag sett, och ett fantastiskt initiativ. Tänkte att former av de vanligaste samsjukligheterna ev också skulle kunna platsa där. Lite som de symptom som är listade men under andra rubriken "som inte finns hos alla". Fast kanske änå en nu rubrik, eftersom det inte är symptom på ADD/ADHD/AS utan en relaterad åkomma. Problemet med sådan samsjuklighet är att sjukvården älskar att leta efter ETT problem. Har man hittat det så är allting klappat och klart....... inte. T ex ger RLS sömnproblem som i sin tur ger dålig koncentration och gör att man inte fungerar normalt. Då tar man det lätt som hela förklaringen och glömmer att åtgärda det som är ännu viktigare och det finns en bakomliggande ADD som hos mig.
Nu är ju som tur var många specialistenheter inom psykiatrin så duktiga numer att de ser sånt. Men det finns ju fortfarande många som råkat ut för mindre duktiga specialister. Och i primärvården är sådana feldiagnoser mer regel än undantag tyvärr... tror jag. Jag tror de allra flesta som diagnosticeras först har fått gå ett antal vändor till vårdcentralen för att komma hem med depression, GAD, utbrändhet, RLS, dyngsrytmfel som åtgärdas med melatonin mm, innan de så småningom får sin ADHD diagnos.
Anonym ADD: Kul att mitt inlägg hade lite possitiv effekt. Och klart att jag har rätt 
. Vi ADD/ADHDare har ju alltid rätt 
Skämt å sido, så har jag blivit förundrad över hur empatiska och trevliga de flesta ADD/ADHDare är. Vet inte om det finns vetenskapliga belägg för att det är så. Själv är jag chockad över hur stor skilnaden är mot neurotypiska människor vilka jag ofta upplever som väldigt emotionellt frånkopplade/känslokalla. Visst kan vi vara jobbiga, men vi bryr oss. Tycker det känns så hmmmm..... "helande" (i brist på bättre ord), att ta del av den goda stämningen här.
Min allmänna uppfattning är att hela psykiatribaletten behöver en uppdatering. Inte bara när det gäller ADHD/ADD, utan allt. Läkaren jag fick träffa (han satt visserligen på vårdcentralen) menade att jag med stor sannolikhet INTE har ADHD (ADD hade han inte ens hört talas om) därför jag var för lugn och saklig. De ADHD-människor han träffat innan hade alla varit väldigt hyper, skruvat på sig, plockat med saker osv. Men mycket tack vare den här tråden och den kunskap jag kunnat hämta härifrån stod jag på mig och sa att jag ändå vill träffa någon för en ev vidare utredning och läkaren sa javisst, om du tror att det kan hjälpa dig så ska du få det.
Jag ser ett stort problem i hur läkaren ändå bemötte mig. Långt ifrån alla har en sådan här tråd där de kunnat hämta kunskap om ADHD/ADD, långt ifrån alla vågar stå på sig. Man tänker kanske: Vad vet jag? Det är han/hon som är läkaren. Långt ifrån alla har någon som kan stötta och hjälpa och det gör mig så jävla ont att tänka på hur många odiagnosticerade människor som går runt där ute och lider helt i onödan. Människor som kanske hade haft en mycket bättre och ett mer värdigt liv om de fått en diagnos och därefter den hjälp som behövts.
Hela den här vårdkarusellen är bristfällig och jag undrar när man ska börja inse det och göra något åt det? Jag har inga problem med att vända mig till vårdcentralen för att kön till öppenpsyk är för lång men då vill jag förfan också bli bemött på ett professionellt sätt, inte få min oro bortviftad utan bli tagen på allvar. Det ska inte spela någon roll vilken vårdgivare jag går till, vem jag är eller hur mycket pengar jag har.
Sen förstår jag att det är ett problem med alla hypokondriker som kommer med sina 10 m långa listor över symtom på diverse sjukdomar, som tar plats, tid och kostar pengar. Å andra sidan, de förtjänar ju lik förbannat att också tas på allvar och behandlas dom med. Det är svårt, riktigt svårt.
Och nu har jag helt tappat tråden
